Nybliven mamma

Att ha en bebis är verkligen en gåva och en läxa i att vara i nuet. Att amma är som meditation. Det går inte att vara stressad och inte där, då fungerar inte naturen. Jag trivs i min tvåbarnsmammaroll. Man har ett mål och syfte. Man är mer än sin utmattning. Någon behöver en så basalt, någon som faktiskt har samma behov som en själv. Och det blir naturlig vila då barnet vill vara nära, gärna ligga på en. Helt underbart med de små händerna som vilar på mitt bröst, det lilla huvudet som ligger i ens famn och den lilla munnen som ibland fyrar av ett leende och testar olika miner. Att ha en bebis i famnen ger lugn. 

De första veckorna är turbulenta och har varit det för oss också. Pojken är snart 6 veckor gammal och det är inte för än denna vecka som jag har skapat hållbara rutiner. 

07:00 ringer klockan, är pojken vaken ammar jag, annars brukar jag snooza till 07:20 sen väcker jag min dotter och vi går ner och äter frukost, sedan klär vi på oss och borstar tänderna. Jag ammar.

08:50 åker vi till dagis och jag lämnar henne, brukar vara hemma 09:20. Då går jag ut och går en timmes promenad i ett skönt mak. 

10:30 är vi hemma igen och ammar sedan brukar vi sova en timme i soffan. 

11:30-12:00 äter jag lunch sedan är det amning igen och jag brukar lyssna på en bok och bara ta det lugnt tillsammans med lillkillen. 

13:45 åker vi till dagis för att hämta storasyster. Sedan är det några timmar jag är ensam med barnen tills min sambo kommer eller någon från nätverket som hjälper till under middags- och kvällsbestyren. Om jag vilat under dagen som ovan beskriver orkar jag hitta på något med min dotter efter förskolan.

14:30-16:00 kanske vi är ute på äventyr i skogen, går till lekplats, leker i närheten av hemmet eller i värsta fall hänger i soffan framför varsin skärm. 

För ett par dagar sedan upptäckte jag risken med att ignorera utmattningen och tro att det går att köra på, att göra flera aktiviteter per dag eller dagarna efter varandra. Jag fick uppleva enorm trötthet och smärta i muskler och leder. Irritationen över att inte orka vara närvarande och längtan efter kravlös samvaro, vilket inte är möjlig med barn då de vill kommunicera och få respons 24/7. Som ett brev på posten kom migränen. Och jag bad om hjälp, fick den, kunde sova ostört och vaknade mörbultad men ändå bättre.

Glöm aldrig det inre tillståndet och att det äventyras av vardagsbestyr såväl som trevligheter.

Kommentarer

Tant H sa…
Vad härligt att läsa. Håller med dig om att det finns väl inget mer rogivande än spädbarn, mediterande att amma och att känna den lilla mjuka väldoftande kroppen mot sin. Den totala villkorslösa kärleken som iallafall jag enbart har till våra barn. Så länge som de var små har jag alltid tänkt att det här barnet kommer jag aldrig kunna bli arg på vilket senare visade sig vara fel. Jag förstår att du njuter av din fina lilla gosse.

Riktigt små barn upplever jag har en läkande förmåga på vuxna människors kriser och utmattningar. De små underverken förmedlar en känsla av hur fantastiskt livet är men också livets förgänglighet. Att det räcker med att vi finns till oavsett vad vi presterar och vilken social status vi har. Känslan av alla människors lika värde går inte att undvika när man ser ett litet barn i ögonen.

Ha det fortsatt bra och fortsätt att njuta, barn blir stora fort. Kramar.
Ja det är livsfarligt att glömma bort sig själv. Tur du är bra på att påminna dig! Men du är en exceptionell människa. <3 Så härligt att få gosa med er förra veckan, så mycket fin energi jag fick.

Min kropp och hjärna samarbetar bättre idag men ibland kan jag få jätteont, gärna i tjejregionerna typ blåsan, äggstockarna, hela underredet. Har märkt att det verkar ha att göra med min dagsform. Kanske jag spänner mig. Min mor hävdar bestämt att hjärnan och underlivet sitter ihop, hon är ju undersköterska och tar hand om äldre. Hon säger de blir mycket mer stressade och förvirrade när de har urinvägsinfektion t.ex. Har hört det där förr och nu köper jag det. Mitt underrede har annars mått mycket bättre än på länge eftersom jag haft väldigt bra veckor på sistone med friska barn och den ena vinsten i livet efter det andra. Tänk att maken min slutat med sin OCD-medicin t.ex. Och mår BRA. Lättnaden! Men som sagt, vabbandet förra veckan tog ut sin rätt, för igår kände jag det igen när jag skulle sova. Så idag kryper jag fram lite.

Populära inlägg i den här bloggen

Personlighet

Ångestpåslag

Kvällsångest