Utmattningsparentesen

Äntligen är den dagen här som jag ärligt kan säga att jag aldrig trodde skulle komma. Att jag inte längre är sjukskriven. Jag mår bra, min vardag fungerar och jag har balans. Jag känner när det blir för mycket och jag lyckas balansera upp igen. Jag kör inte längre på. Jag tar hand om mig, jag ger mig själv återhämtning. Nu är jag 100 % föräldraledig! Sambon gav mig rosor <3 Superfina! Första ggr när jag träffade min läkare tyckte jag hon sprang fram i korridoren till hennes rum och mina ben var som cement och jag var så trött. Det gjorde ont att gå de stegen fram som krävdes. Korridoren blev liksom längre och det kändes som jag aldrig skulle komma fram till det där rummet. Idag upplever jag inte att hon har något snabbt tempo. Jag går med lätthet i samma tempo som hon. Det är en bild som stämmer överens om hur jag upplevde tiden i början och ganska långt in i min utmattning. Att alla andras tempo var stressat. Jag var så trött och kände mig som en sengångare jämfört med alla...

Helgen kan vara trevlig, men måndagar med dess lugn är det bästa jag vet. Jag behöver inte lämna eller hämta på dagis. Jag har sällan något inbokat. Jag och min pöjk tar det piano. En skogspromenad. Yoga i vardagsrummet, vi på varsin matta. Leva i nuet. Återhämtning från helgen. Och på tisdagen är jag redo att vara social igen. Min son E sover ännu inte hela nätter. Det brukar vara 3 timmar i stöten. Sedan behöver han lite närhet och mat innan han somnar om. I lördags hade vi en fantastiskt trevlig dag men den var påfrestande utifrån utmattningen. På kvällen var jag speedad och kunde inte varva ner och somna. Särskilt inte när jag vet att E kommer vakna snart, då kan jag inte passa på att sova. Och så blev jag stressad över att jag inte somnar när jag skulle vara själv med barnen på söndagen. Sambon tog hand om E så jag kunde sova några timmar. Och söndagen flöt på bra. Jag och E sov i soffan på eftermiddagen medan H kollade på film i samma soffa. Sambon jobbade sin första hel...

Jag har lyssnat till Susanna Alakoskis bok Oktober i fattigsverige och jag slås av hur privilegierad jag är. Jag är uppvuxen i medelklass. Men min mamma är uppvuxen i arbetarklassen. Mormor är uppvuxen på landsbygden i Norrland, ett syskon av tio. Flyttade hemifrån vid 16-17 årsålder, arbetade som städerska, kokerska och andra serviceyrken. Morfar är också uppvuxen i arbetarklassen, han hade 4 syskon varav ett dog när han var ung. Jag tror han dog i sviterna efter en lunginflammation om jag minns rätt. Morfar arbetade som plit och boxades i ring på fritiden. Han var snygg, det var mormor med, så vacker. Morfar och mormor träffades när de var i 20 årsåldern. De hade 20 år tillsammans innan det blev barn. Mormor hade hjärtfel som gjorde att hon blev tvungen att abortera bort barn för att själv överleva. Hon var en av de första i Sverige som fick en konstgjord klaff inopererad. Mamma var den första i hennes ursprungsfamilj som läste på universitet. Pappa kommer från medelklass eller övr...

När den slår till och plötsligt sjunger jag en obegriplig text till vaggvisan trollmor. Jag förvränger ord och byter plats på dom. Det enda som är sig likt är melodin. En visa jag sjunger minst 2 ggr/dag. Förvrängningen sker utan att jag tänker på det och knapp uppfattar jag det. När jag försöker justera blir det än mer knasigt och jag ger upp. Jag sjunger mina påhittade ord i konstig ordföljd och tänker att idag är en sådan dag. 

Och så kom den där dagen som jag visste kan komma precis när som helst. Den där dagen när man i veckor levt över sitt energikonto och det har gått bra, men plötsligt kommer tröttheten ifatt. Plötsligt sitter man i solen med fågelkvitter omkring sig och är uppe i varv har inre stress. Plötsligt får man känslig hy igen, känns som den bränner vid beröring.  Plötsligt lägger jag mig för att vila och vaknar tre timmar senare. Plötsligt känns det tufft att ställa sig upp och gå på toa. En fysisk utmattning trots att psyket är stabilt. En helt normal reaktion på några veckor när man levt ett vardagsliv som påminner för mycket om ett normalt liv. Ett där man haft för lite återhämtning i förhållande till sin energiförbrukning.  Idag hade jag ett intressant samtal med en man som också är sjukskriven för utmattningssyndrom. Vi pratade om att tvingas leva i nuet, hur sjukdomen gjorde att vi ett tag levde minut för minut, sedan måltid till måltid och så vidare. Hur vi lärt oss leva på nytt...

