Kompensera för andra

Av -
Har det att göra med att försöka bemästra verkligheten. Att inte vilja se att den faktiskt kan vara fördärvlig. Att hellre kompensera och på så vis lura sig själv så man slipper hantera känslor av besvikelse, obetydlighet etc. 

 Igår gick jag och lade mig arg. Arg för något jag läst på Facebook. Arg för att människor inte förstår. Tror att ett utmattningssyndrom är enkelt att undvika så länge man motionerar på jobbet och utanför. Ilskan gav mig spända käkar och så småningom huvudvärk. På morgonen hade jag migrän och aura (synrubbningar) till följd av det kräktes jag två ggr. Nu har jag duschat - hurra jag orkade. Och nu äter jag frukost, hoppas jag får behålla den. Kl är snart 11:30... 

 Att hushålla med energi är svårare än vad man kan tro. Eftersom att bara läsa eller observera något tar energi det med. 

 Jag har ångest för att tappa kontakten med arbetskollegorna, men måste inse att jag redan gjort det. Och det ligger inte bara på mig att höra av mig. Jag får inte börja kompensera utan lära mig hantera verkligheten istället. Min chef är en snäll människa men det kommer inga sms eller mail från henne heller om inte jag skickat först. Är verkligen min återhämtning bara mitt ansvar? 

 Många säger att arbetsgivaren har enormt ansvar, men jag undrar konkret för vad? Vad kan de bidra med? Vad skulle jag kunna få för stöd därifrån? Det kanske blir tydligt på avstämningsmötet som vi snart ska ha. 

 Jag hade tänkt försöka åka ner till apoteket och lidl idag och handla lite. Träna på att vara på stan ensam, träna på att gå och handla. Men nej det är ingen bra dag för det. Men jag måste fylla frysen med färdigrätter eftersom att laga mat är energikrävande. 

 I eftermiddag är jag ensam med dottern fram till läggdags. Vad vi ska äta har jag ingen aning om... 

Kommentarer

Tant H sa…
Håller helt med dig i allt du skrivit. Läste i går på nätet en psykologs råd om hur man skulle göra delmål av morgonrutinen för att klara av att gå till jobbet. Jag får göra delmål för att ta mig ur sängen. Jag tror att ingen kan förstå, om man inte upplevt det. Känner att det är obegripligt fortfarande för mig. Denna enorma energilöshet som sänker funktionsnivån så totalt.

Var idag till en kurator vid VC. Vet inte om det är till någon hjälp, men jag tar alla halmstrån för att må bra igen.Hon trodde det skulle ta lång tid, vilket gör mig stressad och frustrerad. Efter besöket gick jag till bokhandeln och köpte en lättläst pocketbok. Ska se om jag kan koncentrera mig på att läsa korta stycken.
Tycker jag var duktig som klarade av att gå i city. Klarade även av att gå långsamt hem.

Hade ingen bra natt, vaknade flera gånger med ångest och svettades så otroligt. Då jag vaknade i morse var min första tanke, jag kommer aldrig mer att kunna arbeta med andra människors oro. Tror att det är ohälsosamt för mig, att det bidrar till att trigga igång min egna oro. Framtiden känns oviss.
4 april 2016 kl. 17:46
Fröken F sa…
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver på slutet och om att ta varje halmstrå av hjälp som erbjuds. Man vill ju må bra! Jag sover inte heller så bra och drömmer konstiga stressdrömmar, vaknar som du säger helt blöt av svett. Spännande med boken, jag har bara läst Pia Dellsons bok, psykiatrikern som blev utmattad. Den är skriven i korta stycken och inte så mycket ord. Ändå minns jag inget av innehållet. Tänkte försöka mig på att läsa en bok i pax-serien. Den riktar sig till 11 åringar och har stor text. Men inte kommit mig för ännu. :) Du kanske inspirerar mig med din läsning.
4 april 2016 kl. 19:12
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Inte i kontakt med känslolivet

Av -
Pendlar mellan avstängdhet, stark ångest och nedstämdhet. Där avstängdhet är normaltillståndet. Väntar på en reaktion på allt som varit. Förstår av symptom i kroppen att avstängdheten inte ska förväxlas med att allt är bra. Tänker på vad jag fick lära mig under stressbehandlingen. Att vårt känsloliv är som en hand där fingrarna symboliserar de olika känslorna. Slutar man tillåta sig att känna en känsla så haltar tillslut även de andra. Fortsätter man så lever man tillslut avstängd med liten förmåga att känna känslor på riktigt, genuin glädje, ordentlig ledsenhet, brinnande ilska. Och jag tror jag skulle bli bitter.  Jag får panik av att vara själv, när min sambo inte är hemma. Nu när han är hemma och avlastar kan jag ta hand om mig själv bättre igen & har inte känt mig galet trött eller nedstämd. Håller mig själv inom ramen som inte äventyrar min hälsa.  Att han är hemma är en investering i vår familj så som en renovering av huset är. Och jag hoppas sjukskrivningen blir förlängd. V
Läs mer

Halvtid fram till oktober

Av -
Jag skrev på för månadsanställning till 31/10 på 50 %. Som jag befarade ville chefen att jag skulle skriva på för 75% men jag stod på mig och beskrev hur jag tänker och känner. Att det är skillnad på att jobba 50% och välja att lägga på en växel än att jobba 75% och vara tvungen att lägga på en växel + ytterligare ett arbetspass till i veckan. Nu kan jag dra mig undan med gott samvete när jag är trött och landa i min 50% tjänst. Jag fick över henne på min sida. Ny diskussion kommer ske i samband med att tjänsten går ut i höst. Efter vissa arbetspass tar det 2 dagar för mig att komma ner i varv. Eftersom vi har ett barn i behov av särskilt stöd tar detta också kraft från oss föräldrar på så många plan. Han är väldens mest underbara lilla pojke och vi älskar honom precis för den han är. Men när orken tryter så händer saker som skapar ännu mer arbete. Imorse tvättade jag alla sängkläder igen för 2 ggr på en vecka för att avföring läkt från blöjan och han kladdat med den. Skönt uppvakn
Läs mer

jobb och framtid

Av -
Nästa vecka har jag samtal med chefen. Min månadsanställning löper ut sista juni men kommer troligtvis att bli erbjuden en tillsvidare tjänst. Jag trivs väldigt bra med att jobba halvtid och varje vecka balanserar jag på gränsen för vad som är bra för mig. För även om jag jobbar halvtid, blir det alltid lite mer och i engagemang ligger jag ändå på 100 %. Det fungerar för mig för jag får återhämtning de dagar jag inte jobbar. Jag är rädd för att ta diskussionen med min chef då jag nästan förväntar mig av henne att hon kommer  försöka pressa mig att gå upp i tid. Tillsvidare tjänster är alltid på 100 % och då ska jag i så fall tacka ja till hundra men sedan ansöka om att få gå ner i tid. Kommunen strävar efter att alla ska jobba heltid. Men jag kan inte det utan att på riktigt äventyra min hälsa. Trots att det gått 4 år sedan min krasch så måste jag sova på dagtid för att orka med. Har jag för mycket stimuli runt mig blir jag så trött. Jag kan inte ens sitta upp. Jag lägger mig under
Läs mer