Ångest - en trogen följeslagare
Jag har haft ångest sedan jag var mycket liten. Jag har mått dåligt över saker jag gjort och saker jag inte gjort och missförstånd som kan ha skadat andra. Jag har haft strategier för att våga gå igenom platser där det vistas mycket folk. Mat och socker har varit ångestdämpare, även cigaretter och sex. Jag har haft självskadebeteenden utsatt mig för risker inte haft någon självrespekt.
Senaste åren har jag alltid känt att det ligger på mig att vännerna träffas, det ligger på mig att vi inte tappar kontakten, det ligger på mig att relationerna håller. Jag har haft ångest för saker i hemmet som det aldrig blir ordning på, som aldrig blir gjorde, saker som ligger där och förstörs för att vi inte orkar ta tag i det.
Jag har haft ångest för att mitt arbete känns så jäkla meningslöst och till och med min utbildning... Vad håller vi på med, vad kan vi egentligen. Behövs vi? Skulle vår organisation inte behöva utökas med både psykologer, psykiater, arbetsterapeuter och specialpedagoger?
Sen den värdsliga ångesten.. Var är världen på väg? Det blir bara värre och värre. Krig, miljön, människors lidande, alla hemska våldtäkter vi får läsa om. Nyhetsrapporteringen som bara lyfter fram all ångest allt lidande. Och reklamen som spelar på vårt dåliga samvete. Att vi ska skämmas för att vi har det så jävla bra och då borde bli månadsgivare för se barn dör, barn misshandlas, barn blir föräldralösa och hemlösa. Men eländet är så stort och ingen kan rädda världen. Ingen kan förändra och verkligen göra skillnad.
Jag vill vara struts, sticka ner huvudet i sanden och bara nynna på en trevlig melodi. Finns det fler strutsar som inte orkar se, inte orkar finnas i den värld som är vår?
Senaste åren har jag alltid känt att det ligger på mig att vännerna träffas, det ligger på mig att vi inte tappar kontakten, det ligger på mig att relationerna håller. Jag har haft ångest för saker i hemmet som det aldrig blir ordning på, som aldrig blir gjorde, saker som ligger där och förstörs för att vi inte orkar ta tag i det.
Jag har haft ångest för att mitt arbete känns så jäkla meningslöst och till och med min utbildning... Vad håller vi på med, vad kan vi egentligen. Behövs vi? Skulle vår organisation inte behöva utökas med både psykologer, psykiater, arbetsterapeuter och specialpedagoger?
Sen den värdsliga ångesten.. Var är världen på väg? Det blir bara värre och värre. Krig, miljön, människors lidande, alla hemska våldtäkter vi får läsa om. Nyhetsrapporteringen som bara lyfter fram all ångest allt lidande. Och reklamen som spelar på vårt dåliga samvete. Att vi ska skämmas för att vi har det så jävla bra och då borde bli månadsgivare för se barn dör, barn misshandlas, barn blir föräldralösa och hemlösa. Men eländet är så stort och ingen kan rädda världen. Ingen kan förändra och verkligen göra skillnad.
Jag vill vara struts, sticka ner huvudet i sanden och bara nynna på en trevlig melodi. Finns det fler strutsar som inte orkar se, inte orkar finnas i den värld som är vår?
Kommentarer
Utifrån det blir jag rädd och tänker,kan jag någonsin återgå till mitt arbete igen.