Utmattad mamma som gör så gott hon kan
Nu ska ni få en inblick i hur det är att vara mamma till två och utmattad. PuH! Idag skulle sonen börja på sin babysim. Min sambo har nu däckat i sin förkylning och jag stod själv med ansvaret att ta mig till babysimmet och fixa allt. Jag ringde barnens farmor för att fråga om hon kunde tänka sig att följa med.
Sonen är i vanliga fall en mycket glad och nöjd bebis som i princip bara skriker när han får vaccinationssprutor eller tycker att maten inte serveras tillräckligt fort. I övrigt är han för det mesta väldigt glad. Det är lätt att förstå hans behov.
Vi åt lunch 11:30 och sedan ammade jag och sov i soffan ca en timme tillsammans med sonen, dottern satt med paddan och tog det lugnt. 13:15 började vi göra oss i ordning för att 13:40 sitta i bilen. Sonen började skrika i bilen så jag fick stanna och pröva lugna ner honom under de ynka 10 min som det tar att åka till babysimmet. Tillslut gav jag upp och körde med en hysteriskt skrikande unge och en annan som försökte lugna med egenkomponerad musik.
Behöver jag säga att min stressnivå var skyhög? Helt torr i strupen, stirrig, hjärtklappning osv. När vi kom fram fortsatte han skrika, han var helt röd runt ögonen för att han gråtit och skrikit så mycket. Inget hjälpte, han ville inte ta bröstet, han blev inte lugnare. Och ja det är klart att jag påverkade honom också.
Sen kom farmor som hjälpte min dotter hänga upp kläderna i kapprummet och tog över sonen en stund så jag kunde bära in våra grejor. Sonen lugnade ner sig hos farmor, som troligtvis var mycket lugnare än jag i den situationen.
Så kl: 14:10 vågade vi oss in i omklädningsrummet. Han var lite lugnare men fortfarande inte helt okej. Hos farmor hade han rapat lite och jag upptäckte att hans mage var helt hård, så förstod att han hade magknip.
Tänkte 1000 ggr vi skiter i det här, vi åker hem igen. Det är inte meningen att det ska gå, det är inget misslyckande. Lägg till allas blickar och det var någon som frågade om han hade ögoninflammation... Som jag skulle ta med honom till badet om han var sjuk... Nej han blir bara så jätteröd runt ögonen när han blir upprörd.
Klädde av honom och mig själv och tänkte det får bära eller brista, tog med honom in i duschen och som jag hoppades lugnade han ner sig och tyckte det var skönt att känna strålarna mot kroppen. Efter det vände det. Inget mer skrik, desto mer pruttande, så magen kom tillbaka till sitt vanliga tillstånd.
Han älskade att vara i bassängen, han var alldeles lugn och tittade mig i ögonen hela tiden, det var ett fantastiskt ögonblick. Jag försökte njuta men jag var så uppe i varv. Han var så liten jämfört med de andra så jag fick lära mig andra sätt att hålla honom då han inte är så stadig i nacken ännu. Men det var verkligen en positiv upplevelse. Han var klar efter ca 20 min i badet, han sa till när det var dags att gå upp och vi gick upp och han fick amma.
Sedan satt vi och tittade på när dottern och farmor badade och simmade. Min dotter är verkligen jätteduktig. det har lossnat för henne och hon simmar så bra med sina puffar nu. Som tur var hade jag med mig vattenflaska, den slukade jag, men torrheten i halsen försvann inte.
Väl hemma kl: 16:15 hade sambon pallrat sig upp ur sängen - TACKSAM - och tog emot barnen medan jag åkte iväg och parkerade bilen. När jag kom hem hade han börjat göra mat - TACKSAM igen. Maten går inte att äta i lugn takt, när sonen igen är hungrig och börjar jobba upp ett skri. Så även om jag försöker att inte stressa i mig mat så blir det så.
Det jag åt till lunch var det första jag åt idag.... men det är en annan historia...
Så efter en snabb middag ammade vi igen. Sedan satte jag på mig hörlurarna och lyssnade på en bok och låg i soffan tillsammans med sonen. Jag gled in och ut ur sömn i ca 2 timmar oförmögen att ställa mig upp. När sonen skrek stoppade jag in tutten igen och då somnade han om.
Ni förstår hur omöjligt det är att tillgodose min dotters behov också. Ni förstår hur nödvändigt det är att min sambo är hemma eftersom jag inte klarar av en sådan dag som idag, men det skulle krävas lika mycket av mig alla dagar i veckan om han jobbade. Jag är chanslös utan min sambo.
Sen fick jag brev från försäkringskassan, de kan inte ta ställning till om jag ska få sjukpenning förrän läkaren kompletterat läkarintyget..... AAAARRRGGGGHHHH! Men samtidigt orkar jag inte bry mig. What ever talk to the hand, face ain't listening.
Nu lägger han dottern och jag har möjlighet att blogga medan sonen ligger nöjd på filten en meter ifrån mig. Nu känner jag mig lite lugnare (fortfarande uppe i varv) och ganska pigg (efter tre koppar kaffe). Ska yoga lite senare för att komma ner i varv och kunna sova.
Sonen är i vanliga fall en mycket glad och nöjd bebis som i princip bara skriker när han får vaccinationssprutor eller tycker att maten inte serveras tillräckligt fort. I övrigt är han för det mesta väldigt glad. Det är lätt att förstå hans behov.
