Panikångest?

Det kan ha varit en panikångestattack jag fick i tisdags under BK-lektionen. Jag har googlat lite och läst andras berättelser om liknande upplevelser. Ångest som framkallar kräkning. Och mitt låga blodtryck gör att jag oftast svimmar innan jag ska kräkas. 

Jag har fobi för att kräkas och svimma tycker jag är enormt obehagligt, men under de senaste 6 mån har jag gjort det rätt mycket och liksom fått rutin på det. Nu är det inte lika läskigt längre, jag dör ju inte. 

Men det där känslan när man inte kan andas och det sitter något i halsen som inte försvinner. Man får hjärtklappning och känner sig varm i kroppen. Det är enormt obehaglig. Det har kommit i samband med att jag legat ner för att sova, vila eller som sist då göra en kroppsresa. 

Så det finns samband mellan händelserna. När jag försöker komma i kontakt med kroppen och slappna av. Då kommer en "kroppslig" ångest som inte är kopplad till några särskilda känslor eller tankar. 

Har ni erfarenheter av panikångest? 

Kommentarer

Anonym sa…
Om jag var dig skulle jag ta upp det vid nästa läkarbesök, det lät ju som att du svimmade och det är inte alls vanligt att göra det vid panikångest. Det kan lätt kännas som att kommer göra det men det händer sällan eftersom paniken höjer blodtrycket. Har du lågt blodtryck så kan det ju räcka som förklaring till svimning, särskilt i kombination med vissa rörelser, lågt blodsocker eller extra trötthet. Jag brukar få starkt illamående innan jag svimmar, vilket tack och lov var några år sen nu. Men det kan ju vara värt att läkaren lyssnar på blodtryck och kanske tar nåt extra blodprov exempelvis.
Jag hade panikångest vid två tillfällen i mitt liv. De var starkt kopplade till återhämtningen efter ett trauma första gången och andra gången förstod jag det inte just då men då var det kopplat till stress, då jag var spindeln i nätet att ordna med de sista sakerna mina föräldrar inte orkade med, mina syskon mådde skit, jag mådde skit men alla andra mådde värre så jag var tvungen att liksom orka ändå. Det var också då som jag började få migrän, och även om panikångesten idag är borta så kommer migränen när jag pushar mig själv för hårt.

Jag tror som du säger att pillertrilla inte är nån vidare långsiktig lösning. Är det dock en lösning du behöver just nu, för att kunna komma ner såpass i ångest så att du kan hitta en ny lösning? Eller har du rent av redan kommit dit, så du känner du kan tänka dig experimentera och ta bort medicinen i steg, och ta in mera terapi och avslappning?

Den röda tråden verkar som du säger ligga i att känna av kroppen. Om du hittar en metod som kan koppla ihop dig med din kropp igen så är jag säker på att du är något fint på spåren. Jag tycker själv att det aldrig skadar att testa lite olika saker- det finns många lösningar där ute!
Tant H sa…
För ca 12 år sedan hade jag en period i livet med panikångest. Hade en extremt stressig arbetssituation och droppen blev när en av mina pojkar blev sjuk.

Jag förstod inte att det var panikångest jag led av. Sökte läkare för jag trodde jag hade fått hjärtfel, hjärtat rusade, starka känslan av att jag höll på att svimma främst på jobbet, ångest och en mycket stark rädsla,jag såg ingenting, det var som en vit rullgardin drogs ner, känslan av att nu dör jag, starkt fysiskt obehag. Attacken varade olika länge. Jag hade under den perioden även stora sömnsvårigheter. Somnade skapligt bra men vaknade och kunde inte somna om. Hade så mycket mardrömmar så jag blev rädd för att sova, kom ihåg drömmarna och vaknade av att svetten rann.
Panikångesten visade sig till största delen i fysiska symtom.

Då jag beskrev mina symtom för läkaren ställde hon diagnosen panikångest på en gång. Hon ville sjukskriva mig men jag ville inte. Vägrade jag skulle jag få skriva på ett papper att jag jobbade på egen risk, det tordes jag inte så jag blev sjukskriven ett par veckor, återgick sedan till arbetet trots läkarens ovilja till det.

Hade dagligen panikattacker på jobbet, trodde jag skulle dö. Till slut tordes jag inte gå till jobbet. Blev sjukskriven igen och fick medicin som jag aldrig hämtade ut.Började åter jobba alldeles för tidigt. Läkaren sa att om jag senare i livet får symtom på för mycket stress måste jag lyssna på det annars blir det värre nästa gång, vilket det också blev. Har funderat en del på det sedan jag åter blev sjuk, undrar vad var det som drev mig så starkt tillbaka till jobbet. Är rädd för att jag gör om det misstaget igen om jag börjar arbetsträna 4 timmar i veckan under juni, men tänker att det är skillnad att prova 4 timmar i jämnförelse med att jag som då arbetade 40 timmar i veckan.

Jag hade attacker av panikångest dagligen under en ganska lång tid, sen blev det längre tid mellan attackerna och när mitt första barnbarn föddes försvann de helt.

Under det senaste halvåret har jag då vi fördelar ärenden på jobbet känt att nu är panikångesten tillbaka.Har känt att jag kommer svimma och en overklighetskänsla. Jag brydde mig inte om de signalerna, förnekade det.
Känner när jag skriver detta att varför har jag inte tagit mina känslor på allvar. Blir riktigt ledsen.
Fröken F sa…
Tack Anonym för din kommentar. Jag ska ta upp det med läkaren, hon vet redan om mina svimningar och så, så jag tror inte det är kopplat till problem med blodtryck eller blodprov. Hon har bra koll på mig.

Jag har tidigare fått ångest i samband med att jag ska kräkas, eftersom det varit en fobi, men nu fungerar det bra utan ångest. Nu mår jag istället illa när jag får ångest... Som att dessa två blivit betingade med varandra.

Mrs Catglasses, tack för dina ord <3 ja jag förstår nu att jag haft panikångest attacker tidigare i mitt liv men så klart inte då förstått att det var just det. Till följd av trauma och stress och i samband med illamående, då jag varit paniskt rädd för att kräkas.

Jag ska definitivt bolla detta med läkaren när jag träffar henne nästa ggr. Så får vi se vad hon föreslår. Jag har haft funderingar på att fasa ut medicinen, men det känns i dagsläget som en direkt dålig idé. Det ska jag inte föreslå. Men är lite orolig för du vet vad - hur det påverkar (mitten av augusti).

Tant H. Det gör ont att läsa dina ord, men gud vad de påminner om mitt liv. Den där envisa bestämdheten och tron på att jag själv vet vad som är bäst för mig. Jag hade en episod 2009-2010 där jag envisades med att jobba fast jag mådde skit rent ut sagt. Vi får ta våra mindre smarta jag i famnen och trösta dem för jag tror ändå vi gjorde så gott vi kunde med de förutsättningar vi hade. Idag lär vi inte göra om våra misstag.

Ang arbetsträningen, 4 h i veckan låter lite men det kan bli för mycket det med. Du har skrivit att du känner ansvar för projektet, därför blir jag orolig för dig. Eftersom arbetsträning innebär att du inte arbetar, utan du är på arbetet utan att göra något. Tänk om den gränsen blir svår när du fortfarande känner ett så stort ansvar? Tänk igenom det här noga. För vems skull egentligen. Vad hade Tant H för 20 år sedan gjort? Gör tvärt om idag. Då har du brutit ett mönster. Varm Kram

Populära inlägg i den här bloggen

Personlighet

Kvällsångest

Dermatillomani