Familjehelg och vikten av att avböja förslag

Som rubriken lider har min sambo varit ledig i helgen och därmed har vi alla varit samlade. Underbart. Fredag var jag på dejt med sambon medan dottern sov över hos nätverket. Det var skönt att få egen tid och tillsammanstid. Vi var ute och åt på en restaurang i skogen sedan såg vi dokumentären om Olle Ljungström. 

Sovmorgon, frukost ute på altanen, skrota hemma, hämta dottern, glädjas åt att ha henne hemma igen. Fantastiskt väder, härliga känslor i kroppen, spirande...

Vi fick ett spontant förslag på lördagen som hade varit trevligt om vi inte haft planer redan. Avböjde det med ganska gott samvete. Förut har jag inte kunnat avböja utan att göra nya planer på en gång för att typ kompensera att jag inte kunde, inte göra andra ledsna. Men det gjorde jag inte nu. Det finns en liten svag röst som ger ont i magen i mig, men den är så liten att jag inte behöver lyssna på den. 

På söndagen hade vi gjort upp planer att en familj med två barn skulle komma och hälsa på på eftermiddagen. Redan på lördagskvällen var jag helt slut och jag kände inte för att ta emot besök då det hur fina personerna än är - är en ansträngning. Sambon ville inte med anledning av det bombnedslag vi har här hemma just nu. Men skulle vi ses ute skulle det inte spela någon roll för honom. Men på söndagsförmiddagen avböjde jag det besöket med anledning av att jag kände mig trött idag och att vårt hem ser ut som en krigszon. 

Så vi fick ytterligare en hel familjedag tillsammans. Skrotande i trädgården och dottern som badade i vattenspridaren - total glädje. Och även det avböjda förslaget följdes inte upp direkt med ett förslag på ett nytt datum. Det kommer bli någon gång ändå. Allt behöver inte styras upp i detalj och inte direkt, pronto heller. 

Det är bra träningar göra planer men också känna efter i dagsform om det är något som jag orkar eller inte. Någon sa till mig att: gör det du känner att du vill men inte vågar men gör inte det du känner att du vill men inte orkar. Det är skillnad. Det försöker jag leva efter och jag tycker jag gör framsteg. Bara att jag nu verkligen pratar med mig själv och frågar vem gör jag detta för? Vad ger det mig? Orkar jag detta? 

Det är det där med 100% ansvar för 50% av relationen som fastnat i mig. Jag aktar mig för att kliva över gränsen igen. Sen betyder det inte att jag aldrig mer kommer göra saker för andras skull - men då ska det vara medvetet i mig liksom - så att jag inte kan lura mig att jag   gör det som jag tror förväntas av mig. 

Ingen mår bra av att jag gör våld på mig själv och tänjer gummibandet till bristningsgränsen. Jag har ansvar för mig. Och andra har ansvar över sig själva. Jag kanske kan så frön men jag kan aldrig ta över ansvaret för en annan människa. Jag kan inte driva en annan människas förändring. 100% av 50% - härifrån och nu.