Snigelpost

Detta inlägg ska handla om att få snigelpost från en vän som jag inte hör av så ofta som berättar att hon är i en liknande process som jag. Jag känner igen alla tankar, allt kaos som är i början av en sjukskrivning. Det hon sätter ord på i brevet är glasklart för mig, ändå oroar hon sig för att resonemanget inte är tydligt. Hjärnan som inte hänger med, en hjärna som inte kan tänka i lugn och ro. Jag ska svara henne. Jag ska tipsa henne om min blogg. Jag tror hon kommer känna igen sig i mycket av det jag skriver här. Jag ska även tipsa henne att själv skriva, eftersom det hjälpt mig att sortera väldigt bra. 

Vi är så många som inte kan leva upp till samhällets krav på att arbete good enough och blunda för det vi skulle kunna göra mer av om vi bara hade lite mer resurser. Det är helt naturligt att vi vill räcka till lite mer, göra ett extra bra jobb där vi ser att det kommer löna sig. Och det finns inte en arbetsgivare i hela världen som stoppar oss i det läget. 

Men när vi sen blir sjuka då handlar det om att vi är för ambitiösa för vårt eget bästa, att det är vi som satt kraven på oss själva. Att vi jobbat för mycket när vi bara skulle ha gjort good enough från oss. Arbetslivet bränner ut oss, vi smarta, omtänksamma, starka och kompetenta människor. Var finns det plats för oss kan jag ibland undra.

Vi har alla liknande personlighetsdrag som så klart är i en glidande skala och kanske har vi även liknande upplevelser av uppväxten som gör att vi har vårt värde i hur vi presterar och inte genom att enbart finnas. Någonstans måste ju de där höga kraven komma från. Man föds väl inte bara med höga krav och en känsla av att jag måste kämpa för att vara värd något. 

Ja vi är sannerligen många som fått smaka på baksidan. Där levde vi och trodde att vi var den som vi skulle vara, att vi gjorde det som vi skulle göra och att livet såg ut som det borde se ut. Men ajdå så var det visst inte. Kroppen visste bättre och tillslut när vi slutat lyssna under lång tid tar den till alla dessa hemska symptom för att få oss att stanna upp och lyssna.

Utmattningssyndrom/depression kan vara det bästa som hänt oss även om det samtidigt är det sämsta som hänt oss. Vi blir aldrig de samma igen. Men vi kommer också lära oss något helt fantastiskt på vägen som kommer hjälpa oss att lära våra barn detsamma. Kanske kan vi förhindra att våra barn växer upp med stympade känslor och värde baserat utifrån prestation. 

Och det torde vara den heligaste av alla insikter. Om jag kan lära min dotter att tillåta sig att känna alla känslor, att inte piska sig själv med dåligt samvete, att hon är värd guld bara för att hon finns. Ja då skulle jag gå igenom vad som helst, hur länge som helst.