Utmattningsparentesen

Min utmattning tar idag inte längre all plats i mitt liv. Jag påverkas av den det gör jag och sviterna av den är verkligen signifikanta men den är inte hela mig, den upptar inte hela min vardag längre. Och det är galet skönt.  Jag har ett skönt vardagslunk med familjeliv och återhämtning. Jag gör sociala aktiviteter och jag bokar av sociala aktiviteter. Jag tar dagar i sängen när det behövs och jag ödslar inte energi på varför det är som det är utan accepterar att det är som det är. Jag försöker heller inte kontrollera att det är som det är, utan acceptera att jag inte kan kontrollera att det är som det är.  Hoppas ni hänger med på skillnaden.  Livet händer och det är rätt lite vi kan kontrollera, det gäller att hänga med så gått det går.  Just nu tecknas min vardag av kärlek i kubik, kärlek till min sambo, kärlek till min fina dotter och kärlek till min fina son. Kärlek till människor i allmänt. Ett förlåtande förhållningssätt. Lite manána manána, det...

Han säger det med sina ord men det kunde vara mina egna. " Så kära du trötta, du bär din diagnos för att ditt samhälle saknar den sjukdomsinsikt du själv har.  Du har inte misslyckats, inte ens råkat snubbla och bryta benet.  Din trötthet beror inte på att du gjorde fel, utan att du var för bra på att göra rätt. Och sedan göra rätt igen. Och igen. Och igen. Din trötthet är inte bara din. Din trötthet är politisk." http://www.expressen.se/debatt/det-storsta-hotet-mot-ett-friskt-samhalle-ar-var-egen-duktighet/ Jag mår fortsatt bra! Jag klarar av familjelivet och känner mig lugnare än på länge. Det ör fortfarande materiellt kaos hemma och min perfektionistiska sid får utlopp när jag försöker kontrollera kaoset. Här om dagen satt jag och sorterade dotterns pysselsaker. Det är tur att det inte finns obehindrad ork för annars hade det varit än mer perfektionistisk ordning. Jag drömmer om en ordning jag inte orkar uppnå. Jag mår lite dåligt i kaoset men g...