På randen

Ni vet den där känslan att nu orkar jag inte en sekund mer. Nu behöver jag vara ifred och jag menar verkligen NU inte om 30 sek. Så kändes det nu på kvällen. Det var min läggningskväll men i ordlöst samförstånd hade vi bestämt att min sambo skulle lägga dottern. Dottern blev ledsen och hängde sig kvar. Och jag kände inuti att jag skrek efter luft samtidigt som jag försökte ge sken av något annat. 

Efter att de gått upp kommer katten släntrandes. Jag stänger in mig på toaletten och andas. LÅT MIG VARA! Katten ville i och för sig bara påkalla uppmärksamhet då hon ville gå ut. Men ändå. På randen finns inget tålamod kvar. INGET!

Det var en randig dag fram till eftermiddagen. Jag visste det skulle bli krävande. Jag var beredd på det. Först massage, sen hämta dottern, sen åka på en urnsättning och sedan hem till mina föräldrar - utan vila mellan. Omöjligt uppdrag utan att bli enormt trött.

Väl hemma hos dem får man stå ut med kommentarer som: åh men du ser så pigg ut.... Jasså jag håller på att gå sönder av trötthet inom mig. Åkte hem kl 18:00, fick nästan släpa dottern med mig som inte alls ville åka hem. 

Och så blev jag, som om det inte var nog som eftermiddagen såg ut, även så sjukt provocerad. Den där mentaliteten att "jag möter utmattade personer i mitt jobb så jag kan en hel del om de, så jag behöver/vill inte läsa den där boken vi pratar om." Alltså det kokade i mig. Du vet ingenting om hur det är. Du har lyssnat på människor med utmattning med du vet ingenting om hur det är att leva med en. Och det är sjukt provocerande att du ens kan säga att du vet allt redan.... När du inte vet någonting. Jag svarade med sammanbiten ilska att bara för att du jobbar med det betyder det inte att du vet allt. 

Tränar på att känna att det är okej att känna det jag känner just nu. Och nej jag kunde inte låta bli bete mig aggressivt, men samtidigt känner jag att hon får skylla sig själv när hon är så provocerande, jag vet väldigt moget av mig. 

Det är svårt att bryta invanda mönster. 


Kommentarer

Tant H sa…
Ja, omöjligt uppdrag inte undra på att du vart helt slut. Och visst är det är svårt att bryta invanda mönster och ännu svårare om man inte är överens om att försöka.

Det är otroligt provocerande när människor i ens närhet tror att de vet hur det är att vara utmattad, vad det innebär i det dagliga livet. Det är ju konstigt att de som inte är eller har varit det förstår så mycket då jag som är det har stunder då jag inte begriper något utan bara är frustrerad över sjukdomen som kräver så mycket av mig. Behovet av tystnad,ensamhet och omåttligt behov av vila är för mig på vissa plan fortfarande obegripligt. Mycket tålamod går åt till att ha tålamod med sjukdomen att hjärnan totalt strejkar om det blir för mycket och kroppen skriker gå och vila.
Det vore nog lättare om det syntes utanpå.
Fröken F sa…
Precis så! ❤️

Populära inlägg i den här bloggen

Kvällsångest

Personlighet

Dermatillomani