Jag är i en svacka
Tröttheten är så påtaglig att jag bara vill ligga ner. Musklerna känns läskigt avslappnade att jag inte orkar varken lyfta armarna för att spela mobilspel, titta på ngn serie eller läsa en bok. Vila är det jag gör. Och när jag måste så gör jag ju andra saker också, som att laga frukost till min dotter och skjutsa till aktiviteter. I väntan utanför danssalen somnar jag nästan. Och på vägen dit glömde jag för några sekunder var det är hon brukar dansa.
Jag sover sämre igen också. Har svårt att somna och vaknar runt 3-4 snåret. Är märkligt tömd på känslor. Bryr mig om mycket lite just nu. Ibland fejkar jag lite entusiasm. Det är lätt på Facebook och instagram där man inte behöver anstränga ansiktsmusklerna. En smiley gör jobbet.
Jag har börjat på ACT och basal kroppskännedom, det är en psykolog som håller i gruppen och vi är 6 kvinnor i varierande ålder som deltar. Vi träffas 2 timmar i taget och efteråt sover jag 2-3 timmar. Jag är så slut. Utöver det har jag läkarkontakt med jämna mellanrum. Och så går jag i individualterapi.
Personer jag träffar/har kontakt med:
Läkare U
Psykolog T
Sjukgymnast (första träffen är på tisdag)
Massör M
Terapeut E
Chef A
Sektionschef K
Försäkringskassekillen
Sambo och bästa vän J
Det kan bli en uppdatering av listan senare.
Jag har varit sjukskriven i snart 4 månader. I början mådde jag sjukt dåligt. Det var verkligen en krasch. Minns inte så mycket, dagarna och veckorna flöt ihop, jag var en skugga. Jag spenderade mycket tid i sängen och favoritfåtöljen i myskläder, drack te, lyssnade på böcker som inte var verklighetstrogna och färglade målarböcker för vuxna. Mycket tankar, miljoner. Ilska, sorg, likgiltighet, självmordstankar, ångest, ingen sömn, ingen matlust.
Det jag försökte göra varje dag var att gå en promenad i snigelfart mitt på dagen. Den gjorde att sömnen blev bättre. Jag fick Escitalopram utskrivet för ångest och har märkt stor skillnad.
Under/Efter jul och nyår blev det lite bättre, plötsligt orkade jag plocka ur en tvättmaskin eller sätta in disken i maskinen. Plötsligt kunde jag vara närvarande i kropp och själ när jag var med min dotter och min sambo. Plötsligt vågade jag mig ut i väl valda sociala sammanhang. Jag sov bättre och hade rutin med dagislämning, hämtning och promenad mitt på dagen.
Sen kom en period med hemska virussjukdomar och min rutin försvann. Perioden har seriöst hållit i sig i 8 veckor. Så jag minns inte hur det var att vara frisk från virus. Och nu ska jag snart börja arbeta 25% och det känns jobbigt. Särskilt eftersom jag nu är i en svacka och inte orkar något, knappt äta. Ska nog ta en läkarkontakt i veckan om det inte ger sig. Bara bolla lite. Är det verkligen läge nu?
Jag sover sämre igen också. Har svårt att somna och vaknar runt 3-4 snåret. Är märkligt tömd på känslor. Bryr mig om mycket lite just nu. Ibland fejkar jag lite entusiasm. Det är lätt på Facebook och instagram där man inte behöver anstränga ansiktsmusklerna. En smiley gör jobbet.
Jag har börjat på ACT och basal kroppskännedom, det är en psykolog som håller i gruppen och vi är 6 kvinnor i varierande ålder som deltar. Vi träffas 2 timmar i taget och efteråt sover jag 2-3 timmar. Jag är så slut. Utöver det har jag läkarkontakt med jämna mellanrum. Och så går jag i individualterapi.
Personer jag träffar/har kontakt med:
Läkare U
Psykolog T
Sjukgymnast (första träffen är på tisdag)
Massör M
Terapeut E
Chef A
Sektionschef K
Försäkringskassekillen
Sambo och bästa vän J
Det kan bli en uppdatering av listan senare.
Jag har varit sjukskriven i snart 4 månader. I början mådde jag sjukt dåligt. Det var verkligen en krasch. Minns inte så mycket, dagarna och veckorna flöt ihop, jag var en skugga. Jag spenderade mycket tid i sängen och favoritfåtöljen i myskläder, drack te, lyssnade på böcker som inte var verklighetstrogna och färglade målarböcker för vuxna. Mycket tankar, miljoner. Ilska, sorg, likgiltighet, självmordstankar, ångest, ingen sömn, ingen matlust.
Det jag försökte göra varje dag var att gå en promenad i snigelfart mitt på dagen. Den gjorde att sömnen blev bättre. Jag fick Escitalopram utskrivet för ångest och har märkt stor skillnad.
Under/Efter jul och nyår blev det lite bättre, plötsligt orkade jag plocka ur en tvättmaskin eller sätta in disken i maskinen. Plötsligt kunde jag vara närvarande i kropp och själ när jag var med min dotter och min sambo. Plötsligt vågade jag mig ut i väl valda sociala sammanhang. Jag sov bättre och hade rutin med dagislämning, hämtning och promenad mitt på dagen.
Sen kom en period med hemska virussjukdomar och min rutin försvann. Perioden har seriöst hållit i sig i 8 veckor. Så jag minns inte hur det var att vara frisk från virus. Och nu ska jag snart börja arbeta 25% och det känns jobbigt. Särskilt eftersom jag nu är i en svacka och inte orkar något, knappt äta. Ska nog ta en läkarkontakt i veckan om det inte ger sig. Bara bolla lite. Är det verkligen läge nu?
Kommentarer