Det här inlägget ska handla Kärleken till mina barn. Den kärleken är den renaste och mest självklara. Ibland är jag rädd för vad jag kommer ge mina barn, vad är det de kommer minnas som vuxna som ser tillbaka på sin barndomstid. Men för det mesta känns mammarollen som den mest naturliga i hela världen. Två händer i mina, era kinder mot min. Små små hjärtan som dunkar i närheten av mitt. Jag försöker ge er mod och självkänsla. Jag försöker ge er ett språk för känslor. Ett hjärta av guld och godhet. Mod att kunna gråta, mod att vara sig själv. Mod att våga älska. Att vara närvarande. Min kärlek till er har inga gränser. Den kräver inga motprestationer och inga prestationer alls faktiskt. Ni är mitt kött, mitt blod, ni har levat i min mage. Jag har burit er med omsorg och stolthet. Så kommer jag bära er resten av mitt liv i mitt hjärta. Med omsorg och med stolthet. Jag kommer berätta det för er, flera gånger om. Kommer det en dag när ni funderar på barndomens frågetecken kommer jag ...

Nu har det hänt i Stockholm. Ett vansinnesdåd, ett terrordåd? Rädslan galopperar i bröstet och när jag ser på mina barn så skräms jag halvt från vettet. Vad är det för värld vi lever i? Och så tänker jag på det som Sanna Lundell sa i Strömstedts. Att man måste komma till ro med allt lidande som finns i världen och ändå känna tillit till sig själv. Man kan inte gå runt och vara rädd hela tiden. Livet är till för att levas. Livet är ett lidande, var det någon profet som sa. Ingen förskonas från lidande. Men jag väljer att inte stänga mitt hjärta, jag väljer att inte låta rädslan styra. Jag väljer att bli ännu tydligare i min medmänsklighet. Jag har gråtit så mycket, lyssnat på P1 och tagit in det som hänt. Lyssnat på ögonvittnen. Kollat på bilder, läst uppdateringar på Facebook. Från total chock till sorg, till något som kan liknas tillförsikt att det finns mer godhet än grymhet i världen ändå. Så tacksam att ingen jag känner råkat illa ut. Tänker på alla som är direkt och indirekt...

Jag längtar efter att få sova en hel natt utan att behöva vara den som går upp och nattar om. En natt utan sömn. En morgon med illamående och mens på det. Ja denna fredag har jag inga förväntningar på. Det blir att överleva och bara göra det som får mig att må bra. Brodera, sova, vila och äta. Och ta hand om lillkillen såklart. Hoppas ni andra har en fin fredag! Hälsningar Fröken F

Det är det som tagit mig dit jag är. Och det som är viktigt här i världen är främst mina barn, min sambo och vår hälsa. Sedan kommer mycket på andra plats också, som mina fantastiska vänner och släkten och så. Men det finns en ordning även om det inte är utan obehag som jag rangordnar människor då det går emot min natur. Senaste två månaderna har det varit kaos i vårt hem på grund av renovering och jag slutade med yogan. Det fanns liksom varken plats eller utrymme, varken psykisk eller fysisk. Är inte det så knäppt att man slutar med det man verkligen behöver när man behöver det som mest? Idag har jag yogat två ggr. Första ggr med båda barnen hemma och den ena i samma rum. Jag hade svårt att andas djupt och insåg hur mycket jag saknat de lugna stunderna. Min kropp mådde bra av att sträckas ut, att få andas djupt och otvunget. Andra ggr var efter att jag bett om egen tid, min sambo tog då ut båda barnen på promenad och jag installerade mig igen på mattan och körde samma pass. Kände ...

Hahaha ja det var kul med en uppfräschning av bloggen, men inte när jag inte hittade hur jag skulle komma "in i bloggen" för att kunna skriva inlägg.... Nu går jag in via kommentarsfältet där jag klickar på lägg till kommentar och sedan på ikonen Blogger. Är det någon som har ett smidigare sätt? Idag var första tillfället av fem på TAKK, Tecken som stöd för kommunikation på habiliteringsmottagningen. Vi var där hela familjen och jag kan säga att det var mycket imponerande hur vår femåring snappade upp de olika tecknen. Vi hade faktiskt roligt tillsammans och det kändes enkelt och spännande. Vi lärde oss tecken som har med matsituationen att göra. TAKK är bra för barns språkutveckling. Särskilt för barn som har svårt med finmotoriken som krävs för att kunna formulera ord. Ofta tecknar de barnen tidigare innan de kan kommunicera muntligt. När orden väl kommer brukar de allra flesta byta ut de mot tecknen. Vi får se hur det kommer gå för vår son men det känns fint att vara...

Det var alldeles för länge sedan. Jag funderar på om jag ska byta namn på bloggen, då jag inte har så mycket utmattningsrelaterat att skriva längre då jag lever i en ganska kravlös verklighet just nu. Den dagen jag ska börja återgå till ett arbetsliv kommer jag ha mer att skriva om just utmattning och återgång till arbete. Nu är jag mamma för hela slanten och mår bra. Jag har ganska lite ångest just och känner glädje igen. Jag kan smaka på ordet arbetsliv utan att få råångest. Jag har till och med varit inne på platsbanken och kollat lite annonser. Fantiserat lite. Mått bra. Men i sömnen drömt om stress igen. Hjärnan bearbetar fortfarande år av stress även om jag nu upplever mig lugn och harmonisk. De senaste dagarna har varit maxade med aktiviteter för oss som familj. Och visst jag har varit trött och blivit irriterad. Men jag har inte varvat upp. Det ser jag ändå som positivt. Jag har tagit det piano och inte blivit överambitiös och sprungit runt som en duracellkanin och ta hand om...