Utmaning
Utmanade mig själv idag. Jag föreslog för vännen jag skulle träffa idag att vi skulle ut och äta istället. Dagen gav vila och återhämtning precis som jag hoppats. Och även om det är jobbigt att köra bil och hålla koll på allt som händer, ni vet uppmärksamheten... så gick det bra. Och trots alla motorljud och mycket folk i centrum så gick det bra.
Jag kom på att jag inte behöver promenera och titta rakt fram, jag kan titta lite snett ner så slipper jag störas av för mycket synintryck.
Vi hade en genuint trevlig stund tillsammans jag och min vän med mycket prat om utmattning såklart men också arbete, familj och framtidsplaner. Vi satt på restaurangen i ca 2 timmar. Det var precis lagom, på vägen hem hade jag lite huvudvärk men det släppte när jag kom hem.
Det är svårt att begränsa trevliga stunder, ibland vill jag mer än vad jag orkar. Så ignorerar jag när jag börjar få svårt att samla tankarna, komma ihåg vad det var jag skulle säga, inte riktigt förstår sammanhangen, börjar plocka med saker och har svårt att koncentrera mig.
Det är hela tiden en utmaning. Och att symptomen kommer har inget att göra med personen jag har framför mig, det är så det fungerar för mig nu. Det finns en gräns för vad jag orkar och sen är orken slut. Det är tråkigt faktiskt. Men också bra att jag inte längre kan ignorera mina behov.
Det kommer hjälpa mig i resten av mitt liv. Resten av mitt liv kommer bli bättre än det jag haft hittills. Det är jag övertygad om.
Jag kom på att jag inte behöver promenera och titta rakt fram, jag kan titta lite snett ner så slipper jag störas av för mycket synintryck.
Vi hade en genuint trevlig stund tillsammans jag och min vän med mycket prat om utmattning såklart men också arbete, familj och framtidsplaner. Vi satt på restaurangen i ca 2 timmar. Det var precis lagom, på vägen hem hade jag lite huvudvärk men det släppte när jag kom hem.
Det är svårt att begränsa trevliga stunder, ibland vill jag mer än vad jag orkar. Så ignorerar jag när jag börjar få svårt att samla tankarna, komma ihåg vad det var jag skulle säga, inte riktigt förstår sammanhangen, börjar plocka med saker och har svårt att koncentrera mig.
Det är hela tiden en utmaning. Och att symptomen kommer har inget att göra med personen jag har framför mig, det är så det fungerar för mig nu. Det finns en gräns för vad jag orkar och sen är orken slut. Det är tråkigt faktiskt. Men också bra att jag inte längre kan ignorera mina behov.
Det kommer hjälpa mig i resten av mitt liv. Resten av mitt liv kommer bli bättre än det jag haft hittills. Det är jag övertygad om.
Kommentarer
Upplever som du beskriver att det är så oerhört viktigt att inte gå över gränsen med vad ens förmåga räcker till, att det inte har med sällskapet att göra.
Ovanan att tolka min kropps och själs signaler om vad jag orkar kommer för mig att vara ett livslångt arbete. Känns livsavgörande framöver att i alla sammanhang lära mig att ta signalerna på största allvar att aldrig förminska mina behov. Jag har varit och är bitvis fortfarande alldeles för självuppoffrande.
Men det är aldrig för senat att lära om trots att det inte är enkelt.
Höjde medicindosen igår och biverkningarna blir genast kännbara. Vet att de klingar av efter två veckor, men just nu känns det långt. Har en tid inbokad nästa vecka och fler kommer det inte att bli, hoppas jag, man styr ju inte över allt.
Skönt att känna att det inte bara är jag som lever livet på detta vis. Kram