Mer än Candy Crush
Jag vill leva. För en sekund var jag inte övertygad men nu vet jag det. Jag vill men behöver hjälp att orka.
Vår son föddes med hjärtfel och funktionsnedsättning, jag var nära att förlora livet vid förlossningen. Vi har varit i kris, kommit ur den och hamnat i kris igen. För vem som helst skulle det vara påfrestande.
För mig med utmattad hjärna har det enda sättet att fungera varit att återigen stänga av. Men nu kan jag inte det, nu orkar jag inte bara överleva. Nu vill jag även leva. Njuta och se fram emot mer än Candy Crush och en promenad.
Han ligger på mitt bröst, snusar mig i ansiktet, luktar lite bebiskräk. Hans hans vilar i min halsgrop den andra i min armhåla. Hans lilla kropp är så avslappnad så tillitsfull, så övertygad om att jag gör så gott jag kan.
Jag gråter och känner enorm kärlek till detta lilla liv. Jag vill bara ha hjälp att orka. Om jag får ökad dos medicin kommer jag kanske behöva sluta amma. Det gör mig ledsen men BVC-sköterskan peppar mig att jag ska tänka att han redan fått min mjölk och byggt upp ett skydd. Att jag ör viktigare, min hälsa är viktigare än amningen. Och det är klar det är så, men ändå skulle jag sörja.
En timme i taget, dag för dag. Bomull inget stål.
Kommentarer
Och om det känns lättare så börja med samtal med psykolog/ kurator/ sköterskor och försök få så mycket avlastning du kan - se om det känns lite lättare.
Och gör det inte det, då kommer din lilla älskling få mumsig ersättning så mamma kan öka sin medicin.
Precis som sköterskan sa så har han fått det han behöver, så det är inte av den anledningen jag tänker du kan prova fortsätta amma - om du kan få mer hjälp och stöd hemma- det är för DIN skull. För du säger du skulle sörja, att amningen även ger dig något positivt och jag tänker du ska lyssna på det också, kanske det hjälper dig.
Ni har precis kastat er in i "normala livet" där din sambo börjat jobba och du får ta två barn hemma ensam när det är dags med vab (vintertiden är ju här nu med allt vad snor och hosta heter), och som du sa: hjärtfel och funktionsnedsättning och alla tankar kring det PÅ det, när vilken mamma som helst skulle vara trött av bara vardagen liksom. Det ÄR mycket nu.
Nu är hjälpen runt omkring er mycket viktigare än kanske någonsin, så du kan ligga på sängen och veta att allt går bra och löser sig fint. Så din stora kan krypa upp och pussa på dig när hen vill och få hjälp med toalettbesöken och få mat av någon som kan vara dina armar för stunden. Så alla har det bra, inklusive DU.
Alla har det bra, men inte du älskade fina Fröken F.
Till och med lillplutten är väldigt nöjd, till synes omedveten om sitt hjärtfel (som enligt läkarna var en rätt så enkel process hur jävla läskig tanken än är att någon ska behöva göra ett ingrepp på ens lilla barn.) Men din bebis har hunnit bli större och starkare och du har bullat upp så fint med bomull omkring er.
Nu är din tid. Om du vill testa att fortsätta amma måste du nog ta in era närmsta som hjälp, kanske din sambo måste ta ut lite mer föräldradagar så han kan vara hemma hela tiden och avlasta <3
Speciella tider kräver speciella åtgärder.
Och sen tycker jag du ska ha en liten tidslinje, något som känns okej, att om du inte märker någon skillnad i humör fast du får vila och fortsätta amma, ja då kanske lite mer medicin kan hjälpa.
Men jag tror att det lugn du kan få om din sambo är hemma kan göra mer än man anar. Så kanske börja där, så slipper du bli ledsen över amningen utan att ha provat "en sista utväg".
För mammans hjärta ska definitivt ta plats i den här diskussionen. Du spelar trots allt huvudrollen i ditt liv, och du är en av de viktigaste personerna i eran familj. Skickar mängder med kärlek.