Min värsta fiende - effektiviteten
Jag har de senaste dagarna börjat gå upp i varv. Märker det på att jag ställer mig upp innan jag kissat klart, att jag inte orkar borsta tänderna tills eltandborsten säger till att det är klart. Jag känner mig återigen trött i benen på ett sätt som inte stämmer överens med min nuvarande livsstil - jag har inte sprungit ett maraton. Jag drömmer mycket igen. Jag är sötsugen.
Jag kommer på mig själv att allt oftare känna mig stressad över saker och ting. Jag blir irriterad när det blir stökigt. Jag går fort, när vi är ute och går jag och min sambo stegar jag 2-3 meter före honom innan jag kommer på mig själv. När vi har hjälp av nätverket här hemma, passar jag inte på att vila med min bebis utan att städa köket. Jag är tröttare igen. Bara jag hör någon random person prata om jobb får jag ångest. Trots att jag inte ska jobba på länge är jag ändå stressad inför att jag någon gång måste jobba.
När jag inte håller mitt barn tätt intill mig då börjar jag bli effektiv igen. Men när jag sitter där med honom i famnen då är jag verkligen i nuet. Och när han sover då sover jag också. Jag är medveten på ett annat sätt än vad jag tidigare varit.
Med effektiviteten kan man lätt lura sig och tro att eftersom jag orkar göra saker nu då borde jag må bättre. Men det är en ohälsa i min effektivitet. Och var går gränsen? Jag blir rädd, jag är sårbar. Jag förstår att vara rädd om mig. Att sakta ner tempot igen. Att ha dagar där jag inte gör något förutom att ta hand om mina barn och mig själv. Få rutin på att promenera i ljus.
Förra veckan var intensiv med möten som inte gick att styra över. Denna vecka har jag också haft något att göra varenda dag utöver lämning och hämtning på dagis. Imorgon ska jag ha telefonen på ljudlöst och bara vara tills jag ska hämta min dotter på dagis. Sedan blir helgen intensiv igen. Måste se till att början på nästa vecka är luftig.
Glöm aldrig!
Jag kommer på mig själv att allt oftare känna mig stressad över saker och ting. Jag blir irriterad när det blir stökigt. Jag går fort, när vi är ute och går jag och min sambo stegar jag 2-3 meter före honom innan jag kommer på mig själv. När vi har hjälp av nätverket här hemma, passar jag inte på att vila med min bebis utan att städa köket. Jag är tröttare igen. Bara jag hör någon random person prata om jobb får jag ångest. Trots att jag inte ska jobba på länge är jag ändå stressad inför att jag någon gång måste jobba.
När jag inte håller mitt barn tätt intill mig då börjar jag bli effektiv igen. Men när jag sitter där med honom i famnen då är jag verkligen i nuet. Och när han sover då sover jag också. Jag är medveten på ett annat sätt än vad jag tidigare varit.
Med effektiviteten kan man lätt lura sig och tro att eftersom jag orkar göra saker nu då borde jag må bättre. Men det är en ohälsa i min effektivitet. Och var går gränsen? Jag blir rädd, jag är sårbar. Jag förstår att vara rädd om mig. Att sakta ner tempot igen. Att ha dagar där jag inte gör något förutom att ta hand om mina barn och mig själv. Få rutin på att promenera i ljus.
Förra veckan var intensiv med möten som inte gick att styra över. Denna vecka har jag också haft något att göra varenda dag utöver lämning och hämtning på dagis. Imorgon ska jag ha telefonen på ljudlöst och bara vara tills jag ska hämta min dotter på dagis. Sedan blir helgen intensiv igen. Måste se till att början på nästa vecka är luftig.
Glöm aldrig!
Kommentarer
Vardagar har jag sällan något planerat efter att jag jobbat mina två timmar. Säger hellre ifrån än tackar ja,vet att även om lusten kan finnas så mår jag för dåligt om det blir för mycket. Oron ökar, får svårt att somna och vaknar mellan klockan 3-4 somnar om efter någon timme och är helt slut då klockan ringer. Får mycket svårare att hålla gamla vanor i schack. Får tankar om vilken lat och osund människa jag är som inte har något intresse av att laga mat, tränar inte, röker och snusar, har bara lust att göra sådant jag tycker är riktigt roligt,ointresserad av de flesta människor,asocial och tråkig.
Aktar mig noga för konflikter, jag har aldrig varit speciellt konflikträdd men det har förändrats. Känner att jag inte har kraft och energi till det, orkar inte bry mig i samma utsträckning som tidigare och känner att konflikter enbart tar energi utan att ge något tillbaka.
Brukar tänka på morgonen vad är det viktigaste för mig idag, ibland lider jag över att hälsan tvingar mig till ett så stort ego.
Men jag mår riktigt dåligt om jag känner mig tvingad att göra något jag inte vill.
Igår sa jag till min man att jag senaste tiden börjat drömma om att resa lite igen. Med tanke på att jag inte ens velat nämna bygden där jag bor senaste året så är det ganska stort. Har också känt att min omgivning behöver mig, men egentligen är det bara en halvsanning. Lite här och där, javisst, men alla runt omkring behöver också spela huvudrollen i sina liv och liksom... det är okej.