Känslor
Den där känslan när man orkar skicka iväg ett sms men sen inte orkar svara på svaret. Jag har haft två lugna dagar som mest spenderats med att sova, äta och hämta och lämna på dagis. Det var välbehövligt efter en intensiv period. Så jag unnande mig dessa dagar i soffan.
En annan känsla... när jag ser att jobbet har sommaravslutning men då man inte själv blivit inbjuden. Jag tror inte de fattar hur det känns. Det är bättre att få en inbjudan och tacka nej än att inte få en inbjudan alls. Jag är inte unik, det är ett mönster som arbetsplatsen haft sedan tidigare, de sjukskrivna som jag vet har inte heller blivit inbjudna till saker. En inbjudan är ett tecken på att man tillhör även om man inte är där dagligdags. Men det kanske handlar om bakvänd omtanke, fast jag förväntar mig mer av en arbetsplats där man utför socialt arbete med människor i utsatta situationer. Att vara utmattad och sjukskriven är en utsatt situation. Min chef undrar varför hon misslyckas med rekryteraringar, jag tror inte att det är det hon gör. Det är det som ler efteråt som är ett misslyckande. Det uppföljande goda samtalet mellan chef och medarbetare osv.
Jag har nog höga krav på arbetsplatser och chefer, men det tycker jag man ska ha. Särskilt med det samhällsklimat som råder. Där man ska offra sig så mycket och där man har ett stort individuellt ansvar, att man helt enkelt får finna sig i att vissa saker aldrig förändras. När man inte pallar det arbetsklimatet så är det fel på en själv. Jag blir allergisk.
Men den här känslan då?? När man inser att vi kan själva bestämma över våra traditioner. Vi behöver inte fira midsommar där vi gjort de senaste åren. Vi kan bryta traditioner. Nu gör vi det då vi ska till Kolmården på midsommardagen och då behöver hushålla med vår energi. Men ändå. Jag gör det utan dåligt samvete. Förra året var det helt omöjligt. Idag är något som var omöjligt plötsligt möjligt! Härlig känsla att inte känna sig så bakbunden hela tiden.
Hoppas ni får en fin lördag trots regn. Jag gillar regn så jag lider inte.
En annan känsla... när jag ser att jobbet har sommaravslutning men då man inte själv blivit inbjuden. Jag tror inte de fattar hur det känns. Det är bättre att få en inbjudan och tacka nej än att inte få en inbjudan alls. Jag är inte unik, det är ett mönster som arbetsplatsen haft sedan tidigare, de sjukskrivna som jag vet har inte heller blivit inbjudna till saker. En inbjudan är ett tecken på att man tillhör även om man inte är där dagligdags. Men det kanske handlar om bakvänd omtanke, fast jag förväntar mig mer av en arbetsplats där man utför socialt arbete med människor i utsatta situationer. Att vara utmattad och sjukskriven är en utsatt situation. Min chef undrar varför hon misslyckas med rekryteraringar, jag tror inte att det är det hon gör. Det är det som ler efteråt som är ett misslyckande. Det uppföljande goda samtalet mellan chef och medarbetare osv.
Jag har nog höga krav på arbetsplatser och chefer, men det tycker jag man ska ha. Särskilt med det samhällsklimat som råder. Där man ska offra sig så mycket och där man har ett stort individuellt ansvar, att man helt enkelt får finna sig i att vissa saker aldrig förändras. När man inte pallar det arbetsklimatet så är det fel på en själv. Jag blir allergisk.
Men den här känslan då?? När man inser att vi kan själva bestämma över våra traditioner. Vi behöver inte fira midsommar där vi gjort de senaste åren. Vi kan bryta traditioner. Nu gör vi det då vi ska till Kolmården på midsommardagen och då behöver hushålla med vår energi. Men ändå. Jag gör det utan dåligt samvete. Förra året var det helt omöjligt. Idag är något som var omöjligt plötsligt möjligt! Härlig känsla att inte känna sig så bakbunden hela tiden.
Hoppas ni får en fin lördag trots regn. Jag gillar regn så jag lider inte.
Kommentarer
Ja visst känns det märkligt att inte arbetsplatsen bjuder in. Det är inte att ha för stora krav på chefer att de ska tänka på alla sina anställda. Men man faller snabbt i glömska, någon annan tar ens plats, sen är det bra med det liksom. Träffade min chef i veckan och hade ett bra samtal. Vi bestämde att jag börjar jobba 2 timmar om dagen den 15 augusti. Hen ville inte att jag skulle börja under semesterperioden då det inte vore bra för mig. Min chef har varit riktigt bra i de samtal vi haft under min sjukskrivning. Jag uppfattar att hon har stor kunskap om utmattning, hon bromsar och stöttar mig.
