Jag är den jag är.

Jag funderar mycket på hur jag ska jobba i framtiden. När jag nu smakar på tanken att jag ska jobba i framtiden så får jag ångest och det känns som en omöjlig uppgift. För mig är arbete lika med prestation. Och prestation lika med ångest. 

Jag har lagt mitt värde i prestation men vill nu ändra det. Jag vill känna mig värdefull bara för att jag är jag. Jag kanske inte behöver veta eller kunna förklara i ord vem jag är. Det kanske räcker med att säga att jag är den jag är. Så är det för andra att upptäcka. 

Ett jag innehåller så många dimensioner att det inte kan rymmas i några meningar, så egentligen är frågan: vem är du? - meningslös. Den går inte att svara på. Det går att säga sitt namn, sin titel, sin ålder, rabbla upp olika roller. Men hur ska man berätta vem man är på djupet. Orden räcker inte till. 

Jag är den jag är.

Jag vill inte mätas i prestationer längre. Jag vill inte vara beroende av omgivningens godkännande och beröm. Jag vill på riktigt känna att jag är någon även om jag inte åstadkommer ett skit. 

Jag vill gå i pension. Men jag har ännu inte ens fyllt 35 år. Jag vill arbeta med något som inte kräver överdriven prestation, något som har en avgränsad eller några få avgränsade arbetsuppgifter. Inga omöjliga uppdrag. Inga gör vad du vill-uppdrag. Jag behöver tydlig arbetsledning. 

Men det ligger rätt långt fram i tiden innan det är dags. Men jag vill ändå känna att jag har någon form av plan. Något klarlagt under tiden. Så att jag kan njuta under tiden och inte känna stress inför en dag som kommer inträffa om mer än ett år. 


Kommentarer

Tant H sa…
Håller verkligen med dig Fröken F. Har mycket funderingar över hur det ska bli möjligt för mig att arbeta och med vad. De arbetsuppgifter jag haft känns som att jag inte att kan återgå till, vill inte.
Jag trivs bra med mina kolleger men inte med arbetet, det är för mycket löpande band och jag hanterar inte det, mår dåligt av det.Känner också att arbete är förknippat med för mycket prestation och krav, att vara duktig och ställa upp på allt.

Har under hela mitt yrkesverksamma liv haft samma arbetsgivare, utifrån det måste väl arbetsgivaren ha ett ansvar att verkligen lyssna på mig vad jag tror kan vara möjligt, vilket jag i dagsläget inte har en susning om.

Varje morgon då jag vaknar är min första tanke, kommer det bli möjligt för mig att någonsin klara av att arbeta, just då känns det inte så vilket skapar en stor oro. Hur ska det gå för mig, jag behöver ju min lön.

Det finns en park utanför mitt fönster, där går ett flertal av mina grannar med sina hundar. En stor del av dem arbetar inte, de är arbetslösa, förtidspensionerade och pensionärer. Det har ofta slagit mig vad fridfull och kravlöst det ser ut, de står och pratar med varandra och någon stress verkar inte förekomma. De verkar inte bry sig så mycket över hur de ser ut, verkar tycka att de duger som de är. Allt detta kanske bara är mina fantasier men jag tänker ofta ett sådant liv vill jag också skapa, kravlöst och helt fritt från att behöva prestera och bli bedömd. Orkar inte med det längre, orkar inte ha andra människor kring mig hela dagarna, behöver vara själv.

I går åt jag lunch med tre kollegor som jag verkligen tycker om. När jag cyklade hem tänkte jag, hur orkar de, hur står de ut. Jag gör inte det längre det känns som det är inte värt det priset jag har fått betala. Men jag har ingen lösning på det.

Fröken F sa…
Åh dina iakttagelser i parken, en dröm! Sen är väl inte livet som förtidspensionerad bara guld och gröna skogar. Men back to the roots vill jag. Jag vill aldrig mer stressa, varken kroppsligt, psykiskt eller utseendemässigt. Jag vill bara vara och umgås med andra som också bara vill vara. Där andra värden är viktigare.

Arbetsgivaren har ett enormt ansvar. I mitt fall pågår diskussioner om vilka andra tjänster/arbetsuppgifter i kommunen som kan vara aktuella, i så fall blir det en omplacering. Det kanske kan vara aktuellt i ditt fall också. Hoppas vi hamnar på samma enhet :)
Fröken F sa…
Förresten kul att du kom iväg på lunchen!
Tant H sa…
Ja,jag tror att jag också behöver omplaceras, men till vad, det känns lite skrämmande. Skulle helst vilja byta bransch men det är väl en omöjlighet. Just nu känns det som att jag inte klarar att arbeta med oro, att träffa så mycket människor som hela tiden ska bedömas.
Läste någonstans om en undersökning där de hade kommit fram till att de som var utmattade och bytte arbetsuppgifter och arbetsplats var de som på sikt mådde bäst, jag tror på det. Vore jäkligt kul att jobba tillsammans med dig med något positivt dit människor vill komma.

Populära inlägg i den här bloggen

Personlighet

Kvällsångest

Dermatillomani