Summering av maj hittills
Jag har precis läst igenom hela maj månads inlägg som förberedelse för min tid hos terapeuten idag. Jag inser att maj månad har innehållit många bra dagar i stadie 3. Här är: blogginlägget om stadierna. Vädret har varit bättre och jag har vistats ute mer än i aprilmånad, det är en bra medicin. Jag har peppar peppar, ta i trä inte varit så sjuk heller. Maj har varit en bra månad.
Samtidigt har jag upplevt mycket ångest i form av panikångestattacker och sömnen har inte varit sammanhängande många nätter. Trots det har jag inte dippat så mycket i mitt psykiska mående som jag nog skulle gjort för 6 månader sedan.
Jag ser ändå med tillförsikt på framtiden. Det finns definitivt saker som oroar mig. Men dessa pratar jag och min sambo om och vi försöker ha både plan A, B och C.
Kanske är en stor skillnad att jag nu skiljer på vem jag är och vad jag upplever. Jag är inte min ångest, den definierar mig inte som person. Jag har den, jag har haft den länge i en form och till och från i en annan form. Jag skäms inte längre, jag försöker inte dölja den. Nu plockar jag fram den, vrider och vänder på den. Försöker se vad den haft för funktion.
Det är det jag ska fokusera på tillsammans med terapeuten idag. För att förstå mer om min ångest, att bara prata om den gör den mindre stor och läskig.
Och solen tittar fram idag! Det blir nog att äta lunch på altanen när jag kommer tillbaka från terapin. Kanske ligga lite på min solsäng. Jag läser en jättefin pocketbok just nu som heter Konsten att höra hjärtslag, skriven av Jan-Philipp Sendker. Den kan jag verkligen rekommendera. Jag tycker den är lättläst.
Samtidigt har jag upplevt mycket ångest i form av panikångestattacker och sömnen har inte varit sammanhängande många nätter. Trots det har jag inte dippat så mycket i mitt psykiska mående som jag nog skulle gjort för 6 månader sedan.
Jag ser ändå med tillförsikt på framtiden. Det finns definitivt saker som oroar mig. Men dessa pratar jag och min sambo om och vi försöker ha både plan A, B och C.
Kanske är en stor skillnad att jag nu skiljer på vem jag är och vad jag upplever. Jag är inte min ångest, den definierar mig inte som person. Jag har den, jag har haft den länge i en form och till och från i en annan form. Jag skäms inte längre, jag försöker inte dölja den. Nu plockar jag fram den, vrider och vänder på den. Försöker se vad den haft för funktion.
Det är det jag ska fokusera på tillsammans med terapeuten idag. För att förstå mer om min ångest, att bara prata om den gör den mindre stor och läskig.
Och solen tittar fram idag! Det blir nog att äta lunch på altanen när jag kommer tillbaka från terapin. Kanske ligga lite på min solsäng. Jag läser en jättefin pocketbok just nu som heter Konsten att höra hjärtslag, skriven av Jan-Philipp Sendker. Den kan jag verkligen rekommendera. Jag tycker den är lättläst.
Kommentarer
Och det med din ångest. Känner igen mig så mycket. Ibland när jag får ångest så nästan skapar jag min egen panikattack för jag stirrar upp mig så mycket, det är hemskt! Men numera försöker jag (försöker, det går inte alltid..) att med se det utifrån: jahapp, nu får jag ångest igen. Börjar må illa, det domnar och sticker. Men rycks inte med. Mer tänker att: det var ju lite jobbigt men nu ska jag koka kaffe.
Men det funkar ju inte alltid. Ibland blir det gråt och panik och ångestdämpande medicin. Men vi försöker iaf. Och att lära sig att se på sin ångest på ett annat sätt tror jag är 1000 steg framåt i sin sjukdom! Heja! <3
Min ångest har dämpats rejält under den senaste månaden,. Innan jag blev sjuk har jag inte haft mycket ångest, har alltid vetat vad den berott på och då är den begriplig och mer hanterbar.
Däremot har jag oroskänslor, rädd för mycket som eventuellt kan hända, rädd för livet. Kan genom min rädsla fantisera ihop det mest fasansfulla och tänka det värsta har jag nog kvar. Hur kul är det?
Idag slog tröttheten till rejält, vilade för lite i går vilket kommer surt dagen efter. Så idag blir det mycket vila ska bara åka och köpa ett litet olivträd.
När jag kom hem från terapin åt jag lunch i soffan sen sov jag i minst 2,5 timme. Så det blev varken bok eller solsäng. Men jag behövde det.
Tack Tant H, precis som du skriver, när man kan koppla den till något blir den begriplig och inte läskig. Men när man har en generell ångest som är svår att koppla till något särskilt och dessutom har katastroftanker hela tiden är det svårt. Och då kan det rent av bli läskigt. För om jag tänker det kanske det stämmer. Idag när jag åkte till terapin så fick jag en katastroftanke för att jag glömt dra ut laddaren ur väggen. Jag tänkte att nu kommer det börja brinna. Jag kommer komma hem till ett hem i aska.
Men sen tänkte jag att ja, det kan hända, men risken är liten. Hur ofta lämnar jag inte laddaren i väggen och då har det inte hänt något. Då undvek jag ytterligare katastroftanker och eskalerande ångest.
Åh ett olivträd! De är så fina! Hoppas vilan ger lite mer energi på kvällskvisten. Kramar