Ett avslut och en början på något nytt

" Kära mamma,

Du har påpekat för mig att jag är aggressiv och jag har slagit det ifrån mig. Det är så främmande i alla andra relationer jag har. Men nu har jag kommit på att i relation till dig är jag aggressiv och passivt aggressiv - alltså att jag drar mig undan. Det beror på att vi inte har någon bra balans i vår relation. Du går över min gräns och det får mig att känna mig trängd. 

Vi har båda 100 % ansvar för 50 % av vår relation. Jag tror att du av omtanke, kärlek och en inneboende känsla av att inte duga precis som du är, alltså utan att prestera som mamma försökt ta över ansvar. Du har velat hjälpa och underlätta av kärlek och omtanke. Kanske också för att kunna stå ut med din egen oro/ångest. 

Men på min planhalva har jag bara känt mig trängd. Jag har blivit aggressiv och känt: låt mig vara - jag klarar mig själv. Jag har även känt mig ledsen över att min egen mamma inte ser hur kompetent jag är, att jag kan ta hand om mig själv. Jag har också känt mig ledsen över att inte känna mig sedd av dig. Jag har också undvikit dig och på så vis varit passivt aggressiv för att jag känner att jag inte kan hantera när du inte kan läsa av mina signaler. 

Jag klarar mina 100 % av 50 % och jag klarar mina 100% ansvar över mitt eget liv. Jag behöver inte din hjälp, dina råd eller din expertis. Förutom när jag aktivt frågar efter din hjälp. 

Förr har detta plågat mig enormt mycket, det har skapat en distans i vår relation som vi valt att tolka på olika sätt. Men i och med min terapi och stressbehandling har jag sett "oss" i annat ljus och förstått att du av kärlek och omtanke agerat, men det har inte varit på ett sätt som jag behövt.  

Jag tror dessvärre att det är försent för den moderliga omtanken där jag ska känna mig liten i sällskap med dig. Jag har fått det på annat håll under uppväxten och idag jag får det av min sambo. Min fina starka kloka sambo. 

Det jag uppskattar nu är när du konkret hjälper mig genom att exempelvis hämta min dotter, laga mat och leka med henne. När du köper blommor och planterar med henne. När du avlastar sådant som jag inte orkar med. 

Jag vill inte att mitt tillstånd varken ska förmildras eller förstärkas. Jag vill mötas där jag är. Fixar du det? Du duger som mamma utan att prestera, utan att ta över ansvar för mig och mitt liv. Jag fixar det på egen hand och med hjälp av andra. När jag bjuder in dig då vet jag att du finns. Men du behöver inte stånga dig blodig och försöka när jag klarar mig själv. "

Detta samtal skulle jag behöva ha med min mamma. Men jag är rädd att hon ska känna att jag mästrar henne. Det är uppenbart att jag förstår saker hon inte förstår. Hon behöver backa för att vår relation ska bli mer i balans. Och jag övar på att sluta vara passivt aggressiv och aggressiv. Jag övar på att hantera dessa övertramp på andra sätt. 

Jag har sörjt min relation till min mamma så länge jag kan minnas. Jag har stångats. Jag har upplevt att det är mitt fel, hennes fel, ingens fel. Jag har kompenserat och i perioder levt i illusionen att det nog inte är så obalanserat ändå. Men jag är färdig med att sörja nu. Jag vill nu bygga upp en vuxenrelation till henne. 

Men hon måste börja lita på att jag är kompetent och börja lita på mina ord när jag säger att hon duger som hon är utan att prestera. Att hon är min mamma räcker. Jag behöver inte att hon kliver över mina gränser varken av oro, kärlek eller omtanke. Det där är ett jobb hon har ansvar för att göra. Jag kan inte ta över det ansvaret från henne. 

Det jag måste göra är att fortsätta med 100% av 50% och hålla mig till det. Och när jag känner mig arg, kränkt och trängd tillåta de känslorna men välja ett bättre beteende som inte skapar ytterligare konflikter. 

Kommentarer

Tant H sa…
Så fint skrivet, jag blev riktigt rörd.
Förstår dig så väl och förstår även din mamma. Jag hade också en mamma som gick över mina gränser i perioder sa jag upp kontakten med henne med anledning av det.
Nu upprepar jag samma beteende till en av mina söner.Det är som du beskriver av kärlek,omtanke och oro. Han blir också jätte arg och drar sig undan säger att den där leken får du leka med någon annan, gå till psykolog,att jag är neurotisk,hispig m.m.
Det blir som en kamp om vems behov som ska segra mitt av oro,omsorg och kärlek eller hans av självständighet och intigritet. Sedan jag blev sjuk har jag verkligen försökt att ändra min del av ansvaret i relationen. Att respektera att han är vuxen och lever sitt liv utifrån sina behov inte utifrån att det ska passa mig.Han hjälper mig med det genom sin tydlighet till mig även om det inom mig gör ont. Jag kan känna att jag bara behövs för honom när han behöver mig och att han drar sig undan och blir arg då jag har behov av honom som tex om jag frågar något som han inte tycker angår mig. Ibland grips jag av panik och känner att jag måste ringa till honom, det blir som en tvångstanke. Men nu gör jag inte det lika ofta längre för jag vet att ringer jag för ofta så drar han sig bara undan och vår relation skadas.

Jag har tagit till mig hans råd att gå till psykolog då jag förstår att det inom mig handlar om min relation till min egen mamma, att jag har lagt det på honom. Men det är en daglig kamp för mig att hålla isär.

Tänker du låta din mamma läsa brevet, jag tror att det kan hjälpa henne att förstå dig.
Fröken F sa…
Tyvärr är vi inte riktigt där i vår relation att hon skulle kunna ta till sig det utan att gå i försvar. Hon har mycket skuldkänslor och behöver göra en egen resa. Men med tiden kanske det går. Jag får under tiden träna på att acceptera mina känslor och bete mig på ett sätt som inte skapar ytterligare konflikter. Vad bra att du tar till dig det din pojke säger till dig och att du tränar på att ta hand om dina egna känslor. Det är ett stort steg att börja se vad det handlar om. Det kommer göra både dig och din pojke gott. Er relation kommer bli starkare och mer hållbar över tid! Kram
Tant H sa…
Tack, ditt brev till din mamma var även skrivit till mig som mamma till ett vuxet barn. Du är så klok Fröken F.
Linnéa sa…
Oj, vilka viktiga insikter du har kommit till! Det är ett väldigt fint brev. Jag förstår det svåra i det hela. Det är verkligen inte lätt att bryta ett mönster eller att vara så där ärlig mot någon. Vem det än är.

Viktigt, vackert och svårt <3

Populära inlägg i den här bloggen

Inte i kontakt med känslolivet

Halvtid fram till oktober

jobb och framtid