Summering av maj hittills

Jag har precis läst igenom hela maj månads inlägg som förberedelse för min tid hos terapeuten idag. Jag inser att maj månad har innehållit många bra dagar i stadie 3. Här är: blogginlägget om stadierna. Vädret har varit bättre och jag har vistats ute mer än i aprilmånad, det är en bra medicin. Jag har peppar peppar, ta i trä inte varit så sjuk heller. Maj har varit en bra månad. 

Samtidigt har jag upplevt mycket ångest i form av panikångestattacker och sömnen har inte varit sammanhängande många nätter. Trots det har jag inte dippat så mycket i mitt psykiska mående som jag nog skulle gjort för 6 månader sedan. 

Jag ser ändå med tillförsikt på framtiden. Det finns definitivt saker som oroar mig. Men dessa pratar jag och min sambo om och vi försöker ha både plan A, B och C. 

Kanske är en stor skillnad att jag nu skiljer på vem jag är och vad jag upplever. Jag är inte min ångest, den definierar mig inte som person. Jag har den, jag har haft den länge i en form och till och från i en annan form. Jag skäms inte längre, jag försöker inte dölja den. Nu plockar jag fram den, vrider och vänder på den. Försöker se vad den haft för funktion. 

Det är det jag ska fokusera på tillsammans med terapeuten idag. För att förstå mer om min ångest, att bara prata om den gör den mindre stor och läskig. 

Och solen tittar fram idag! Det blir nog att äta lunch på altanen när jag kommer tillbaka från terapin. Kanske ligga lite på min solsäng. Jag läser en jättefin pocketbok just nu som heter Konsten att höra hjärtslag, skriven av Jan-Philipp Sendker. Den kan jag verkligen rekommendera. Jag tycker den är lättläst. 

Kommentarer

Åh den boken är sååå fin! Gillar du den kanske du också gillar Cecilia Samartin? Typ Senor Peregrino och Salvadorena - tips :-) Älskar böcker!

Och det med din ångest. Känner igen mig så mycket. Ibland när jag får ångest så nästan skapar jag min egen panikattack för jag stirrar upp mig så mycket, det är hemskt! Men numera försöker jag (försöker, det går inte alltid..) att med se det utifrån: jahapp, nu får jag ångest igen. Börjar må illa, det domnar och sticker. Men rycks inte med. Mer tänker att: det var ju lite jobbigt men nu ska jag koka kaffe.

Men det funkar ju inte alltid. Ibland blir det gråt och panik och ångestdämpande medicin. Men vi försöker iaf. Och att lära sig att se på sin ångest på ett annat sätt tror jag är 1000 steg framåt i sin sjukdom! Heja! <3
Tant H sa…
Känner igen mig i det där med ångest och att ibland går det bra att tänka, nu kom demonen och inte ryckas med. Men som sagt ibland är det betydligt svårare.
Min ångest har dämpats rejält under den senaste månaden,. Innan jag blev sjuk har jag inte haft mycket ångest, har alltid vetat vad den berott på och då är den begriplig och mer hanterbar.
Däremot har jag oroskänslor, rädd för mycket som eventuellt kan hända, rädd för livet. Kan genom min rädsla fantisera ihop det mest fasansfulla och tänka det värsta har jag nog kvar. Hur kul är det?

Idag slog tröttheten till rejält, vilade för lite i går vilket kommer surt dagen efter. Så idag blir det mycket vila ska bara åka och köpa ett litet olivträd.
Fröken F sa…
Tack så mycket för dina ord Therese Victoria! Det är viktigt att lyfta fram våra framsteg. Ja det är en skillnad när man motar bort ångesten, då kommer den med fullkraft och utvecklas till en panikattack. Så att observera att nu har jag ångest är det bästa sättet. Men gud katastroftankarna är svåra att stoppa ibland och mina handlar om att nu kanske jag kräks bland andra och då händer det ju att jag svimmar innan, då blir det så dramatiskt. Jag vill inte vara en "dramaqueen". Illamående för mig sätter igång en hel tankekedja med hur jag på bästa sätt ska ta hand om den utan att jag utsätter mig för ännu mer obehag.

När jag kom hem från terapin åt jag lunch i soffan sen sov jag i minst 2,5 timme. Så det blev varken bok eller solsäng. Men jag behövde det.

Tack Tant H, precis som du skriver, när man kan koppla den till något blir den begriplig och inte läskig. Men när man har en generell ångest som är svår att koppla till något särskilt och dessutom har katastroftanker hela tiden är det svårt. Och då kan det rent av bli läskigt. För om jag tänker det kanske det stämmer. Idag när jag åkte till terapin så fick jag en katastroftanke för att jag glömt dra ut laddaren ur väggen. Jag tänkte att nu kommer det börja brinna. Jag kommer komma hem till ett hem i aska.

Men sen tänkte jag att ja, det kan hända, men risken är liten. Hur ofta lämnar jag inte laddaren i väggen och då har det inte hänt något. Då undvek jag ytterligare katastroftanker och eskalerande ångest.

Åh ett olivträd! De är så fina! Hoppas vilan ger lite mer energi på kvällskvisten. Kramar
Vid tvångsliknande katastroftankar kan det lätt bli ping-pong-bollande om man gör så kallade återförsäkringstankar. Det mest effektiva kan då vara att göra tvärtom- tänka: det kan hända hela skiten brunnit ner. Och grannens hus också. Sen tar man emot ångesten som kommer farande och väntar tills den (för det gör den) klingar av. På så vis slipper man ev pingpong. Till slut blir det mer "shit drog jag åt handbromsen? Om inte ja då rullade nog bilen iväg och körde på katten." Sen kommer en märklig känsla av "gu vad överdrivet" och man blir bättre på att distansiera sig till den diffusa skräcken. Ibland tänker jag: jaha då blir det väl så vad fan ska jag göra jag är ju bara människa jag med som gör så gott jag kan". Och förlåter mig för det. I de bästa fallen då. I skov kommet stresstankarna tillbaka och jag bara flaxar i huvudet men så fort jag kommer på vad jag pysslar med kan jag bromsa effektivt.
Fröken F sa…
Ja det är en viktig läxa Mrs Catglasses! Och den fungerar!

Populära inlägg i den här bloggen

Kvällsångest

Personlighet

Dermatillomani