Sociala medier

Av -
Ännu en tanke jag hade då jag ännu inte var drabbad: Hur /vågar/ utmattade och sjukskrivna personer uppdatera så mycket på Instagram och Facebook. Fina naturbilder, umgänge med familj och vänner etc. 

 Nu när jag själv är drabbad så kan jag säga att det har varit min största kontakt med omvärlden. Det har varit enklare att umgås med skärm emellan än att träffas ansikte mot ansikte. 

 Och nu tänker jag att varför skulle min vardag som utmattad och sjukskriven inte kunna visas. Existerar man bara när man arbetar? Är det liksom ett privilegium att då Instagramma lyckliga bilder från sitt liv?

 På facebook är jag inte så privat men på Instagram har jag varit öppen med min sjukskrivning och mitt mående. Men också kunnat lägga upp bilder och text som inger hopp om bättre dagar, bättre tider.  

 Nu åker jag bort några dagar och kommer inte kunna ventilera här. Det känns tråkigt när jag kommit igång så bra och hela tiden får nya uppslag att skriva om. Det var länge sedan jag utnyttjade med lust till att skriva. Detta känns bra. Livsnödvändigt faktiskt!

 Ta hand om er därute. 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Inte i kontakt med känslolivet

Av -
Pendlar mellan avstängdhet, stark ångest och nedstämdhet. Där avstängdhet är normaltillståndet. Väntar på en reaktion på allt som varit. Förstår av symptom i kroppen att avstängdheten inte ska förväxlas med att allt är bra. Tänker på vad jag fick lära mig under stressbehandlingen. Att vårt känsloliv är som en hand där fingrarna symboliserar de olika känslorna. Slutar man tillåta sig att känna en känsla så haltar tillslut även de andra. Fortsätter man så lever man tillslut avstängd med liten förmåga att känna känslor på riktigt, genuin glädje, ordentlig ledsenhet, brinnande ilska. Och jag tror jag skulle bli bitter.  Jag får panik av att vara själv, när min sambo inte är hemma. Nu när han är hemma och avlastar kan jag ta hand om mig själv bättre igen & har inte känt mig galet trött eller nedstämd. Håller mig själv inom ramen som inte äventyrar min hälsa.  Att han är hemma är en investering i vår familj så som en renovering av huset är. Och jag hoppas sjukskrivningen blir förlängd. V
Läs mer

Halvtid fram till oktober

Av -
Jag skrev på för månadsanställning till 31/10 på 50 %. Som jag befarade ville chefen att jag skulle skriva på för 75% men jag stod på mig och beskrev hur jag tänker och känner. Att det är skillnad på att jobba 50% och välja att lägga på en växel än att jobba 75% och vara tvungen att lägga på en växel + ytterligare ett arbetspass till i veckan. Nu kan jag dra mig undan med gott samvete när jag är trött och landa i min 50% tjänst. Jag fick över henne på min sida. Ny diskussion kommer ske i samband med att tjänsten går ut i höst. Efter vissa arbetspass tar det 2 dagar för mig att komma ner i varv. Eftersom vi har ett barn i behov av särskilt stöd tar detta också kraft från oss föräldrar på så många plan. Han är väldens mest underbara lilla pojke och vi älskar honom precis för den han är. Men när orken tryter så händer saker som skapar ännu mer arbete. Imorse tvättade jag alla sängkläder igen för 2 ggr på en vecka för att avföring läkt från blöjan och han kladdat med den. Skönt uppvakn
Läs mer

jobb och framtid

Av -
Nästa vecka har jag samtal med chefen. Min månadsanställning löper ut sista juni men kommer troligtvis att bli erbjuden en tillsvidare tjänst. Jag trivs väldigt bra med att jobba halvtid och varje vecka balanserar jag på gränsen för vad som är bra för mig. För även om jag jobbar halvtid, blir det alltid lite mer och i engagemang ligger jag ändå på 100 %. Det fungerar för mig för jag får återhämtning de dagar jag inte jobbar. Jag är rädd för att ta diskussionen med min chef då jag nästan förväntar mig av henne att hon kommer  försöka pressa mig att gå upp i tid. Tillsvidare tjänster är alltid på 100 % och då ska jag i så fall tacka ja till hundra men sedan ansöka om att få gå ner i tid. Kommunen strävar efter att alla ska jobba heltid. Men jag kan inte det utan att på riktigt äventyra min hälsa. Trots att det gått 4 år sedan min krasch så måste jag sova på dagtid för att orka med. Har jag för mycket stimuli runt mig blir jag så trött. Jag kan inte ens sitta upp. Jag lägger mig under
Läs mer