Kramar inga piskor

Det är ledsamt att läsa de bloggar jag burar följa men inte läst på en och en halv månad och  inse att det är fler likt mig som känner sig nere och mår sämre igen. Som känner tröttheten komma, den fysiska och den psykiska. Jag vill ge er alla en riktigt varm gruppkram. Vi behöver det, kramar inga piskor. 

När jag pratade med hon som ska vägleda mig till en tjänst som passar mina behov bättre, så kändes det igen som det är "mitt fel" att jag blev sjuk. Jag sa det att jag varit besviken på min chef som inte hört av sig under min sjukskrivning och eftersom jag inte vet varför hon inte gjort det, hur hon tänker, så känns det som all rehabilitering har varit mitt eget ansvar. 

Hon sa under samtalet saker som att jag måste fundera över vilka situationer som jag ska gå in i när jag väl börjar jobba. Prioritera vart jag ska lägga min energi och lära mig säga nej. Hon jämförde med sig själv - av snällhet - men det landar ändå fel. Vi är inte lika, hon förstår så lite och under samtalet kände jag hur långt ifrån jag är arbetslivet. Inte bara för att jag är föräldraledig till vår underbara son, utan också utifrån min utmattning. 

Jag är enormt känslig för krav just nu. Alla slags krav är för mycket, även de allra minsta. Jag flyr krav. Till och med att svara i telefon är jobbigt. Sms:a också. Det tar energi. Jag gör det ändå, men första reaktionen är - nej jag orkar inte! 

Välmenande förslag kan också bli för jobbigt. Såsom min mammas förslag att köpa en ljus begagnad soffa och sedan färga tyget på den. Fin idé men nä. Nej inget utöver det absolut basala orkar jag. 

Symptomen för utmattningen blir såklart värre av den avbrutna sömnen det blir med bebis, men också det att den sömn jag får inte är kvalitetssömn eftersom jag drömmer så sjukt mycket ångestdrömmar som är så detaljerade och verklighetstrogna. Ibland känns det som jag har ett till liv på natten som är lika verkligt som det jag lever på dagarna. 

Man man skratta åt det de gångerna då jag säger något helt galet istället för det jag tänkt säga och när hjärnan är så enormt långsam att det tar flera sekunder att komma på orden. Man kan skratta, men egentligen är det inte så roligt. För min hjärna HAR tagit skada. 

Det Tant H skrev om att hon blir deprimerad efter dagar av för mycket aktiviteter fick mig att förstå vad det är som händer. Så är det naturligtvis att när jag inte vilat så mycket som jag behöver så har jag ingen energireserv för motgångar eller energikrävande situationer och diskrepansen mellan hur jag vill ha det och faktiskt har det är så stor - då blir jag nedstämd och får ångest. 

Ångest för att jag inte på vilja kan förändra. Ångest för att livet inte går att kontrollera. Ångest för att jag inte vet hur framtiden ser ut. Ångest för att jag måste lära mig att leva med min ångest. 

Kramar och inga piskor - det är det som hjälper. Krama sig själv, låta andra krama en, krama någon annan. 

Kommentarer

tanthelen sa…
Känner igen mig i vad du skriver. Känner mig nedstämd och drömmer mycket stressdrömmar. Har även fått svårt att somna eller också vaknar jag jätte tidigt.Känslan av oro har återkommit.

Var idag till läkaren och ska prova att jobba 4 timmar per dag 5 dagar i veckan. Om det inte går får jag backa tillbaka till 2 timmar.Får ta en dag i taget och försöka vara i nuet. Inte fara i väg i tankarna, vilket jag är specialist på att göra och därmed skapa så mycket oroskänslor.

Jag vet med mig att jag kommer aldrig fullt ut klara det uppdrag jag har på min nuvarande arbetsplats. Det skapar oro för jag har inte förmåga att börja något nytt, det skulle ta ännu mer energi, kräva mer av min utmattade hjärna.

Har börjat känna en sorg över min brist på energi, hur det hindrar mig från att kunna göra val. Vilan måste hela tiden gå före allt annat.

Linnea sa…
Här kommer en kram tillbaka! Förstår att tanken på framtiden kan skena, men du har ju en bra bit kvar innan det är värt att tänka på den. Hoppas du kan landa i nuet tillsvidare och att ångesten minskar.

Populära inlägg i den här bloggen

Personlighet

Kvällsångest

Dermatillomani