Generationen som längtar till pensionen

Jag har funderat mycket på varför 80-talisterna generellt verkar lida av prestationsångest och varför jag träffar och känner många som uttrycker samma tanke jag själv haft i flera år "jag önskar att jag kunde gå i pension". 80-talisterna har arbetat sen de var stora nog, sommarjobbat under gymnasiet och därefter jobbat extra under studierna. 80-talisterna har upplevt de stora förändringarna i arbetslivet där ett arbetsliv ställer stora krav på individen men också hyllar den individuella kraften. Men så fort individen inte pallar trycket blir det som förut var hyllat faktorer som bidrog. Du är alldeles för ambitiös, du har höga krav, du vill göra ett bra jobb, du jobbar för bra, du ber inte om hjälp, du är alldeles för självständig. 

Det kanske inte är så konstigt att vi som är skolade i att vi kan åstadkomma allt så länge vi lägger manken till blir skadade när arbetslivet visar sig vända kappan efter vinden. Vi brann, vi ville så mycket, men vi ville alldeles för mycket och ingen stoppade oss, Ingen såg tecknen. Och när vi inser att vi har velat så mycket och arbetat hårt fast vi bara är 30 nånting så vill vi gå i pension.... det är ju så många år kvar när vi ska vilja något. Men vi vill inget längre, vi vill inte prestera, vi vill bara vara, vi vill att andra värden blir viktigare. Vi vill lägga fokus på våra familjer, på vår hälsa på vårt sociala sammanhang. Vi vill inte längre jobba oss sjuka, trötta och stressade. 

Först trodde jag bara att vi som längtar efter pensionen bara finns inom min yrkesgrupp men jag har mött en ung forskare som sagt samma sak och en som arbetar inom larmtjänst. Jag tror inte det har med yrket att enbart göra, jag tror det är fel på hela yrkeslivet, på hur vi bestämt att samhället ska fungera. 

Jag välkomnar nya sätt att handskas med arbetsmiljö, hälsa och arbetslöshet. Mitt hjärta klappar för 6 timmars arbetsdagar. Jag skiter fullständigt i lön. Jag vill må bra för det är det värsta som finns att må dåligt, att som normal tillstånd må skit och sen ibland dippa till superskit. Jag vill må bra och dippa till att må skit och toppa till att må fint. 

Jag vill inte behöva längta till pensionen, jag vill ha ett yrkesliv som tar hänsyn till att jag vill ha en fritid, att jag har en familj. Mitt liv är inte mitt jobb. 

Kommentarer

Ava Bond sa…
Väl talat! Och amen på allt! <3
Linnea sa…
Håller med! Något är ruttet i hela samhällsstrukturen! Jag vill inte gå i pension än, vill inte längta efter det, jag vill ha ett bra liv nu. Vill vara stark och frisk som jag egentligen ska vara, om jag inte gått sönder. <3

Populära inlägg i den här bloggen

Personlighet

Ångestpåslag

Kvällsångest