Ett avslöjande
Jag har medvetet valt att inte berätta på bloggen att jag även är gravid och att vi väntar tillökning i sommar. Det för att jag ville fokusera på utmattningen i bloggen. För mig har utmattningen varit det primära tillståndet fram tills nu när jag känner att ju längre graviditeten lider så är det den som istället är det primära tillståndet, i alla fall fram till förlossningen.
En anledning till att jag inte valde att gå ut med den informationen från början var att jag behövde själv förstå min utmattning först. Det är så lätt att tänka: ja men det är ju inte så konstigt för du är ju gravid. Men det är inte så enkelt. Trots att jag försökt särskilja de båda tillstånden och förstå hur de påverkar varandra kan jag med största säkerhet säga att jag ibland inte begriper ett smack. Men att de påverkar varandra det är helt uppenbart.
Nu känner jag att jag kommit en bit på väg i min återhämtning och är något bra på spåret. Det med att leva randigt, det med att våga stå upp för mina egna slutsatser och inte bara ducka inför andras. Nu börjar tankarna på förlossning och främst tiden efter uppta de allra flesta tankarna jag har.
Vi har varit enormt glada för denna graviditet då vi försökt länge att få ett syskon till vår dotter. Men samtidigt känner vi oss även skräckslagna. Ingen av oss kan se in i framtiden, hur jag kommer må, hur barnet kommer må, hur vi alla kommer må. Vi pratar många olika allternativ, kan sambon gå ner i tid, vara föräldraledig han med. Kan dottern få fler timmar på förskolan, hur mycket kan vårt nätverk ställa upp?
Efter en förlossningen är bebis prio ett och jag kommer på prio två. Allt annat kommer att få komma på prio 3,4,5,6,7,8,9.... Hur blir det att föda utan energireserver? Kan det bli ett akut kejsarsnitt för att jag inte har några krafter kvar?
Jag väljer att gå ut med informationen nu för det känns rätt. Jag är i vecka 28 (27+5) idag och jag tänker att om jag hinner/orkar fortsätta blogga efter förlossningen då kommer fokus ändå ligga på att leva med utmattningssyndrom och vara nybliven mamma för andra gången.
Kanske känner ni någon eller så har ni egna erfarenheter av att ha varit gravid och utmattad, jag vill gärna komma i kontakt med andra med liknande erfarenheter. Särskilt med tanke på förlossning och tiden efteråt. Tipsa gärna om bloggen, så jag kan få kontakt med dem om ni känner några då vill säga.
En anledning till att jag inte valde att gå ut med den informationen från början var att jag behövde själv förstå min utmattning först. Det är så lätt att tänka: ja men det är ju inte så konstigt för du är ju gravid. Men det är inte så enkelt. Trots att jag försökt särskilja de båda tillstånden och förstå hur de påverkar varandra kan jag med största säkerhet säga att jag ibland inte begriper ett smack. Men att de påverkar varandra det är helt uppenbart.
Nu känner jag att jag kommit en bit på väg i min återhämtning och är något bra på spåret. Det med att leva randigt, det med att våga stå upp för mina egna slutsatser och inte bara ducka inför andras. Nu börjar tankarna på förlossning och främst tiden efter uppta de allra flesta tankarna jag har.
Vi har varit enormt glada för denna graviditet då vi försökt länge att få ett syskon till vår dotter. Men samtidigt känner vi oss även skräckslagna. Ingen av oss kan se in i framtiden, hur jag kommer må, hur barnet kommer må, hur vi alla kommer må. Vi pratar många olika allternativ, kan sambon gå ner i tid, vara föräldraledig han med. Kan dottern få fler timmar på förskolan, hur mycket kan vårt nätverk ställa upp?
Efter en förlossningen är bebis prio ett och jag kommer på prio två. Allt annat kommer att få komma på prio 3,4,5,6,7,8,9.... Hur blir det att föda utan energireserver? Kan det bli ett akut kejsarsnitt för att jag inte har några krafter kvar?
Jag väljer att gå ut med informationen nu för det känns rätt. Jag är i vecka 28 (27+5) idag och jag tänker att om jag hinner/orkar fortsätta blogga efter förlossningen då kommer fokus ändå ligga på att leva med utmattningssyndrom och vara nybliven mamma för andra gången.
Kanske känner ni någon eller så har ni egna erfarenheter av att ha varit gravid och utmattad, jag vill gärna komma i kontakt med andra med liknande erfarenheter. Särskilt med tanke på förlossning och tiden efteråt. Tipsa gärna om bloggen, så jag kan få kontakt med dem om ni känner några då vill säga.
Kommentarer
Förstår dina funderingar, men jag tror ändå att allt är figureoutable. Saker löser sig. Bebis, familj, hälsa... bra att ni sätter prioriteringarna. En sak i taget. Ta hand om dig (och magen) och njut.
Jag tror allt löser dig. Vi är människor och vi har primära behov och instinkter som gör att allt går. Och det som inte går löser sig lixom på vägen. Kan inte ens tänka mig en bättre läkning än att snusa på en bebis och det äkta lyckorus som det måste innebära att blir förälder. Vi är många som kommer peppa och stötta på vägen! STORT GRATTIS till er alla i familjen och njut av slutet på din graviditet oh fortsätt längta, längta och bara känn all kärlek det ger din kropp.
Förstår dig mycket väl att du inte tidigare nämnt i bloggen att du är gravid. Det tar många veckor innan man själv kan förstå det. Vilket inte är konstigt då det är den största händelsen i livet oavsett hur många barn man får. Lika ofattbart varje gång. Och din blogg har ju handlat om utmattning, var sak på sin plats.
Det är roligt att läsa att du nu känner att fokus är på din graviditet, det är ju så det måste vara. Det viktigaste först.
Jag födde barn i en av mitt livs värsta kriser. Min syster som var 13 månader äldre än jag avled mycket hastigt utomlands en vecka innan jag födde mitt tredje barn.
Djup sorg och utmattning är inte samma sak men det är tillstånd som har många likheter.Den största likheten är det otroligt dåliga psykiska mående och bristen på ork, känslan av förlamning och ledsamhet.
Jag var jätte orolig över att jag inte skulle utstå den fysiska smärtan då jag hade en så otrolig psykisk smärta och att jag inte skulle ha ork att genomföra en förlossning.
Jag var även orolig över att nedkomsten skulle bli den dag min syster skulle begravas. Hela mitt nätverk var i djup sorg så jag visste att något praktiskt stöd från dem kunde vi inte begära.
Förlossningen sattes i gång av humanitära skäl pga att jag mådde så dåligt och efter 20 minuter från första värken föddes vår lilla pojke. Jag hade inga som helst svårigheter att ta hand om honom,kände aldrig att jag inte hade ork .Han gav mig däremot både ork och kraft. Det var ingen skillnad mot när de två första barnen var nyfödda.
Efter den erfarenheten är jag övertygad om att det hos oss människor är djupt rotat att vi får ork oavsett livssituation till att ta hand om våra nyfödda barn. Det är inget du behöver oroa dig för, det sköter vår mänskliga instinkt till med.
Vänta så får du se att jag har rätt.