Att skriva av sig

Det är nog det denna blogg är till för. Att skriva av sig ångest och dela med sig. Skapa förståelse för utmattningssyndrom, dela med sig tips. Men mest av allt skriva av sig ångest.

Tack för alla kommentarer på förra inlägget. 

Jag satt och snörvlade hos min läkare som sa att det är alldeles för tidigt för att tänka på arbetslivet och att det inte är rätt tid att fatta några som helst beslut just nu. Men hon sa att hon inte heller trodde det skulle vara bra för mig att gå tillbaka till den tjänst jag har. Jag står nu i kö till psykolog på vc samt fortsatt medicinering. 

Positivt är att trots svackor så mår jag bättre nu än i våras. Idag gör jag mer av sådant som jag vet får mig att må bra även om jag inte nu känner "hurra vad kul" så undviker jag inte sociala sammanhang lika ofta som i våras. En dag kommer jag kunna känna "hurra vad kul" igen. Det är jag övertygad om. 

Det är inte rätt mot min sambo att han ska härbärgera min ångest ensam. Det blir bättre om jag har någon professionell att prata med som också har erfarenhet/kunskap om utmattningssyndrom och återgång i arbetet. Jag har jättesvårt att släppa min oro för framtiden. 

Gör om gör rätt... eller iaf annorlunda. Jag har inga sanningar för vad som är bäst. Nu prövade jag att pratade med hon som ska vara någon slags vägledare för framtida tjänst på kommunen. Men det gick inte för jag fick så förbannat mycket ångest att jag inte fungerade i min lila bebisbubbla. Som jag vanligtvis faktiskt gör. Så igår sms:ade jag och skrev att jag backar på kontakt just nu eftersom jag fick sådan ångest både under tiden vi pratade och efteråt. Jag skrev att det nog är för tidigt att fundera över yrkeslivet nu när jag verkligen ska njuta i min bebisbubbla. Jag sköt på vidare kontakt till typ maj och sa att jag hör av mig om jag behöver något. (harkel harkel - ring inte mig jag ringer dig...) 

Jag har erfarit enorm trötthet i två dagar nu. En sådan som får mig att däcka tre timmar på soffan och vakna och inse att jag drömt från det att jag blundade till att jag öppnade ögonen, så klart enbart ångestdrömmar. Jag har känt mig yr och haft ont i kroppen igen. 

Jag har dock kommit upp ur den värsta svackan nu. Livet känns inte helt omöjligt men det gäller att fokusera på här och nu och när tankarna om framtiden kommer fundera på om det är hjälpsamma tankar eller inte. Jag försöker också att inte ha ångest över att dela med sig i sina mindre bra dagar. Att inte behöva ha ett happyface när ansiktet bakom är ledset, trött och håglöst. Det där happyfacet tar grymt mycket energi som jag inte har.