#människanbakom

Superkvinnan som föll platt

Jag har förstått att andra sett mig som en slags superkvinna som fixar allt. En kvinna med bra självkänsla och självförtroende. En som sällan behöver hjälp och en som inte är särskilt rädd av sig. Ni har sett mig som en trygg och kompetent medarbetare med ödmjukhet som spiller över till höger och vänster. 

Det är konstigt eftersom min egen bild av mig själv inte stämmer överens med den superkvinna som ni beskrivet för mig. Jag är innerst inne en stor tvivlare och har ingen tävlingsinstinkt i mig. Jag är noggrann och velat göra ett bra jobb för de människor jag möter i mitt arbete. Jag behöver själv mycket feedback och därför ger jag andra det. Min drivkraft har varit att ge människor bra förutsättningar för att kunna utveckla ett good enough föräldraskap som gör att samhället inte behöver kliva in med tvångsåtgärder.

När det har varit tufft på arbetet har min strategi varit att beta av det som ska göras. Jag har haft en stor tillit till att min arbetsledning inte ska ge mig omöjliga uppdrag. Troligtvis alldeles för stor tillit, de har inte haft min hälsa i fokus utan verksamhetens bästa. 

Men när du är stressad som jag var under lång tid, då är du konstant uppe i varv och din kropp reagerar som att du är rädd för ditt liv - precis hela tiden. Du är lika rädd som du skulle vara om du mötte en björn i skogen som var på väg att attackera dig. Du får helt naturliga kroppsliga symptom.

Tillslut är du så uppe i varv att du inte kan ta dig tid till att kissa ordentligt. Du kommer dessutom få springa på toa en ggr i timmen eller mer för du ska ju vara redo att fly eller fäkta för ditt liv. Du kan inte äta långsammare än på 3 minuter hur du än försöker. Du kan inte stanna upp och göra en sak i taget. Du gör aldrig bara en sak i taget, varken hemma eller på jobbet. När jag fortfarande arbetade gjorde jag upp till sju saker samtidigt. Du är galet sugen på sötsaker, din kropp behöver den snabba energin för när björnen kommer. Inte om den kommer utan när, din kropp vill vara beredd. 

Du blir galet stressad när någon frågar hur det är och du står påklädd och beredd på att springa till bilen för att åka fort fort till dagishämtningen som du redan är sen till. Du tänker att om bara din man kunde vara hemmapappa så skulle du kunna jobba mer. Du älskar att jobba, du känner dig levande när du har mycket att göra. 

Men plötsligt får du gråtattacker på jobbet. Plötsligt sitter du i möte och begriper ingenting vad du eller andra håller på med. Du har hjärtklappning när du åker till jobbet. Plötsligt kan du inte genomföra arbetsuppgifter som du tidigare klarade galant. Plötsligt glömmer du saker som du kunde på dina fem fingrar förut. Du kan inte genomföra eller planera arbetsuppgifter, det är precis tomt i hjärnan och ångesten för att du ändå måste genomföra det som väntar på dig. När telefonen ringer får du panik och vill inte svara. Du orkar inte lyssna av meddelanden heller. Plötsligt kan du inte kommunicera som du har kunnat, du tappar ord och vet inte vad du ska säga. Du har blackouter, alltså stunder där du agerat men som du inte minns något från. 

Dessutom börjar du tänka mycket på det som varit och det som format dig till den du är. Och när du inte känner igen dig själv längre och känner dig konstig drar du dig undan sociala sammanhang. Du konstaterar för dig själv att du nog inte är som alla andra, bäst att dra sig undan när orken att fejka inte finns kvar. Du blir dessutom irriterad av att behöva lyssna på kallprat och prat som inte angår dig eller dina arbetsuppgifter. Du känner att du spenderar hellre tid vid skrivbordet än i fikarummet. 

Du blir förbannad av saker som tidigare bara hade runnit av dig. Du känner dig ofta mycket irriterad och plötsligt känns allt så jävla meningslöst och du har varken förmåga eller möjlighet att påverka längre. Det känns som du är en jävla mutter i ett jävla maskineri som kommer försätta snurra oavsett om du hänger med eller inte. 

