Bara i början
Vissa dagar tycker jag att jag kommit långt men jag inser också att jag faktiskt bara är i början av min utmattning även om det snart gått 5 månader sedan jag sjukskrevs. Jag har alltid varit klok och haft mycket självinsikt, men det har ändå inte hindrat mig från att driva mig själv till vansinne. Jag har inte haft kopplingen mellan hjärnan och hjärtat. Jag har stängt av mina känslor och bara kört på med hjärnan påslagen. Men plötsligt började hjärnan sluta fungera och då blev det läskigt. Att stänga av hjärtat var jag mer van vid men att stänga av huvudet ofrivilligt dessutom...
Omgivningen är omtänksam men vill så gärna att jag ska bli frisk snart, vill se mig glad, vill se att jag orkar. Och jag känner att det kommer ta tid, mycket mer tid än vad de inser. Och jag kommer inte bli den jag förut var, varken privat eller på jobbet.
Jobbet känns enormt långt bort. Att rehabilitera sig till en fungerande vardag är fullt tillräckligt som det känns nu.
Omgivningen är omtänksam men vill så gärna att jag ska bli frisk snart, vill se mig glad, vill se att jag orkar. Och jag känner att det kommer ta tid, mycket mer tid än vad de inser. Och jag kommer inte bli den jag förut var, varken privat eller på jobbet.
Jobbet känns enormt långt bort. Att rehabilitera sig till en fungerande vardag är fullt tillräckligt som det känns nu.
Kommentarer