Superkvinna?!?

Jag har förstått att andra har sett mig som någon slags superkvinna som fixar allt. En med bra självkänsla och självförtroende. En som inte behöver hjälp särskilt ofta och som inte är rädd. En trygg och kompetent medarbetare. En med ödmjukhet som spiller över.

Det är konstigt eftersom jag inte själv ser mig som en superkvinna. Jag är en stor tvivlare innerst inne och har inte ett uns av tävlingsinstinkt i mig. Jag behöver mycket feedback och ger därför andra det. Jag strävar efter att göra det så bra jag kan för de människor jag möter i mitt jobb. Arbeta för att ge dem förutsättningarna för att kunna vara good enough föräldrar. När det är tufft och mycket att göra har jag tänkt att jag bara betar av det som ska göras. Jag har haft stor tillit till andra runt mig, att de inte ger mig uppdrag som jag inte fixar. 

Men är du stressad under lång tid som jag var, då är du konstant uppe i varv och din kropp reagerar som du är konstant rädd, rädd för att björnen när som helst kan attackera. Du får helt naturliga fysiska symptom. 

Men tillslut är du så uppe i varv att du inte kan ta dig tid att kissa ordentligt. Du kommer dessutom få springa på toa nästan en ggr i timmen eller mer för att du ska ju vara redo att fly eller fäkta när som helst. Du kan inte äta långsammare än på 3 min hur du än försöker. Du kan inte stanna upp och göra en sak i taget. (När jag arbetade gjorde jag upp till 5-7 saker samtidigt.) Du är sugen på socker då du behöver snabb energi när björnen kommer. 

Du blir stressad när någon frågar hur det är när du står påklädd och påväg att rusa till bilen och köra snabbt för att inte komma försent till dagishämtningen. Du önskar att din man kunde vara hemma hela tiden så du hinner jobba mer. Du älskar att jobba. 

Men plötsligt får du har gråtattacker på jobbet. Du har ångest. Plötsligt kommer du inte ihåg saker som du tidigare gjorde. Plötsligt känns arbetsuppgifterna som kinesiska. Plötsligt kan du inte planera och genomföra utan ångest. När telefonen ringer får du panik. 

Du tänker mycket på det som varit. Du känner plötsligt inte igen dig själv och tänker att du nog är konstig. Du drar dig undan andra. Du blir irriterad av att behöva lyssna på prat som inte angår dig. Du blir förbannad över saker som du tidigare inte skulle brytt dig om. Du tycker plötsligt att det mesta känns så jävla meningslöst och att du inte kan påverka någonting längre. Att du är en mutter i ett jävla maskineri som snurrar även om du hänger med eller inte. 

Du får allt svårare att sova och när du vilar blir du inte piggare. Du kommer hem från jobbet och orkar inte vara med din katt, man eller dotter. Du kan inte ens se, blicken är dimmig. Du är så trött och ändå kan du inte varva ner. Du får galet ont i ryggen och i nacken. Du försvinner in i dig själv och vill att alla bara ska låta dig vara. Kan de inte bara låta dig vara? Du orkar inte ens med dig själv.

Ändå tänker du att du måste till jobbet. Familjer väntar på att få träffa dig, beslut ska tas och utredningar skrivas. Men nu är kraschen nära. På jobbet har du konstant migrän. En eftermiddag är det så illa att du inte kan ta bilen hem. Och så kommer den där morgonen när du inte kommer upp ur sängen. Den där dagen som du tar ditt förnuft till fånga och ringer vårdcentralen. 


Kommentarer

Tant H sa…
Det du skriver är även min sanning. Känner igen mig i allt.
Fröken F sa…
Inget jag önskar någon, stor varm kram till dig

Populära inlägg i den här bloggen

Inte i kontakt med känslolivet

Halvtid fram till oktober

jobb och framtid