Över gränsen





Min sambo är tacksam för de närstående som är det möjligt för honom att åka iväg ett par dagar för att gå på konsert. Jag är tacksam för de som försöker fylla tomrummet efter honom. Men det tär på krafterna att behöva be om hjälp, att öppna upp sitt hem för andra när man är på gränsen till ett break down. 



Imorse funderade jag på vad jag svarat om jag hade fått frågan hur mår du? Det hade säkert undsluppit ett bra ur mig. Fast det på långa vägar inte är bra. Men jag är inte ledsen, inte arg, typ ingenting. Jag är trött, hjärnan och kroppen är trött. Jag satt efter dagislämning och kände in mig. Tränade på att kliva ur avstängdheten. Jag hade ont i huvudet och kroppen kändes tung. 



En kvart satt jag på soffan innan det var dags att klä på sig kläderna och stövla ut i snöstorm för att 30-35 min senare kliva in på BVC. Där satt jag i väntrummet en 15 min innan det blev min tur. Efter besöket satt jag kvar och ammade i ca 20-25 min. Under tiden fick jag ett sms med frågan hur jag mådde och jag skrev:



"Sitter och ammar på BVC, vi har inte bytt till vinterdäck, gått i snöstorm, svettas galet mycket, helt blöt mellan tuttarna och på magen, sovit max 4 timmar inatt. huvudvärk, trött, ska snart gå ut igen, hem. Äta lunch och förhoppningsvis sova en stund sen gå och hämta H på dagis, 2 timmar själv med barnen sen kommer morfar... "



Och när jag läste vad jag skrivit så kände jag bara näää, jag vill inte vara en björnmamma som klarar allt och ringde in svärföräldrarna, de kunde hämta på dagis. TACK. Fick sova en timme mellan 13:00-14:00. 



Tänkte att det  är lika bra att försätta träna på att inte vara så duktig hela tiden. Så jag låg kvar i soffan med sonen när de kom hem med dottern. Lät dom fixa mellis ensamma i köket. Lät mig bli serverad. Sms:ade pappa att han får ta ansvar över middagen. Jag orkar inte ens gå ut i köket och se vad vi har. Lät honom laga mat själv.



Satt i soffan och ammade och lyssnade på lugnande ljud för barn med mutefunktionen i mina Bose-hörlurar. För mycket ljud när fläkt, musik i köket, musik på i-pad och skrammel ska samlas i mina öron. 



Konversation mellan pappa och mig:

p: du ser sliten ut.

fröken f: Ja jag har sovit max 4 timmar inatt. 

p: men, jag vill ju bara hjälpa

fröken f: hur hjälper det mig att få reda på att jag ser ut som jag känner mig?

p: var inte så snäsig.



Jag tänker att det är bra för mig att skriva ner vad som pågår, för då kan jag se det med andra ögon. Det blir tydligare än om jag bara tänker det. Jag kan låtsas att en kompis skrivit det och fundera på hur jag reagerat då. Nej jag mår inte bra. Jag vet inte vad jag skulle svara på frågan - hur mår du. På gränsen till ett sammanbrott, i stormens öga, lugn som kan utbytas till kaos precis när som helst av minsta lilla. In i döden trött, in i märgen trött. 



Jag är nu sjukskriven på heltid och min sambo är föräldraledig istället. Men som sagt just nu är han bortrest. Och jag får så mycket hjälp jag kan få. Och kanske håller jag mig på gränsen och inte kliver över, vi får se. Finaste grannarna ringde och frågade om de skulle hjälpa till att byta däck på bilen <3 <3 <3 Om jag visste var prylarna låg, om jag var säker på att vi inte behövde köpa nya vinterdäck om jag orkade kliva upp ur sängen. - men jag vet inget och jag orkar inte. Däremot ska jag framföra till min sambo att han kan få hjälp. Jag får även låna deras bil om jag behöver. 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Personlighet

Kvällsångest

Dermatillomani