Besöket på arbetsplatsen

Sms:et och mailet jag skickade till chefen: "Jag har vägarna förbi i eftermiddag och tänkte titta in och hämta lite privata saker som jag saknar, bl.a. Skor o solglasögon. Om jag orkar plockar jag ner mer saker. Tar med mig min kompis xx. Mvh xx"

Fick inget svar, vilket ökade på min nervositet. Jag fick direkt ont i huvudet av att gå in dit. Visste inte alls hur jag skulle bete mig. Den första jag träffade på var i korridoren, sen hejade jag på sektionscheferna o de som tittade upp från sina arbetsplatser i kontorslandskapet vilket enbart var en person. 

Man hade plockat ihop mina saker och lagt i ett skåp då det var enkelt att plocka med mig det privata. Jag glömde kolla i hurtsen dock, jag kan ha haft anställningspapper där.

Sedan gick vi till administrationen för att jag skulle lämna läkarintyget till chefen. Där kom en av tre fram o kramade mig (som tur var den jag gillade mest). En av de andra frågade om det var okej att ställa en jobbfråga, jag sa nej, men hon ställde den ändå. Det hade att göra med min mobil, lösenkoden och lösenord till Apple-id. Så i sex månader har ingen kunnat lyssna av meddelanden, rättssäkert... Jag försökte ge min chef lösenkoden när vi träffades i februari men hon var inte mottaglig. 

Sen var det dags att gå in till chefen. Hon satt där och verkade typ överraskad fast jag skickat både sms och mail. Så märkligt att hon inte svarat. Då passade hon på att berätta om HR och vi beslutade om att hitta en tid innan midsommar. 

Jag fick en stark känsla att jag tillhör inte längre. Det var en märklig känsla att komma tillbaka. Efteråt var jag rörd men kunde inte känna efter. Jag var bara tom. Och hade ont i huvudet.

Så tacksam att min vän följde med. Hon tyckte det var en konstig stämning när vi klev in där men inte obehagligt för hennes del. Hon följer gärna med igen om det behövs ❤️ 

Vi avslutade med en fika på stan. Jag visade henne denna: Oh I'm such a happy Chewbacca! och hon skrattade så hjärtligt. En dag kommer jag oxå kunna skratta så där frigörande igen. Sedan skjutsade jag hem henne och åkte hem i spöregn. La mig i sängen och försökte varva ner, tillslut sov jag en stund. 

Nätverket stannade på middag det var skönt att inte vara ensam med dottern så länge tills sambon kom hem och fixade läggningen. Vi hann ha det mysigt i soffan i 1,5 timme jag och min dotter & det var en riktig kvalitetstid.

Hade svårt att varva ner så att jag kunde somna trots att jag var så trött i ögonen, kunde knappt se. Det tog på krafterna men nu är det gjort. Den största tröskeln har jag klättrat över. Och jag känner absolut inget behov av att återvända dit igen. Jag tillhör men ändå inte.

Kommentarer

Linnéa sa…
Nu är det gjort! Andas ut och var stolt över dig själv <3 Stor kram!
Åh så starkt. Kan riktigt känna med dig. Att inte tillhöra men på pappret är det där dina kollegor och ditt jobb. Men nu är ditt jobb lixom... Hemma. Att ta hand om dig själv. Det är ett riktigt jävla jobb det också - det tuffaste av dem alla. Kanske blir folk runtom rädda för de vet inte hur de ska förhålla sig: kan jag fråga hur hon mår? Börjar hon gråta? Jag känner mig också extremt utmattad, kommer jag hamna där hon är? När fy, bäst jag går så jag inte blir smittad typ. Frågor som de funderar över men inte vågar närma sig. Människor runt oss är faktiskt ganska dåliga på att ta emot sådan information. De förväntar sig ett "jag mår bra" men när man inte gör det, och berättar det, blir allt obekvämt. Det enda de (tror jag...) kam tänka är: vad ska jag svara för att det ska låta bra? I själva verket borde alla tänka: var tyst och lyssna. Ge en kram. Säg att du finns där. Vi utmattade har hört alt och lite till och det bästa receptet brukar vara: lyssna.

Så starkt att du gick dit. Verkligen. Och bra att ta med en vän. Man behöver inte ta alla krig ensam. så bra av dig att be om hjälp! Kram!
Fröken F sa…
Tack för era ord och pepp Linnea och Therese Victoria! Ja det är skönt att ha gjort det. Och jag blev också lite stolt över att jag tog emot när min vän erbjöd sig att följa med. Så skönt att slippa göra det ensam, Kram
Tant H sa…
Åh vad skönt för dig att du gjorde det. Nu är det över och hoppas att det inte upptar dina tankar längre.
Det är väl bra att du ska träffa chefen och HR och få framföra dina behov och tankar inför din återgång till arbetslivet.

Jag hade telefontid med min läkare i dag. Hon tyckte jag skulle kunna börja arbetsträna 2 timmar om dagen 1 juni. Helt obegripligt för mig, har inte någon sådan plan i hop med min chef och känner att det skulle jag inte orka. Samtalet slutade med att hon sjukskrev mig helt under juni, att jag ska göra en plan med chefen om att börja arbeta 2 timmar om dagen i juli. Jag vill inte arbetsträna, att gå till jobbet utan att få betalt har jag absolut inget behov av.
Blev irriterad på läkaren då hon utrycker en rädsla för försäkringskassan vilket för mig är obegripligt. Jag vet väl vad som blir möjligt för mig oavsett vad försäkringskassan har för regelverk. Är så trött på att varje profession inte står för sina bedömningar utan blandar i hop andra professioners bedömningar med sina egna. Hon vet ju hur otroligt dåligt jag mått och att jag fortfarande lider av en extrem trötthet.

Det känns på någon nivå i mig skönt att börja jobba lite smått. Men jag förstår inte i dagsläget hur jag ska orka 5 dagar i veckan trots att det bara är två timmar per dag. Dagsformen styr mig fortfarande i stort sett helt.Jag hoppas att det hinner förändras under en månad.

Kan tycka att det är lite skönt att börja i juli då många har semester, jag hinner vänja mig med fikarummet när det inte är så många på plats och allt går lite på sparlåga under juli.

Jag hoppas verkligen att jag inte får en massa symptom under juni. Sömnsvårigheter, stresspåslag och oro.Då vet jag inte hur jag ska hantera det hela.

Ska ringa min chef i morgon och boka en tid med henne. Som tur är tycker jag att hon varit bra under min sjukskrivning får en känsla av att hon förstår och att det kommer ta tid.
Fröken F sa…
Usch det låter pressande. Men får du en massa symptom ska du ringa försäkringskassan och läkaren och berätta om dessa. Det är förresten försäkringskassan och arbetsgivaren som planerar arbetsträning och innan det bör sättas igång ska du föreslå ett rehabmöte där din läkare, fk, chef och du deltar. Så att det verkligen blir på dina premisser och ingen annans. Där kan det också bli uppenbart att det inte alls är läge för någon arbetsträning....

Populära inlägg i den här bloggen

Personlighet

Kvällsångest

Dermatillomani