Vi åt lunch 11:30 och sedan ammade jag och sov i soffan ca en timme tillsammans med sonen, dottern satt med paddan och tog det lugnt. 13:15 började vi göra oss i ordning för att 13:40 sitta i bilen. Sonen började skrika i bilen så jag fick stanna och pröva lugna ner honom under de ynka 10 min som det tar att åka till babysimmet. Tillslut gav jag upp och körde med en hysteriskt skrikande unge och en annan som försökte lugna med egenkomponerad musik.
Behöver jag säga att min stressnivå var skyhög? Helt torr i strupen, stirrig, hjärtklappning osv. När vi kom fram fortsatte han skrika, han var helt röd runt ögonen för att han gråtit och skrikit så mycket. Inget hjälpte, han ville inte ta bröstet, han blev inte lugnare. Och ja det är klart att jag påverkade honom också.
Sen kom farmor som hjälpte min dotter hänga upp kläderna i kapprummet och tog över sonen en stund så jag kunde bära in våra grejor. Sonen lugnade ner sig hos farmor, som troligtvis var mycket lugnare än jag i den situationen.
Så kl: 14:10 vågade vi oss in i omklädningsrummet. Han var lite lugnare men fortfarande inte helt okej. Hos farmor hade han rapat lite och jag upptäckte att hans mage var helt hård, så förstod att han hade magknip.
Tänkte 1000 ggr vi skiter i det här, vi åker hem igen. Det är inte meningen att det ska gå, det är inget misslyckande. Lägg till allas blickar och det var någon som frågade om han hade ögoninflammation... Som jag skulle ta med honom till badet om han var sjuk... Nej han blir bara så jätteröd runt ögonen när han blir upprörd.
Klädde av honom och mig själv och tänkte det får bära eller brista, tog med honom in i duschen och som jag hoppades lugnade han ner sig och tyckte det var skönt att känna strålarna mot kroppen. Efter det vände det. Inget mer skrik, desto mer pruttande, så magen kom tillbaka till sitt vanliga tillstånd.
Han älskade att vara i bassängen, han var alldeles lugn och tittade mig i ögonen hela tiden, det var ett fantastiskt ögonblick. Jag försökte njuta men jag var så uppe i varv. Han var så liten jämfört med de andra så jag fick lära mig andra sätt att hålla honom då han inte är så stadig i nacken ännu. Men det var verkligen en positiv upplevelse. Han var klar efter ca 20 min i badet, han sa till när det var dags att gå upp och vi gick upp och han fick amma.
Sedan satt vi och tittade på när dottern och farmor badade och simmade. Min dotter är verkligen jätteduktig. det har lossnat för henne och hon simmar så bra med sina puffar nu. Som tur var hade jag med mig vattenflaska, den slukade jag, men torrheten i halsen försvann inte.
Väl hemma kl: 16:15 hade sambon pallrat sig upp ur sängen - TACKSAM - och tog emot barnen medan jag åkte iväg och parkerade bilen. När jag kom hem hade han börjat göra mat - TACKSAM igen. Maten går inte att äta i lugn takt, när sonen igen är hungrig och börjar jobba upp ett skri. Så även om jag försöker att inte stressa i mig mat så blir det så.
Det jag åt till lunch var det första jag åt idag.... men det är en annan historia...
Så efter en snabb middag ammade vi igen. Sedan satte jag på mig hörlurarna och lyssnade på en bok och låg i soffan tillsammans med sonen. Jag gled in och ut ur sömn i ca 2 timmar oförmögen att ställa mig upp. När sonen skrek stoppade jag in tutten igen och då somnade han om.
Ni förstår hur omöjligt det är att tillgodose min dotters behov också. Ni förstår hur nödvändigt det är att min sambo är hemma eftersom jag inte klarar av en sådan dag som idag, men det skulle krävas lika mycket av mig alla dagar i veckan om han jobbade. Jag är chanslös utan min sambo.
Sen fick jag brev från försäkringskassan, de kan inte ta ställning till om jag ska få sjukpenning förrän läkaren kompletterat läkarintyget..... AAAARRRGGGGHHHH! Men samtidigt orkar jag inte bry mig. What ever talk to the hand, face ain't listening.
Nu lägger han dottern och jag har möjlighet att blogga medan sonen ligger nöjd på filten en meter ifrån mig. Nu känner jag mig lite lugnare (fortfarande uppe i varv) och ganska pigg (efter tre koppar kaffe). Ska yoga lite senare för att komma ner i varv och kunna sova.
Tacksam för farmor som kunde följa med och avlastade enormt, utan henne hade det varit helt omöjligt. Tacksam för undanmanövern från sonen som gjorde att jag inte en enda gång mådde dåligt över min nya kroppsform - hann liksom inte vara självmedveten. Tacksam för att sambon trots att han är sjuk delade på ansvaret väl här hemma. Är jag sjuk då är jag sjuk då orkar jag inte alls lika mycket som honom. Men han tycker jag underlättar för honom ändå. Tacksam för att han är min käraste vän och livskamrat. Tacksam för att min dotter är så fin och mogen på många sätt, som underlättar i sådana situationer genom att ta hand om sig själv så gott det går och ber om hjälp när hon behöver. Tacksam över att vi ställde in morgondagens besök i hemmet från ett par vänner med anledning av födelsedagar. Att vi gjorde det utan att må dåligt över det. Hälsan kommer först.
Det kanske var dumt att åka iväg på babysim utan min sambo, men jag är ändå glad att vi kom iväg och att vi gjorde det. Jag är så nervös att göra saker utan min sambo. Jag som varit så kavat hela mitt liv... Nu gjorde jag det och det gick ju bra!
Kommentarer