Du får allt svårare att sova om nätterna. Du kanske somnar, men vaknar efter en timme och ligger vaken enda fram till småtimmarna. Hur mycket du än vilar så blir du inte piggare. Du kommer hem från jobbet och det känns som du sprungit ett maraton i benen när du egentligen rört på dig för lite. Du kommer hem och kan inte ens se, du tänker att du kanske behöver nya glasögon. Du kan inte fokusera blicken och det känns som du har grus i ögonen. Du orkar varken med att klappa katten, vara närvarande med dina barn eller lyssna på din sambo. Du är så galet trött men kan ändå inte varva ner. Du får ont i ryggen och i nacken. Du försvinner in i dig själv och vill bara att alla ska låta dig vara. Kan de inte bara låta dig vara!?! - tänker du med aggressiv underton. Du orkar inte ens med dig själv. 

Ändå tänker du att du måste till jobbet. Där väntar möten, arbetsuppgifter, åtaganden som ingen annan kommer att ta över om du inte kommer. Du är viktig, ditt arbete är viktigare än din hälsa. Och nu är kraschen nära. På jobbet har du konstant migrän och en eftermiddag är det så illa att du inte kan ta dig hem på egen hand. Och så kommer den där morgonen då du inte kommer upp ur sängen. Den morgonen då du tar ditt förnuft till fånga och ringer till vårdcentralen. 


Jag var inte beredd

När jag fick diagnosen akut stressreaktion mådde jag fruktansvärt dåligt. Samtidigt tänkte och kände jag hela tiden att jag nog fejkade mitt tillstånd. Alla har ju samma situation på jobbet som jag och en del dessutom värre. Varför är jag sjuk och inte de? När jag fick diagnosen utmattningssyndrom så kändes det ändå skönt att få bekräftat att livet ska innehålla mer glädje och tillfredsställelse än vad jag just nu känner. Livet är mer än det här ekorrhjulkaos jag lever i. 

När jag fick diagnosen släppte jag kontrollen helt och blev helt sängliggande en period. Jag klarade inte av något av det som jag tidigare gjort med autopilot. Jag var psykiskt sjuk. Jag kunde bara ligga ner och gråta och stirra ut mot fönstret. Jag hade tappat livsgnistan och kände ingen hunger. Jag duschade sällan, orkade inte borsta tänderna. Vilade efter varje moment i vardagen som jag tidigare inte såg som någon jobbig aktivitet. 

Jag hade självmordstankar och tänkte att familjen skulle ha det bättre utan mig. Jag hade miljontals tankar samtidigt som snurrade i mitt huvud och jag var helt matt. Enorm ångest i hela kroppen. Jag kunde inte sova, jag skrev ner mina tankar, idag är de helt obegripliga. Jag minns att jag tänkte att det måste vara så här det känns när man är i en psykos. 

Jag klarade inte av att ta hand om mig själv, vårt hushåll eller min dotter. Jag lagade ingen mat, satte inte på några tvättmaskiner eller diskmaskiner. Plockade inte undan någonting. Jag bara var. Men jag orkade lämna och hämta min dotter på dagis. Inte alla dagar, men de flesta. Nätverket ställde upp med att hämta eller komma hem till oss och laga mat. Efter ett tag började jag gå ut mitt på dagen för att få dagsljus. Inga långa eller snabba promenader. Korta och långsamma som tog all min energi. Jag sov innan och efter för att orka gå ut. 

Under min sjukskrivning har jag inte tänkt så mycket på jobbet. Jag har tänkt på några av de familjerna jag träffade och undrat hur de har det. Men de allra flesta dagarna har jag känt att sjukskrivningen varit en välbehövlig paus från arbetslivet. Jag började förstå hur dåligt jag faktiskt mådde i höstas och att jag egentligen inte orkade med varken mig själv eller någon annan. Att få diagnosen utmattningssyndrom var en form av bekräftelse som gav mig en chans att vakna upp. Jag är sjuk - jag behöver vård. 

