Påminnelse - du ska inte fixa allt på egen hand, speciellt inte sådant som känns omöjligt!
Åh jag tackar ödmjukast för alla era kommentarer på mitt förra inlägg. Jag blir så glad att ni läser och delar med er av pepp till mig. <3 <3 <3
Det var skönt att skriva av mig min oro och det blev plötsligt en medveten oro för mig. En som jag tog på allvar och inte bara schabblade bort tankemässigt. För igår bad jag min sambo att stanna hemma som idag och berättade hur jag ältade och oroade mig för när det kommer sätta igång och hur det får mig att bli isolerad hemma.
Han stannade hemma och ringde sin arbetsgivare som var helt på och han tar semester tills det är dags. Och ni skulle bara känna den lättnad och glädje jag kände när jag fick reda på att det hade ordnat sig. Han kommer finnas i närheten tills bebisen kommer.
Inte för än då förstod jag hur stor min oro faktiskt varit och hur mycket energi det tagit att förneka den. Jag stod ut en vecka, men big reminder till mig - kommunicera om din oro, ta den på allvar, bara då kan det bli bra lösningar. Jag behöver inte hålla alla problem för mig själv.
Min sambo mår också bättre av att vara hemma, det har inte varit så roligt att inte vara i närheten. Jag behövde inte övertala honom på något sätt. Han var mest orolig för hur han skulle lösa det, semester eller föräldraledigt? Och så var han orolig för att arbetsgivaren inte skulle visa sig vara så flexibel. Men ett förutsättningslöst samtal med arbetsgivaren ledde till förslaget att han skulle ta ut mer semester. Så hans påminnelse blir att det kan lösa sig även om han inte har lösningen klar för sig, och att man inte får veta om man inte frågar.
Jag har haft sådan spänningshuvudvärk de senaste dagarna och nu tror jag det kommer bli bättre. Nu kan jag slappna av igen.
Inatt drömde jag så konstigt. Jag satt i bilen och åkte in i en tunnel, det var riktigt busväder ute, snöstorm, mörkt och bilen framför mig bromsade kraftigt in, vilket jag också gjorde. Jag var rädd för att bilen bakom mig inte skulle se att jag körde långsamt. När jag skulle ut ur tunneln blev det som ett baksug med vinden så det gick inte inte att gasa sig ur tunneln liksom. Det kändes typ som min egen förlossning (alltså som när jag själv föddes fram - som jag så klart inte minns). Jag vaknade och hade så ont i nacken och hög puls, liksom drog efter andan. Gick upp och masserade in tigerbalsam i nacken.
När jag vaknade hade jag ett meddelande från en vän till familjen som hade drömt att min mamma födde barn inatt och undrade om det kanske var jag som hade gjort det. Det var lite kul för då tänkte jag på min dröm.
Det var skönt att skriva av mig min oro och det blev plötsligt en medveten oro för mig. En som jag tog på allvar och inte bara schabblade bort tankemässigt. För igår bad jag min sambo att stanna hemma som idag och berättade hur jag ältade och oroade mig för när det kommer sätta igång och hur det får mig att bli isolerad hemma.
Han stannade hemma och ringde sin arbetsgivare som var helt på och han tar semester tills det är dags. Och ni skulle bara känna den lättnad och glädje jag kände när jag fick reda på att det hade ordnat sig. Han kommer finnas i närheten tills bebisen kommer.
Inte för än då förstod jag hur stor min oro faktiskt varit och hur mycket energi det tagit att förneka den. Jag stod ut en vecka, men big reminder till mig - kommunicera om din oro, ta den på allvar, bara då kan det bli bra lösningar. Jag behöver inte hålla alla problem för mig själv.
Min sambo mår också bättre av att vara hemma, det har inte varit så roligt att inte vara i närheten. Jag behövde inte övertala honom på något sätt. Han var mest orolig för hur han skulle lösa det, semester eller föräldraledigt? Och så var han orolig för att arbetsgivaren inte skulle visa sig vara så flexibel. Men ett förutsättningslöst samtal med arbetsgivaren ledde till förslaget att han skulle ta ut mer semester. Så hans påminnelse blir att det kan lösa sig även om han inte har lösningen klar för sig, och att man inte får veta om man inte frågar.
Jag har haft sådan spänningshuvudvärk de senaste dagarna och nu tror jag det kommer bli bättre. Nu kan jag slappna av igen.
Inatt drömde jag så konstigt. Jag satt i bilen och åkte in i en tunnel, det var riktigt busväder ute, snöstorm, mörkt och bilen framför mig bromsade kraftigt in, vilket jag också gjorde. Jag var rädd för att bilen bakom mig inte skulle se att jag körde långsamt. När jag skulle ut ur tunneln blev det som ett baksug med vinden så det gick inte inte att gasa sig ur tunneln liksom. Det kändes typ som min egen förlossning (alltså som när jag själv föddes fram - som jag så klart inte minns). Jag vaknade och hade så ont i nacken och hög puls, liksom drog efter andan. Gick upp och masserade in tigerbalsam i nacken.
När jag vaknade hade jag ett meddelande från en vän till familjen som hade drömt att min mamma födde barn inatt och undrade om det kanske var jag som hade gjort det. Det var lite kul för då tänkte jag på min dröm.
Kommentarer
Men åh vad märkligt med drömmarna :-o haha! Vilken grej!