I väntans tider



Jag fortsätter med mitt hemgjorda myntate men har lagt till två teskedar strösocker.

Det känns så bra att vi vågar dela med oss under #människanbakom. Bara våra berättelser kan öka förståelsen. 

Jag förvånas dock gång på gång hur väl jag känner igen mig i era berättelser. Många gånger är det som era ord är en kopia av mina ord. 

Jag känner igen hur vi fungerade innan kraschen, hur andra såg på oss och hur vi aldrig på riktigt hann reflektera över någonting. Jag känner igen hur kraschen mottogs av oss själva och omgivningen, hur vi föll utan att kunna ta emot oss i ett hål där ingen fanns som kunde hålla oss sällskap. 

Jag känner igen att vår ventil är att skriva och att på så vis kan vi känna oss nära andra utan att umgås med dem. På så vis gör sig inte våra begränsningar sig påminda. Vi får tid att formulera oss, tid att ta till oss det andra säger.

Jag känner igen vår gemensamma saknad av sakar som vi tidigare tog för givet men som vi nu inte kan genomföra utan att kroppen och hjärnan strejkar. 

Jag känner igen bördan av att vara ytterst ansvarig för sin rehabilitering och att bli arbetsför igen. Jag känner igen besvikelsen vi känner när arbetsgivaren vänder oss ryggen & när vår sjukdom enbart blir ett individproblem. 

Jag känner igen längtan efter ett annat samhälle, ett annat system, kortare arbetsdagar, fler anställda o färre arbetsuppgifter. Mer ledning och mindre eget ansvar, kontor som är byggda för alla typer av människor. Ett arbetsliv där hälsa bland personal är lika viktig som produktivitet och nöjda kunder/klienter/elever. 

Jag känner igen ledsenheten och besvikelsen över att behöva stå upp för sig själv i ett ignorant samhälle eller sammanhang. Jag känner igen hur kommentarer som du som ser så pigg ut får oss att känna oss ännu mer sjuka, ännu mer i skuld att vi är en börda för samhället.

Och det är så lätt att glömma vilka vi var innan. Att det var vi som jobbade så enormt mycket, att det var vi som trots bristande resurser såg till att våra kunder/klienter/elever fick det stöd/den tjänst/den behandling de behövde. Det är lätt att glömma att vi var arbetsgivarens guldkorn. Vi var omtyckta, kompetenta med hög kapacitet och stor ödmjukhet. Vi var behagliga arbetskamrater. Vi var saknade när vi inte längre orkade.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Personlighet

Ångestpåslag

Kvällsångest