Ingen ork och om döden

Idag har jag ingen ork och jag kommer på mig själv med att leta efter orsakerna till denna plötsliga brist på energi istället för att bara acceptera. Idag är en sådan dag där jag sovit efter dagislämning, ätit lunch och lyssnat på diverse dokumentärer och sommarprat efter lunch. Jag mår inte bättre av att rada upp eventuella orsaker i huvudet. Jag mår bättre av att landa i och acceptera läget. 

Hade ett missat samtal från min mamma, medan jag tog min morgonlur hade hon ringt. Det tog 3 timmar innan jag orkade lyssna på meddelandet och sedan sms:ade jag ett svar på hennes fråga. Det var en fråga huruvida hon skulle hämta upp mig efter jobbet för att åka och fira min moster. Jag skrev att det passade illa idag. Utan att förklara varför. Hon accepterade det. 

Allt måste inte förklaras jämt o ständigt. Jag måste påminna mig om det. Det måste inte hittas förklaringar till allt. Och ibland finns det heller inga lösningar. Allt går inte att lösa. Såsom döden, den kanske bara går att skjuta upp till en viss gräns och sen är det liksom över, det tar stopp.

En i vårt nätverk har en dålig hälsa. Hjärtat kan ge upp när som helst. Han har varit döende i 30 år eller rättare sagt så har han levt med det beskedet i 30 år. Alla är vi dömda att dö och ingen av oss vet när det blir dags. Men han har sedan han var i 40 års åldern levt med att hans hjärta kan ge upp när som helst. Kanske har han bockat av när ytterligare ett år gått och känt tacksamhet över allt han fått uppleva. Samtidigt har han också varit frustrerad över att han inte vet vilken tid som är hans, över oro för barnen, för frun. Skuld över att ha varit en börda. 

Men nu börjar hälsan försämras ytterligare och han har fått beskedet att de gjort allt de kunnat. Hur mycket tid han har vet ingen. Så det är mycket känslor, rädsla inför framtiden och sorg här hemma nu. Och jag kommer på mig själv att leta orsaker till hans försämrande, att söka efter möjligheter i den hopplöshet som råder. Och nog är det mänskligt alltid, ett sätt att hålla det oundvikliga på avstånd. Men med min sambo i mina armar så är jag tyst, jag tröstar, jag lyssnar, frågar vad han är rädd för, vad som upptar hans tankar. 

Döden är skrämmande, inte att dö, men den där totala brutaliteten som slår oss som fortsätter leva: från att ha funnits - till att inte längre finnas. Inget går att förändra, inga uteblivna samtal går att ha, en kropp finns kvar men ingen själ. Som Mattis skriker i Ronja rövardotter: Han har alltid funnits och nu finns han inte mer! Han fattas mig!

Oundvikligheten i det. När döden kliver in i våra liv finns det inte längre en gråzon. Antingen lever man eller så dör man. Chocken, ilskan, sorgen och så småningom försoningen. Ett barn som mister sin farfar. Ett barn som mister sin trollkarl till farfar. Våra hjärtan brister trots att vi lever med vetskapen att allt har en början och ett slut. Och att det är vi som gör honom levande den dagen hans liv tar slut. 

Nu sitter jag iaf på baksidan i skuggan. Det är för hett att sitta i solen. Lite luft får jag idag, vinden smeker mig och växterna. barfota mot gräs. Snart är det dags att hämta dottern på dagis. Dags att vara lite mer medveten om det som händer utanför mig. Att se henne hoppa studsmatta, leka, berätta om sin dag. Ett annat läge tar vid. En timme tills min sambo kommer hem från jobbet. Kanske blir det en promenad för att plocka nya blommor vi kan ha i vasen på köksbordet. Vi pratade om det imorse på väg till dagis. Jag och mitt höftbälte, jag och min dotter med de vackra lockarna.  

Jag har tryckt i mig socker idag för att inte sova bort hela dagen i soffan. Jag brukar inte äta så mycket socker längre, men jag behövde verkligen snabba kalorier för att ta mig upp och värma lunch. När dottern och jag är hemma tror jag vi kommer dela på den där vattenmelon som ligger och lockar på oss i kylskåpet.