Jag var inte beredd på att krascha rent fysiskt också. Jag har haft upprepade virusinfektioner och ätit flera kurer med antibiotika under det halvår jag varit sjukskriven. Det har bara gått någon vecka mellan sjukdomarna då jag känt mig frisk. 

Nya insikter

Men det är inte bara jag som är sjuk. Jag har under min sjukskrivning förstått hur galet vårt samhälle är och hur omöjligt det är för oss att anpassa oss till de krav som finns utan att bli sjuka. Det är inte så konstigt med ökningen av människor som insjuknar i stressrelaterade sjukdomar varje år.

Jag klarar inte av att leva i dagens samhälle utan att bli sjuk. Länge kände jag att jag inte hade något val förutom att försöka hänga med och göra så gott jag kunde. Men inuti kände jag mig tom. Jag är 34 år gammal och i minst 3 år har jag längtat efter pensionen och den kravlöshet som då väntar. 

Nu när kraven har minskat avsevärt så känner jag mig så levande. Det är en härlig känsla. Nu känner jag att jag har val och att jag kan ställa motkrav. Jag kan välja att inte jobba heltid. Jag kan välja att ombilda mig eller söka ett arbete som inte matchar mina kvalifikationer. Jag kan välja att inte förverkliga mig själv inom arbetslivet. Jag kan säga nej tack till kontorslandskap. Jag kan söka jobb utifrån mina behov och inte utifrån min kompetens och erfarenhet. Jag har möjlighet att påverka igen. Jag har möjlighet att välja min hälsa. 

Jag hoppas dock att samhället (som är jag och du och vi tillsammans) ska få en ökad kunskap om stressrelaterade sjukdomar och hur samhällets krav faktiskt bidrar till att många människor insjuknar idag. Jag önskar att vi kommer få mer kunskap om hur vi kan bidra till att bibehålla människors hälsa och skapa organisationer som främjar hälsa. Det forskas en del men ändå för lite. Ingen vet med säkerhet vad det är som bidrar till att en människa som insjuknat i utmattningssyndrom kommer tillbaka till arbetslivet. Förutom att det verkar ta tid.

Men snälla kom ihåg oss som människorna bakom siffrorna. Vi är så mycket mer än siffror. Jag har lidit för att sedan födas på nytt och jag vill inte bara tillbaka till arbetslivet. Jag vill även må bra, slippa känna tomhet och längtan till pensionen och för mig är dessa värden lika viktiga som sysselsättning. 

Kommentarer

Linnea sa…
Åh <3 så oroligt bra och klockrent skrivet! Jag känner igen mig i så mycket av det här! Händelserna, känslorna och problemen... Fy sjutton för att det kan bli så här :( stor kram!
Fröken F sa…
Tack Linnea :) Kände för att bidra med att vara en röst för människorna bakom siffrorna som den där ledaren i Expressen raljerade om. Stor kram till dig!
Tack Fröken F för att du berättar. Mycket i din berättelse känner jag igen från dem jag mötte när jag var yrkesverksam som beteendevetare inom företagshälsovården. Alla som kom både för och under tid som sjukskrivna. Några få efter återgång i arbete.

Men jag känner också igen mig själv. Skillnaden är den att i mitt fall var arbetet det som stressade minst. Jag önskade, även om det var väl dolt då, att bli sjukskriven från all tid jag inte arbetade. Och från mig själv... alla sjukdomar och all kommentarer om att det mesta nog satt i mitt huvud (även om de använde andra ord)

Återigen; Tack för att du bidrar till att visa att bakom varje siffra finns människor. Människor, vars berättelse de som tar sig rätt att tala för/mot oss, behöver lyssna till.

//Piia-Liisa
Livets Skiftningar
Fröken F sa…
Hej Piia-Liisa! Tack för din kommentar! Ja det är ju inte bara arbetet som är en stressfaktor. Jag känner flera som har svårigheter på hemmaplan som stressat dem mer än själva arbetet. Trots orsak verkar konsekvenserna ändå bli de samma. // Fröken F

Populära inlägg i den här bloggen

Inte i kontakt med känslolivet

Halvtid fram till oktober

jobb och framtid