Bra dagar

Jag har haft ett par riktigt bra dagar där jag orkat med aktiviteter och klarat av att prioritera vila emellan. Jag känner att jag just nu har en top, jag mår bra! Det är lite läskigt eftersom det jag nu ska träna på är att bromsa mig annars åker jag ner igen. Ni minns den där bilden på behållaren va? Att bara för att man mår bra är man inte i toppen av behållaren. Kanske är man på hälften. Det fick jag erfara idag när jag trots energi, lugn och vilja la mig för att lyssna på lugn musik i soffan och somnade. Uppenbarligen behövde kroppen vila även om huvudet sa kör på. 

Jag tänker just nu mycket på framtiden och vad jag ska göra om jag inte ska fortsätta med socialt arbete fram till pensionen. Jag är snart 34 och längtar efter min pension för det ger en frihet. För mig representerar pensionen allt som ett arbetsliv inte har givit mig hittills. Jag har lite idéer och plötsligt har vägar som varit helt stängda för mig öppnats upp och det är bara mitt självtvivel som tidigare stoppat mig. Och det är bara jag som kan välja om det ska få stoppa mig igen. 

Men nu väntar också en lång föräldraledighet och det lugnar mitt sinne att jag inte behöver återgå till socialt arbete inom den närmsta tiden, ingen kan pressa mig till det. Jag har tid att utforska andra alternativ och jag har tid att inte tänka på det alls också. Tid är så eftersträvansvärt. 

Härliga varma dagar har fyllt på mitt sinne med lugn, glädje och humor. Tänk att jag skrattade när jag såg solsidan igår. Jag har undvikit humorprogram länge, även innan kraschen för jag kunde inte känna glädje, kunde inte skratta. Nu smyger humorn som tidigare var en stor del av mig in lite här och där igen. Det är så fantastiskt. 

Dessa dagar har innehållit en del påtande i trädgården och det är fantastiskt att se allt som blomstrar och växer för fullt. Det blir en bra odlingssommar och inte växterna "brinner upp" i värmen. Det är glädje när dottern är med och hjälper till, att höra hennes kloka resonemang. 
Glädje att se hennes ohejdade glädje för de små sakerna i livet, som att hitta en spännande larv, som att tillverka en leksak till katten, som att leka i vattenspridaren. 

Kärleken till barnen är starkast. Och i den minns jag kontrasten till hur den stressade mamman med tunnelseende inte kunde njuta av dessa små fina stunder som nu är guldkanten på min vardag. Det är så stark motivation. Min dotter ska aldrig mer få erfara att hon förlorar sin mamma till stressmonstret. Jag är så glad att jag kraschade nu och inte om 20 år för då hade jag missat hennes barndom. Då hade jag  varit känslomässigt förkrympt, ja till och med avstängd. 

Då hade jag aldrig på riktigt fått känna det jag känner nu när hennes hand finns i min. När hon klappar mig i ansiktet, när hon säger att hon älskar mig. När vi ligger om kvällarna och sjunger tillsammans. När vi har disko på morgnarna när vi har svårt att vakna till. Hade jag fortsatt hade stressen fortsatt, vår vardag hade varit så mycket mer avskalad och klockan hade styrt våra liv mer. Kanske dessa fina stunder som vi nu har inte ens blivit. Kanske hade hon växt upp och känt att hennes mamma inte fanns där. Prioriterade arbetet, kom hem sent, var trött och irriterad. Kanske hade hon dragit sig för att vara så frikostig med sin kärlek. 

Jag är tacksam för att jag kraschade, det är det bästa som har hänt mig och min familj. 

Kommentarer

Linnéa sa…
Skönt att ha bättre dagar och tack för påminnelsen om att fortsätta prioritera vilan trots att man mår bättre. Det är lätt att glömma när det liksom funkar.

Förstår verkligen vad du menar. Barnen alltså och tacksamheten. Jag upplever att jag hittat en hel del tacksamhet för allt som hänt. För kraschen, för att det faktiskt tog stopp och för chansen att lära sig att uppskatta de viktiga sakerna i livet. En del av det som gjorde att jag mådde så dåligt innan kraschen var just känslan av att inte hinna eller orka med barnen, familjen eller vänner. Framförallt barnen! Att inte ens orka höra dem prata... jag vill aldrig ha det så igen.

Kram
Tant H sa…
Härligt med bra dagar och att du håller tempot på lagom nivå. Alltså inte struntar i vilan vilket är lätt hänt.

Förstår också vad du menar med barnen och hur svårt det är att känna sig nöjd som förälder då man upplever tidspress.

Då våra barn var små och ända upp tills den yngsta gick ut årskurs 6 så jobbade jag 20 timmar i veckan. Jobbet var då min vila och egna tid. Jag njöt av att jobba, att ha kafferast utan att bli avbruten, att prata med klienter och kollegor.
Hemma kände jag att allt flöt på bra, jag hade gott om tid och barnen hade inte mycket tid vid förskolan och de som var äldre behövde inte gå på Fritids.
Vi tyckte att det viktigaste var att ha mycket tid med barnen, har aldrig varit förtjust i förskolan, mådde dåligt över att de överhuvudtaget fick lov att vara där. Vi fick under alla dessa år göra ekonomiska avkall på mycket men en fungerande vardag var viktigast.

Sedan jag blev sjuk har jag tänkt mycket att under de åren hade jag balans i livet.
Och vad hände sedan? Jag började arbeta heltid för ca 8 år sedan. Har aldrig trivts med det och har känt att jag inte äger mitt egna liv. Har inte lyckats med att få balans mellan arbete och fritid. Varit alldeles för trött för att kunna ha en bra fritid, har inte funnits tid för tillräckligt med återhämtning. Känt att jag är mitt arbete då jag upplevt att jag tillbringat all min tid där.

Nu är mitt mål att få tillbaka en fungerande vardag. Med den lunk som jag kände då barnen bodde hemma och känslan av att jag äger en större del av min tid och därmed mitt egna liv. Med tid, ork och lust till stunder med vänner, träffa barnbarn och framförallt tid till att inte göra någonting. Att inte leva efter en agenda även på fritiden.

Heltidsarbete är för mig ett fördärv så från och med nu är det slut med det. Kostar vad det kostar vill. Äter hellre nudlar sju dagar i veckan och flyttar till ett rum och kokvrå.

Populära inlägg i den här bloggen

Personlighet

Kvällsångest

Ångestpåslag