Jag har också under hela sjukskrivningen haft tät kontakt med en kollega som jag tycker mycket om och som är mer än en kollega för mig. Det har varit till stor hjälp på många sätt. Har känt att jag har en fot kvar på arbetsplatsen. Inom vår yrkesgrupp tar jag för givet att man har förståelse och stöttar varandra då någon blir sjuk. Att det inte är den sjukes ansvar att hålla kontakt annat är ju skamligt.Men vi lever i en tidsanda med ett förakt mot svaghet och att bli sjuk tror jag många kan uppfatta som en svaghet likaså att var fattig. Den som varit frisk, lycklig och har mest när den dör har vunnit.
Men jag tänker stackars de som inte har mer kunskap och erfarenhet av livet. Jag känner varken skam eller skuld i att jag blev sjuk har ingen som helst anledning till det. Sjukdom drabbar oss alla det är bara frågan när. Att bli sjuk i kroppen eller själen ser jag ingen skillnad på.
Nu när någon frågar hur jag mår svarar jag som det är, att det är bra men att jag ska vara sjukskriven hela sommaren vilket jag tycker är jätte skönt. Till vissa säger jag, för att chocka lite extra att jag varit svårt mentalt sjuk men att det håller på att gå över.
Jag tänker inte göra mig till något offer anser att vi som drabbas av utmattning stolta ska prata om vad vi tagit oss igenom, vad vi lärt oss och att vi för alltid kommer att få leva med ett behov av extra tid för återhämtning för att inte bli sjuka igen. Det är inte lätt men vi försöker, eller hur?
När det gäller jobbet tycker jag det låter väldigt trist att du inte ens blev inbjuden! En inbjudan är ju en fin gest och då får du ju själv möjlighet att avgöra om du vill/kan gå eller inte. För min del blev jag inbjuden på samma vis som alla andra (de har satt upp stora affischer på arbetsplatsen) och jag svarade att jag skulle försöka komma ett par timmar max. Typ vara med och äta mat, men inte med på lekar och sånt. Det finns en avdelning i en annan stad och de flesta hade kommit till vår stad igår för festen. Jag var inte beredd på att behöva svara på så många frågor från dem igår på dagen. Det blev ganska jobbigt, förvånande nog med tanke på hur mycket jag skriver och pratar om min utmattning annars. Kändes som att jag var tvungen att förklara och försvara mig. Och de "menade ju väl", kom med goda råd och sånt....men det blir så lätt fel. Kände mig rätt ledsen när jag kom hem och började tvivla på att åka iväg på kvällen. Strax innan jag skulle göra mig klar för att åka, för att hinna i tid till maten, fick jag sms från min BFF (som jobbar där) att de just satt sig ner och börjat äta. Då var jag minst 30 minuter ifrån och inte helt klar för att åka ens. De hade börjat middagen ca 40 minuter tidigare än planerat och jag missade det. Det kändes surt först, men måste erkänna att jag slappnade av ganska fort och hade en jättefin kväll med min familj. Jag har nog nästan slutat uppröras över hur lite de verkar bry sig om mig på min arbetsplats. Jag hade pratat tider med säkert tre-fyra personer inför kvällen för att veta när jag borde komma så jag kunde tajma in det rätt.... ingen hade tid för att uppdatera mig på ändringen i tid. Men jag tror inte jag missade något, de flesta hade nog varit rätt dragna när jag väl kom dit ändå = inte vad jag hade lust med igår.
Något jag inte fick vara med på däremot var medarbetarundersökningen... skulle väl ha dragit ner siffrorna för mycket antar jag :-p Skit i dem, skit i jobbet! Du har annat som betyder så mycket mer än det. Chefer och kollegor är bara människor, men de viktigaste människorna har du redan hos dig. De skulle aldrig glömma dig <3 Kram
Linnea - Det är så sant som det du säger, att de inte spelar någon roll. De viktigaste människorna i mitt liv glömmer inte bort mig. Din upplevelse kan jag verkligen relatera till, urk liksom. Men vad bra att du stannade hemma med lite gott samvete och ändå fick en fin kväll med de människorna som betyder allra mest.
OCH HURRA FÖR ATT BRYTA TRADITIONER OCH GÖRA DET SOM MAN ORKAR MED OCH VILL INTE DET MAN TROR FÖRVÄNTAS AV EN!! Hoppas vi alla får en härlig midsommar oavsett om vi spenderar den i skogen, hemma, på landet eller runt en midsommarstång.
Stor kram till er <3