Ångestpåslag
Idag har jag haft ångest som kommit och gått. Jag vet inte hur jag ska fungera som det förväntas av mig och samtidigt ha ångest. Jag tänker på när det är dags att börja arbeta igen. Jag har kommit fram till att jag har prestationsångest och den överskuggar motivationen. Jag vill undvika - men förstår intellektuellt att det inte är den bästa vägen.
Jag har kommit fram till att beslutet att börja på mitt jobb som jag hade då jag blev sjukskriven var dåligt. Det var ett dåligt beslut som jag i bästa fall kan lära mig av i framtiden. Motiven till att byta arbete var dåliga och ogenomtänkta. Hade jag lyssnat bättre till mig själv och dessutom diskuterat detta med någon annan så hade jag nog inte sökt mig dit.
Tydligen finns det fortfarande tankar som blir outtalade då jag är rädd för vad andra tycker om de, rädd för kritik och att bli förlöjligad.
Jag har också kommit fram till att jag övertygar mig själv genom att vara positiv fast jag innerst inne fasar över saker och ting. Då lever jag inte med min ångest, jag försöker fly från den. Och vad händer när vi försöker fly från ångest??? Den blir ännu starkare.
En arbetsgivare är inte intresserad av hur arbetstagaren mår, den tar inte hänsyn till prestationsångest och andra psykiska problem. Den är intresserad av att jag utför mitt arbete på ett tillfredsställande sätt.
Jag vågar inte ta beslut i dagsläget, jag är rädd att de är felaktiga. Jag ser möjligheter och drömmer lite, men sedan skjuter jag på det till framtiden. Det finns ju inte någon tid till de sakerna just nu. Jag tittar tex på kurser men har ju inte tid att sticka på kurs nu med en snart 2 månaders som behöver mig.
Men i samtal med HR har jag iaf sagt att jag inte ska tillbaka till min nuvarande tjänst. Men hur ska jag söka mig vidare utan motivation, med enorm rädsla och impulsen att fly och undvika?
Imorgon ska jag träffa min läkare för första ggr på flera månader för uppföljning avseende diagnosen, medicineringen och måendet. Idag gjorde jag skattning hos BVC som visade att jag låg på gränsvärdet för nedstämdhet efter förlossning och jag kommer följas upp med extra möte där.
Just idag känns livet svårt och jobbigt. Omöjligt näst intill.
Jag har kommit fram till att beslutet att börja på mitt jobb som jag hade då jag blev sjukskriven var dåligt. Det var ett dåligt beslut som jag i bästa fall kan lära mig av i framtiden. Motiven till att byta arbete var dåliga och ogenomtänkta. Hade jag lyssnat bättre till mig själv och dessutom diskuterat detta med någon annan så hade jag nog inte sökt mig dit.
Tydligen finns det fortfarande tankar som blir outtalade då jag är rädd för vad andra tycker om de, rädd för kritik och att bli förlöjligad.
Jag har också kommit fram till att jag övertygar mig själv genom att vara positiv fast jag innerst inne fasar över saker och ting. Då lever jag inte med min ångest, jag försöker fly från den. Och vad händer när vi försöker fly från ångest??? Den blir ännu starkare.
En arbetsgivare är inte intresserad av hur arbetstagaren mår, den tar inte hänsyn till prestationsångest och andra psykiska problem. Den är intresserad av att jag utför mitt arbete på ett tillfredsställande sätt.
Jag vågar inte ta beslut i dagsläget, jag är rädd att de är felaktiga. Jag ser möjligheter och drömmer lite, men sedan skjuter jag på det till framtiden. Det finns ju inte någon tid till de sakerna just nu. Jag tittar tex på kurser men har ju inte tid att sticka på kurs nu med en snart 2 månaders som behöver mig.
Men i samtal med HR har jag iaf sagt att jag inte ska tillbaka till min nuvarande tjänst. Men hur ska jag söka mig vidare utan motivation, med enorm rädsla och impulsen att fly och undvika?
Imorgon ska jag träffa min läkare för första ggr på flera månader för uppföljning avseende diagnosen, medicineringen och måendet. Idag gjorde jag skattning hos BVC som visade att jag låg på gränsvärdet för nedstämdhet efter förlossning och jag kommer följas upp med extra möte där.
Just idag känns livet svårt och jobbigt. Omöjligt näst intill.
Kommentarer
Jag blir inget orolig över dig, skulle däremot bli orolig om du skrev att du kan tänka dig att återgå till arbete. Jag anser att du som nybliven mamma inte ska kunna tänka dig in i den situationen oavsett om du hade ett arbete du stormtrivdes med eller inte.
När jag fick mitt fjärde barn började jag tänka och bäva redan på förlossningsavdelningen över att jag skulle börja jobba om ett är. Idag när jag tänker tillbaka på det så tänker jag varför hade jag sådana krav på mig själv att jag som nybliven mamma trodde att jag skulle kunna ha någon positiv känsla över att arbeta. Du har en betydligare viktigare uppgift just nu, en uppgift som aldrig kommer tillbaka och som inte på något vis kan mäta sig med att arbeta.
Tänker också att det är inte i första hand du som ska komma på vad du ska arbeta med då det är dags. Det är väl arbetsgivaren som ska ge dig förslag på lämpligt arbete därefter är det väl viktigt att du prövar försiktigt och undersöker om deras förslag kan vara lämpligt för dig innan du bestämmer dig. Att du har en prövotid som får tar ta den tid du behöver.
För mig har det varit viktigt att ha en viss kontakt med kollegor under min sjukskrivning. Du vet att du har två stycken från din tidigare arbetsplats som mer än gärna följer och stöttar dig på den resan. Du har kollegor som vet hur klok och kunnig du är och att det är sådana reflekterande och orädda personer som du som det behövs fler av inom vår bransch. Du är behövd utifrån hur du tänker och din syn på människor.
På teammötet häromdagen var det en kollega som ville vara ledig en dag. Då började vår teamledare att räkna upp vilka som var i tjänst den dagen. Hon räknade inte upp mitt namn trots att jag det datumet arbetar 4 timmar. Först högg det till i mig sedan kände jag en så oerhörd lättnad, jag räknas inte, jag är på undantag,jag är psykiskt klen. Det var en lyckokänsla, ÄNTLIGEN kände jag,vilken lättnad.
Det finns personer på min arbetsplats som lägger huvudet på sned och ser lidande ut då de tittar på mig och frågar hur jag mår. Säger att nu är det bättre men att jag varit svårt sjuk och aldrig någonsin vill tillbaka till tidigare arbetstempo och ansvarskänsla Det är absolut inte min målsättning. Jag vill kunna leva fullt ut vilket är en omöjlighet om jag faller tillbaka. Det finns ingen som inte håller med.
Jag uppfattar att de som på olika vis förmedlar någon form av medlidande och kämpar med att prestera och framstå som duktiga enbart förmedlar sitt eget förakt mot svaghet. Jag anser att visa svaghet är människans största styrka..
Vad vore de duktiga om inte vi fanns. Glöm inte att vi finns för dig.
Du kanske inte heller flyr utan det kanske är kroppen som försöker säga att det arbetet inte är helt rätt för dig. Det kanske var det förut, men nu är du en annan. Dessutom behöver du inte alls tänka på att jobba på länge än. Bara var hemma och njut. Bli hemmafru eller nåt! Man kan omöjligt veta vad man vill eller kan om ett år eller så.
Det här blev lite svamligt, men det jag menar är typ att släpp alla andra krav och ägna dig åt din lilla bubbla ett tag till. Allt annat kan faktiskt vänta. Kram!!!!