En välbehövd läxa

Jag blir så trött ibland. Det är som min hjärna vill älta problem och har jag inga egna då ältar  jag andras problem. Det var en natt här då jag ältade en bekants relation och en grej hon berättat för mig. Antagligen för att jag blev lite provocerad av det hela. Men varför ska jag ödsla energi på det mitt i natten... 

Förut hade jag nog försökt råda henne i den där situationen som blev då hon berättade det men nu håller jag mig på min kant. Observerar och lyssnar i stället och ber hon om råd då är det en sak, men det gjorde hon inte. Hon var inte så intresserad av vad jag hade att säga överhuvudtaget. 

Så det jag låg och funderade på under natten var varför jag går igång och hur jag ska hantera det på min kant. Jag ska inte lägga mig i något som jag inte kan påverka. Och det lilla jag känner och förstår mig på henne så skulle det ändå inte sluta bra. 

Jag tycker om henne som den bekant hon är, vår relation kommer inte fördjupas mer än den redan gjort och det är okej. 

Jag är så glad att jag inte är i ett förhållande där vi skriker på varandra. Vi bråkar sällan och det är i så fall inte om disk och andra triviala saker. Visst jag kan bli förbannad men skrika, det är en gräns för mig och klappa till min sambo, jag vet bara en situation som jag skulle kanske kunna göra det. Men det ligger så långt ifrån mig. Jag mår dåligt av andras obalans. 
Jag har en känslighet för det som sker mellan människor, stämningar och ordlösa tillstånd. Och det är klart att inte alla har balans i sina relationer hela tiden. Men när det spiller över när man är bland folk. Jag tycker det är obehagligt. 

Sen är jag verkligen ingen skrikmänniska, så jag antar att det finns en skala med okej-skrik och galen-skrik.

Det gör också ont i mig när det skriks på barn, när föräldrar går från 0-100 på några sekunder. Jag blir rädd. Jag förstår att man i det läget troligtvis känner sig rätt dålig, och otillräcklig och att man önskar att tålamodet skulle vara större. Jag dömer inte föräldern för jag vet inget om hur den mår eller vilka erfarenheter hen har sedan tidigare. Men i mig gör det ont. 

Men sedan pratade vi om det jag och min sambo och sedan jag satte ord på mina funderingar så har jag inte känt något behov av att älta det inom mig mer. Det har varit riktigt skönt. Så summan av kardemumman är väl att prata, prata och prata. Om alla tankar jag fastnar vid. 


Kommentarer

Eva Svärd sa…
Kommunikation är viktigt, viktigt för att både förstå andra men även sig själv. Tror att när föräldrar går från 0-100 då har dessa föräldrar liiite för mycket omkring sig, vet av tråkig erfarenhet. kram
Tant H sa…
Utifrån yrkesvalet så har vi väl haft behov av att älta andras problem.Kanske för att det är lättare än att se sina egna behov.
Visst är det fantastiskt när man kan sätta ord på det, bara få prata om det en liten stund, och sen ebbar det ut? Jag verkligen MÅSTE göra det ibland, för att kunna slappna av sen. Tror det blir mindre intensivt sen när man har en lugnare vardag <3

Populära inlägg i den här bloggen

Personlighet

Kvällsångest

Ångestpåslag