Sista lektionen av aktivitetsbalans

Vi fick intervjua varandra om hur vår dag hittills sett ut och skriva ner den andres aktiviteter med tidsangivelser därefter fick vi fundera på några frågor såsom vilka aktiviteter tog energi och vilka gav. Vilka gjorde vi ensamma samt med andra, var det några roliga aktiviteter respektive tråkiga? Det var en riktig ögonöppnare. 

Särskilt för henne som jag intervjuade. Hon hade börjat intervjua mig och kommenterade oj vad du hunnit med på förmiddagen. Fast mina aktiviteter inte ens upptog en halv A4. Och hennes 1,5 A4, när det kom ner på pränt insåg hon hur mycket hon ändå gjort och bollat med under förmiddagen som mamma till tre barn, som dessutom var sjuka. Det var bra för henne att se det. 

Min uppenbarelse var att vi i mitt parförhållande är rätt bra på att tillåta varandra att få avsluta aktiviteter, ofta tar den andre hand om dottern medan den ene lagar mat exempelvis. Vår familj har förändrat mönstren sedan min utmattning, vi lunkar mer och funderar på aktiviteter utifrån ork och inte bara vilja. Och vi kommunicerar med varandra på ett bra sätt, vi är sällan osams om saker som har med hushåll och barn att göra. Vi kan tycka olika absolut men vi respekterar varandra.

Vi pratade också om strategier för att avböja olika scenarior som kan förekomma. Såsom att grannar frågar om hjälp under semestern när man inte alls orkar. Eller att någon ringer som mår dåligt när man själv mår skit. Så var det fler scenarior som också var kopplade till jobbet. Så diskuterade vi vad man skulle göra/säga i de situationerna. 

Det blev lite eldig stämning under dessa diskussioner då två verkligen har svårt med sina egna gränser gentemot vuxna närstående, vuxna barn och vänner. De äts upp och tar ansvar som är utöver deras. De ser det och säger själva att det är sjuka relationer men de kan inte med gott samvete backa. Jag tänker det är stor skillnad på att ställa upp för en bekant/vän i nöd eller sitt egna barn som hotar med att ta livet av sig. 

Jag hade svårt att relatera till frågan då jag själv känner att jag inte jobbar på 112. Samt att jag heller inte har några obalanserade vänskapsrelationer där jag har den funktionen. Skulle någon av mina bästa vänner ringa mig och jag mådde skit, så som man bara kan göra i en utmattning då skulle jag inte ha så mycket att komma med eller för den delen orka lyssna, hjärnan skulle inte koppla ihop något. 

Jag skulle dessutom troligtvis ha mobilen på ljudlös till att börja med så jag skulle upptäcka samtalet som missat. Jag skulle troligtvis inte orka lyssna av mobilsvaret heller. Men jag kanske skulle orka skicka ett sms och fråga om det är ok om jag ringer imorgon istället. 

Men jag känner att jag har inga vänner som hänger upp sitt välbefinnande och liv på mig på det sättet. De har andra viktiga vuxna i sina liv de först skulle vända sig till. Deras partners exempelvis... Men om det skulle hända en katastrof så finns jag såklart tillgänglig. 

Samtidigt har jag tagit farväl av den självuppoffrande Fröken F som alltid är redo för andras problem, men som ignorerar sina egna behov. Det gjorde mig ju delvis sjuk. Så det är ett viktigt mönster för mig att bryta. Att sätta gränser när jag inte orkar vara en hjälpande hand är inte själviskt. 

Jag tänker att det är enormt skört för den personen som har mig som första utväg, alla har ju till syvene och sist ansvar för sina egna liv. Om jag tar över det ansvaret så blir det inte bra för någon i längden. Återigen gäller detta inte när det gäller liv och död. Då skulle jag om jag själv inte mäktade med hänvisa personen vidare. Gäller det liv och död är det andra spelregler. 

Jag menar om någon av mina bästa vänner skulle förlora en närstående exempelvis, hemmet brinner ner etc. Det är klart jag finns där och det vet dem. Mina öron lyssnar mer än gärna om jag inte själv är helt sänkt. Och mitt hjärta är stort, det rymmer det mesta. 

Vad är era tankar om ovanstående om ni skulle tänka på det utifrån era liv.

Kommentarer

Tant H sa…
Ett ämne som jag brottas med hela tiden. Ibland går det bra men ibland tar jag fortfarande på mig för mycket det blir full bokade dagar och veckor.

Det har varit roliga aktiviteter som att åka till Stockholm med min fina syster, bjuda vänner på fika på landet,vara hundvakt, äta luncher med vänner, hälsa på min kusin i Vaxholm, träffa vänner i Mariefred etc.Det blir gärna för mycket för mig då jag mår bra, börjar boka in både det ena och det andra för att jag tycker det är roligt och känner att jag ÄNTLIGEN har energi.

Jag har ganska lätt att säga nej, förutom till mina vuxna barn, men det är många anhöriga och vänner jag inte träffat på länge och som jag längtat efter att få ork till att träffa.

Vi hade planerat att vara själva på midsommarafton men så ringde en av sönerna och ville att vi skulle träffas och äta tillsammans med hans familj.Blev glad och kände att det är klart att vi ska göra, vad trevligt, bjöd även in ytterligare en son. Känner att det vill jag och ser fram emot att träffas.
Så dagen idag har till stor del bestått av att handla,laga mat och bakat tårta.

Känner att jag kommit till en ny fas i min återhämtning. Tidigare har jag inte haft ork till något utan att vila både före och efter aktivitet.Senaste veckorna har jag inte haft det behovet, har räckt med vila efter frukost och efter lunch. Då jag varit borta har jag inte vilat alls på hela dagen.

Känner nu att det har tagit på krafterna mer än jag trott. Känner mig helt slut,trött,irriterad,otroligt ljus och ljud känslig.Hjärnan orkar inte ta in mer, minnet sviker vilket är skit jobbigt och krånglar till det mesta.
Så nu måste jag lära mig att leva med den vetskapen, att inte planera för mycket,att behovet av att leva randigt är påtagligt även om det inte känns så varje dag. Att även det som är trevligt och ger energi tar på krafterna och att det inte får bli för mycket av även det goda.



Populära inlägg i den här bloggen

Personlighet

Kvällsångest

Ångestpåslag