Alla regnbågens färger
Jag kan läsa min underrubrik på bloggen hur många ggr som helst och ändå inte ta in att jag aldrig mer kommer vara den jag var tidigare. Det är egentligen inte sorgligt. För den jag var var en tjej som tillfredsställde andras behov på sin egen bekostnad. Jag var en tjej med ett flyktbeteende, en som inte kunde handskas med ångest. En tjej som på ytan verkade ha koll på läget men som på djupet var vilsen. Jag var den jag är nu med den lilla förändringen att jag nu tränar på att stå ut med alla känslor och inte fly. Jag kör inte på längre. Jag lever inte längre med övertygelsen om att jag kan kontrollera mitt liv. Vi kan stryka kontrollera ur ordboken tycker jag.
Det finns ingen kontroll i världen som kan göra livet förutsägbart. Livet är vad det är. En dag i taget, en vecka utan solljus, en vecka med värk. En månad eller ett år med övervikt. 4 dagar utan en dusch. Ja jag förstår varför deprimerade människor har svårt att duscha. Jag tvingar mig själv att duscha, inte varje dag, men iaf var tredje kanske. För jag mår ännu sämre om jag låter bli. Jag använder ögonbrynspenna och ibland lite rouge och mascara. För att få känna mig lite piggare. Jag har börjat vara rädd om mina naglar och jag har aldrig haft så fina naglar så lång tid förut. Och jag tänker att okej jag är tjock - som en tunna - inga kläder passar, alla byxor rullar ner liksom. Jag tänker att det är vad det är just nu. Men jag har iaf fina naglar, jag kan vara stolt över dom. Stolt över mitt fejs och ganska nyfriserade hår.
Jag har slemhosta nu också och varit dålig. Därför har jag inte tagit en promenad sedan i fredags. Jag behöver gå, jag behöver ljuset. Och jag skulle nog må bättre om jag fick in någon aktivitet för min egen skull snart. Hemmaträning, yoga eller bara gå och simma. Något. Något litet som får mig att känna mig glad. Inte med målet att gå ner de 20 kilo jag skulle må bäst av att gå ner. Men för att bryta isoleringen och jag vet att jag mår bra av att ha någon aktivitet.
Snart fyller jag år och jag får frågan vad jag önskar mig. ingenting - jag orkar inte ens formulera en tanke om vad det skulle kunna vara. Jag har allt. Förutom bättre hälsa då... Men skulle jag ändå få önska mig något så skulle det vara ett smärtfritt liv, solljus nu - pronto - typ skippa vintern och gå direkt på våren, fred på jorden, att människor som svälter och får sina liv förstörda av andra får ha det bra. Det önskar jag mig.
I helgen kommer både ett par vänner och familj uppdelat på två dagar för att fira både mig och sambon. Det ska bli roligt, för trots att mitt mående suger just nu så känner jag ändå för att fylla på med trevligheter. Och vi har stunder här hemma när det känns fint, när vardagen rullar på och vi kan le mot varandra. Jag känner mig tacksam för min sambo, vi närmar oss varandra för varje hinder vi tar oss över eller lever med. Och barnen gör mig gott. Deras glädje, nyfikenhet och tokighet. vår vardag är hanterbar även om mitt mående suger. Det går inte att mäta ett liv i svart och vitt. Vår vardag rymmer alla regnbågens färger.
Det finns ingen kontroll i världen som kan göra livet förutsägbart. Livet är vad det är. En dag i taget, en vecka utan solljus, en vecka med värk. En månad eller ett år med övervikt. 4 dagar utan en dusch. Ja jag förstår varför deprimerade människor har svårt att duscha. Jag tvingar mig själv att duscha, inte varje dag, men iaf var tredje kanske. För jag mår ännu sämre om jag låter bli. Jag använder ögonbrynspenna och ibland lite rouge och mascara. För att få känna mig lite piggare. Jag har börjat vara rädd om mina naglar och jag har aldrig haft så fina naglar så lång tid förut. Och jag tänker att okej jag är tjock - som en tunna - inga kläder passar, alla byxor rullar ner liksom. Jag tänker att det är vad det är just nu. Men jag har iaf fina naglar, jag kan vara stolt över dom. Stolt över mitt fejs och ganska nyfriserade hår.
Jag har slemhosta nu också och varit dålig. Därför har jag inte tagit en promenad sedan i fredags. Jag behöver gå, jag behöver ljuset. Och jag skulle nog må bättre om jag fick in någon aktivitet för min egen skull snart. Hemmaträning, yoga eller bara gå och simma. Något. Något litet som får mig att känna mig glad. Inte med målet att gå ner de 20 kilo jag skulle må bäst av att gå ner. Men för att bryta isoleringen och jag vet att jag mår bra av att ha någon aktivitet.
Snart fyller jag år och jag får frågan vad jag önskar mig. ingenting - jag orkar inte ens formulera en tanke om vad det skulle kunna vara. Jag har allt. Förutom bättre hälsa då... Men skulle jag ändå få önska mig något så skulle det vara ett smärtfritt liv, solljus nu - pronto - typ skippa vintern och gå direkt på våren, fred på jorden, att människor som svälter och får sina liv förstörda av andra får ha det bra. Det önskar jag mig.
I helgen kommer både ett par vänner och familj uppdelat på två dagar för att fira både mig och sambon. Det ska bli roligt, för trots att mitt mående suger just nu så känner jag ändå för att fylla på med trevligheter. Och vi har stunder här hemma när det känns fint, när vardagen rullar på och vi kan le mot varandra. Jag känner mig tacksam för min sambo, vi närmar oss varandra för varje hinder vi tar oss över eller lever med. Och barnen gör mig gott. Deras glädje, nyfikenhet och tokighet. vår vardag är hanterbar även om mitt mående suger. Det går inte att mäta ett liv i svart och vitt. Vår vardag rymmer alla regnbågens färger.
Kommentarer