En tröttmössa idag

De senaste dagarna har jag utmanat med aktiviteter utanför hemmet med vila emellan. Det har gått förhållandevis bra. Jag är glad att min sambo och jag är på samma nivå nu och att vi med gott samvete kan tacka nej till saker och bara vara hemma och skrota en hel dag tillsammans. Det var välbehövligt i lördags. 

I fredags var jag 2,5 timme med min dotter på hennes förskola därefter sov jag två timmar innan jag hämtade dottern och en kompis med mamma följde med hem. De var hemma hos oss i 3 timmar, först gick det bra, men på slutet kände jag paniken växa, men då kom min sambo hem och de åkte hem. 

På söndagen var det ett event i närheten av oss och som vi besökte i max 2 timmar vid lunchtiden. Det var inte så mycket människor där, vilket var skönt. Sedan vilade/sov jag i någon timme. På eftermiddagen åkte vi till en familj där vi var i 5 timmar (!!!) men det gick himla bra. Det var så avslappnat och de vet att vad jag går igenom så det gav mer energi än vad det tog. 

Familjen har också en bebis på 5 mån, men hon är så liten för sin ålder så hon känns yngre och jag blir så lugn och harmonisk av att ta hand om henne. Det bådar gott inför kommande uppgift. 

Dottern fick vattkoppor men lider inte av det ännu, verkar hittills vara väldigt lindrigt. Igår var vi ensamma hon och jag. Med gott mod såg jag fram emot en mysig dag med henne och vi hade det verkligen supermysigt. Under eftermiddagen började min energi sina men som tur var så var inte hon sitt vanliga energifyllda jag. 

Sambon ringde från jobbet för att fråga om han skulle vabba som idag. Och jag pratade bara utifrån dotterns behov, då han avbröt mig och sa att jag tänker främst på dig och om du orkar. <3 <3 <3 

Jag sa som det var, jag kommer vara trött. Och han vabbar idag och gud vad trött jag är idag. Det känns lite skönt att jag ändå har lärt känna min kropp mer under den här resan. Och att han också lärt känna mig mer än det jag säger, han kan verkligen ställa de rätta frågorna. 

Några år tillbaka hade jag inte reflekterat över mina behov. Det får gå liksom. Och oftast går det ju men på bekostnad av något. Och i längden på bekostnad av ens egen hälsa. Jag är så tacksam för min fina dotter och min fina sambo som gör att denna resa inte känns så ensam som den kunde ha varit om jag varit ensamstående. 

Idag blir en lugn dag med kortare aktiviteter. Är plötsligt i vecka 30 och känner ett behov av att testa vagnen, plocka fram kläder etc. Men det är ett gemensamt behov jag och min sambo har så inget projekt jag kommer starta utan honom. 

Hoppas ni andra kämpar därute får en fin tisdag!

Kommentarer

Är så glad att du drar ner tempot rejält, det blir ju inte lättare i kroppen direkt och snart är erat pyre här. Apropå det så vill jag gulla med din mage och snattra i dina öron innan pyre anländer så vi får se till att friska på oss så jag kan trilla förbi nån dag när det passar ;*

Populära inlägg i den här bloggen

Inte i kontakt med känslolivet

Halvtid fram till oktober

jobb och framtid