Utmattningsparentesen

Under den tiden innan jag kraschade och blev sjukskriven hade jag under en lång period försökt identifiera mig med det sjuka i mig. Normalisera varför jag inte ville umgås med människor, varför jag inte orkade leka med barnen, varför jag inte kunde skratta längre. Jag försökte hitta anledningar i mig och utanför mig. En period var jag väldigt fokuserad på vad barndomen bidragit med. Jag fastnade i det mörkaste hålet av dem alla. Jag föll utan möjlighet att hitta tillbaka. Så här i efterhand kan jag förstå att den där identifikationen var ett sista försök att hålla fast vid något friskt, att skydda sig mot det sjuka. Men det drev mig bara ännu längre in i det sjuka. När jag sedan inte orkade mer och min kropp verkligen med råge sa ifrån så slutade jag blunda och insåg att jag varit sjuk länge. Psykiskt och fysiskt sjuk, men jag hade bara inte velat se det. Men jag inser i skrivande stund att det finns de som inte kommer längre än identifikationen. De som faktiskt lär sig leva med de...

Hej igen! Intervjun gick bra, jag blev erbjuden jobbet och ska nu bara träffa föräldrar så att de godkänner mig. Hurra för det. Det händer mycket positivt nu med mig. Även om livet är livet med en portion oro och så vidare så tacklar jag det bättre nu. Jag har trappat ner medicinen och den enda biverkningen jag känner av är att jag har tillgång till tårar igen. Jag är lättrörd, jag gråter av glädje och sorg. Men det gör ingenting. Jag tillåter känslorna när de kommer numera. Jag är rätt ofta medveten i nuet och i kroppen. Jag känner axlar som spänns, benmuskler som har ont, fötter som behöver träning. Jag är glad att jag har en dotter som vill lyssna på mindfullnessövning innan hon somnar, det har blivit rutin och det mår både mamma och pappa bra av. Här kommer ett tips på en gratis övning: Medveten närvaro - övning för barn Jag brukar om jag orkar själv hitta på en kroppsskanning eller 10 djupa andetag eller tre saker som känns, hörs, doftar och syns.  Ibland lyssnar v...