centimeter för centimeter

Jag är så tacksam för att ni läser och kommenterar även om jag inte svarar på era kommentarer så vill jag att ni ska veta det. Just nu orkar jag inte riktigt det. Jag kommunicerar genom att uppdatera bloggen istället. 

Igår fick jag kontakt med psykolog som jobbar på bvc och barnkliniken. Vi hade ett bra samtal över telefon och hon påminde mig om att inte glömma bort min utmattade hjärna. Vi fick tid till henne om två veckor, känns jättebra. 

Imorse pratade jag kort med läkaren som inte är främmande för sjukskrivning, ska träffa henne kl 13:00 idag. Hon tycker inte heller att en höjning av medicinen är det vi ska prova först eftersom amningen fungerar. klok läkare, så tacksam för att jag har henne.

Det är naturligt att reagera på beskedet om vår sons hjärta - problemet är att jag inte har reagerat, inte psykiskt bara fysiskt. Jag har stängt av igen. Vi hinner inte bearbeta tillsammans när sambon jobbar, och vardagen kräver sitt. Jag vill bara vara ifred. Jag orkar allt kortare stunder vara med andra. Det är igen svårt att svara i telefon. All kontakt finns det krav i eller förväntningar. Jag orkar inte. Jag vill inte bli sängliggande igen. 

Min sambo är hemma sedan i tisdags eftermiddag och tur är väl det, för som om det inte skulle vara nog, har vi alla (utom han) åkt på en dunderförkylning. 

Det har varit timme för timme i några veckor, nu är det centimeter för centimeter känns det som. Allt som hägrar utanför närmsta centimeter är ångest och känns oöverstigligt. Tvingad till att vara här och nu.

Kanske kommer det vända snart, bli lugnare igen och inte ett sådant kämpande hela tiden. Det är läskigt hur en överkokt hjärna ter sig. Blackout, tjut i öronen, huvudvärk, grusig syn, extremt ljudkänslig, inget som helst minne, kan inte ta in vad folk säger och menar samtidigt och glömmer det lika fort igen. Jag är en spillra av mitt tidigare jag.

Min vän som också är utmattad skrev idag att hon saknade sitt gamla jag som gick på gym, som gillade att träffa folk och gå på fest. Jag kan bara hålla med. Det känns som den fröken F är så långt borta, den har rest på lång semester.