Dermatillomani

Japp, så kom den dagen då jag googlade på: "pilla bort sårskorpor" och fann att det finns ett namn för sådana som mig. Dermatillomaner. Okej kanske inte ändå, den hittade jag på själv. 

Jag har så länge jag minns pillat bort sårskorpor om och om igen. I rätt ljus syns det på mina ben alla ojämnheter efter ärren som jag fått under min levnadstid. Det grundar sig i en känsla av att det som inte ska vara där ska bort. Jag vill ha en hud där inget står ut. Men i långa loppet så har jag istället en ännu mer ojämn hud. Jag har försökt låta bli i perioder men då rivit på natten. Enda sättet för mig att låta ett sår läka ordentligt är att ha plåster på det. 

Jag äter dock inte det jag pillar bort vill jag poängtera!

Så vad fann jag på webben då? texten nedan är kopierad från Wikipedia.

Dermatillomani (derma=hud tillo=rycka) även känt som "skin picking" är ett slags tvångssyndrom kallat ICD (Impusle Control Disorder, impulskontrollstörning) som innebär att man tvångsmässigt rycker loss bitar av sin egen hud eller på annat sätt orsakar sår genom att t.ex. klämma och peta på pormaskar och ojämnheter i huden. Eftersom det är få som känner till syndromet blir personer med dermatillomani ofta rådda att ta bättre hand om sin hy, då det utifrån sett bara tolkas som acne. Det kan även räknas till OCD (Obsessive Compulse Disorder). 

Trots namnet är det inte en mani, utan en sjukdom. Personer med dermatillomani tycker ibland inte att detta gör ont, och även när det gör ont är tvånget starkare. Många beskriver att de går in i ett slags transliknande tillstånd och att det är bara när de pillar som de kan slappna av. Personer med dermatillomani känner tvånget att rycka loss hudbitar starkare under stress, oro eller paranoia. När personen rycker loss skinn känner denne ett lugn. I vissa fall kan det vara så att man inte själv tänker på att man rycker bort huden, medan man koncentrerar sig på andra aktiviteter så som att se på TV eller läsa en bok.

Dermatillomani är olika för olika personer, och vissa petar särskilt bort sårskorpor, vissa äter av huden o.s.v. Det finns flera möjliga förklaringar till varför man drabbas av dermatillomani. Det kan bero på stress eller ångest, ett trauma, kemisk obalans med mera, men detta är främst teorier då man inte vet exakt vad som orsakar sjukdomen. Symtomen kan dyka upp redan då man är barn.

Kroppsdelar som personer med dermatillomani oftast utsätter är läppar, fingertoppar, axlar, ansiktet, bröst, hårbotten, händeroch fötter. Tecken på dermatillomani kan vara kraftiga rodnader, ärr eller blödningar på dessa ställen.

Cirka 50 % av alla som lider av dermatillomani (omkring 3 % av befolkningen) lider även av dermatillofagi som innebär att man även äter hudbitarna som man rycker loss. Dermatillomani anses ibland vara en mild form av dysmorfofobi, en psykisk sjukdom som karaktäriseras av en inbillad fulhet och förvriden självbild. Omkring 50 % av alla som har dermatillomani lider också av depressioner och/eller ångeststörningar.

Kommentarer

Så bra inlägg. Och så insiktsfull du är, jag måste applådera att du orkar nysta i sånt här mitt i ditt virrvarr av saker. Power to you! <3

Vet du, du delar åkomma med min lillebrorsa. Han började raka sig när han hade trich (som jag) som gjorde att han plockade i skägget, men då skägget försvann började han gå åt fingrarna istället. Ska nog dela ditt inlägg till honom för det var väldigt klokt och fint. Jadu tänk så mycket grejor vi har för oss vi människor... Jag försöker tänka efter om jag känner någon som verkar helt fri från sånt här. Jag vet inte? Tror inte det?

Har det förresten blivit bättre sen du fick din medicin, hudpetandet? Min kompis som också har trich sa att hon slutade rycka i sina ögonfransar när hon fick äta nån låg dos av en medicin men minns inte om det var en ångestdämpande eller en typ av medicin liknande min man med ocd fick.

Själv märkte jag att jag slutade plocka i mitt hår när jag var gravid, som om hormonerna påverkade. Tycker det är intressant, det är tydligt att det som händer inte handlar om "vana" utan om kroppens kemi.

Själv har jag blivit ca 50-75% bättre med min trich sen jag hade mina samtal om stress hos kuratorn. Vill få bort de där sista procenten men eftersom jag inte vill "stressa" mig i mål och riskera att det gör att jag halkar bakåt så tänker jag att den växeln lägger jag in när jag känner kroppen är redo. Jag vilar i den här lilla vinsten för stunden. Varit mycket annat på sistone. Bra skit, men ändå mycket du vet. :)
Tant H sa…
Tror heller inte att det finns någon som inte håller på några likartade. konstigheter. Jag fortsätter att snurra mitt hår, kan komma på mig själv att jag gör det vart jag än befinner mig om möjligheten ges. Kan ligga i soffan och surra på länge. Ger någon form av ro, lite mediterande,vila. Håller jag inte på med håret så är det naglarna som gäller, kan ta på lack för att ha något att peta bort. Också en ganska trevlig sysselsättning. På jobbet river jag pappersbitar som jag sitter och snurrar, hela skrivbordet är fullt ibland.
Får väl vara glad så länge det inte är något värre.

Har haft en "dipp" under veckan. Helt utslagen hela eftermiddagarna, Inte orkat med någon form av aktivitet,inte orkat lagat mat eller gått in i en affär. Har i dag haft samtal vid kommunhälsan vilket var bra.

Har pratat med min chef om att jag förmodligen inte kan komma tillbaka på heltid till det arbete jag har. Kan och vill inte utföra arbetsuppgifter som jag inte är vän med. Det går för mycket emot vad jag står för, vad som är kärnan i mig, tar för mycket energi som jag inte har. Så just nu ser jag tiden ann, känner en viss sorg men också en lättnad.
Fröken F sa…
Ni har så rätt ,imd trogna följare. Ingen är fri från knepiga saker. Jag börjar tro att det är ett naturligt nedärvt beteende mer eller mindre, men att det saknar naturlig funktion nu då vi inte behöver pocka bort ohyra osv. För varför kliar det annars spontant på kroppen utan att man fått myggbett eller annat.

Jag är inte så orolig för mitt beteende. Det är ju något jag haft länge. Bara lite skönt att inte känna skuld över det för det är inte något jag kunnat påverka och förändra själv. Mina ärr får vara en påminnelse över att jag gjort så gott jag kunnat. Nu när jag är medveten om vad det är ska jag ju försöka att inte göra det för mycket.. Men jag får nog börja plåstra och täcka sår så de får läka, verkar vara det enda som gäller. Och duscha med jämna mellanrum.

Du får gärna tipsa den bror om min blogg. <3

Tant H - vad bra att du haft bra samtal med chef och kommunhälsa. Att du orienterar dig i okänd terräng med ditt bästa framför ögonen <3

Populära inlägg i den här bloggen

Personlighet

Kvällsångest