Utmattningsparentesen

Vad är meningen med allt egentligen? Jag sitter i soffan stirrar ut mot fönstret och har en så enorm tomhet inombords. Jag vacklar i beslutet om jag vågar leva fullt ut med risken att förlora allt. Det är bara i relation till människorna jag älskar livet känns meningsfullt. Ansvaret för mitt liv och för mina barns känns enormt tungt just idag.  Jag förstår att det inte är meningen att människan ska känna så här någon längre tid. Jag förstår att jag troligtvis är deprimerad, men jag vill inte acceptera det. Jag vågar inte släppa kontrollen och verkligen beskriva de tankar jag har i kombination med tomheten jag känner, orkeslösheten, huvudvärken, koncentrationsvårigheterna och de korta black outerna jag upplever. För att jag ska känna hopp måste jag liksom förneka mina känslor. Något jag borde insett vid det här laget inte fungerar. Jag stänger av för att fungera som mamma. Och har samtidigt ångest för att jag är en avstängd mamma. Mina barn förtjänar bättre.  Fast jag är oerhör...

När små saker känns omöjliga att lösa När jag inte kan sitta still utan måste göra något När jag får kli över hela kroppen När jag får en illamående känsla som jag vill döva med något När jag får negativa tankar om omgivningens intentioner När jag börjar känna mig ful, oduglig och oälskad Påminnelse!!!

>_< Jag har nyligen tagit ett blodprov och fick svar att jag varken var glutenintolerant eller laktosintolerant. Vilket är ett hån för de som luktat på mina pruttar efter intag av laktos. Jag har alltid haft problem med magen vilket har fått mig att känna mig äcklig, ofräsch och tjock. Den har varit trög, jag har haft mycket gaser och smärta. Jag har bajsat en ggr i veckan och det har känts som en smärre förlossning varje gång. ((Varning för stopp i toan!!!))  >_< Ja detta är det mest intima och pinsamma inlägget jag skrivit hittills.  >_< Läkaren tipsade om Inolaxol som är ett tarmreglerande medel som jag nu intagit sedan i lördags. Och jag märker en skillnad. Jag är inte alls lika gasig, jag har bajsat varje dag, fin konsistens, ibland två ggr men inte överdrivet löst. Godkänt, normalt bajs. Jag känner mig inte alls uppblåst. Jag har varit lite öm över revbenen men kan tänka mig att det tar ett tag innan man...

Jag har funderat mycket på varför 80-talisterna generellt verkar lida av prestationsångest och varför jag träffar och känner många som uttrycker samma tanke jag själv haft i flera år "jag önskar att jag kunde gå i pension". 80-talisterna har arbetat sen de var stora nog, sommarjobbat under gymnasiet och därefter jobbat extra under studierna. 80-talisterna har upplevt de stora förändringarna i arbetslivet där ett arbetsliv ställer stora krav på individen men också hyllar den individuella kraften. Men så fort individen inte pallar trycket blir det som förut var hyllat faktorer som bidrog. Du är alldeles för ambitiös, du har höga krav, du vill göra ett bra jobb, du jobbar för bra, du ber inte om hjälp, du är alldeles för självständig.  Det kanske inte är så konstigt att vi som är skolade i att vi kan åstadkomma allt så länge vi lägger manken till blir skadade när arbetslivet visar sig vända kappan efter vinden. Vi brann, vi ville så mycket, men vi ville alldeles för m...

Det är ledsamt att läsa de bloggar jag burar följa men inte läst på en och en halv månad och  inse att det är fler likt mig som känner sig nere och mår sämre igen. Som känner tröttheten komma, den fysiska och den psykiska. Jag vill ge er alla en riktigt varm gruppkram. Vi behöver det, kramar inga piskor.  När jag pratade med hon som ska vägleda mig till en tjänst som passar mina behov bättre, så kändes det igen som det är "mitt fel" att jag blev sjuk. Jag sa det att jag varit besviken på min chef som inte hört av sig under min sjukskrivning och eftersom jag inte vet varför hon inte gjort det, hur hon tänker, så känns det som all rehabilitering har varit mitt eget ansvar.  Hon sa under samtalet saker som att jag måste fundera över vilka situationer som jag ska gå in i när jag väl börjar jobba. Prioritera vart jag ska lägga min energi och lära mig säga nej. Hon jämförde med sig själv - av snällhet - men det landar ändå fel. Vi är inte lika, hon först...

Det är nog det denna blogg är till för. Att skriva av sig ångest och dela med sig. Skapa förståelse för utmattningssyndrom, dela med sig tips. Men mest av allt skriva av sig ångest. Tack för alla kommentarer på förra inlägget.  Jag satt och snörvlade hos min läkare som sa att det är alldeles för tidigt för att tänka på arbetslivet och att det inte är rätt tid att fatta några som helst beslut just nu. Men hon sa att hon inte heller trodde det skulle vara bra för mig att gå tillbaka till den tjänst jag har. Jag står nu i kö till psykolog på vc samt fortsatt medicinering.  Positivt är att trots svackor så mår jag bättre nu än i våras. Idag gör jag mer av sådant som jag vet får mig att må bra även om jag inte nu känner "hurra vad kul" så undviker jag inte sociala sammanhang lika ofta som i våras. En dag kommer jag kunna känna "hurra vad kul" igen. Det är jag övertygad om.  Det är inte rätt mot min sambo att han ska härbärgera min ångest ensam. Det blir ...

Idag har jag haft ångest som kommit och gått. Jag vet inte hur jag ska fungera som det förväntas av mig och samtidigt ha ångest. Jag tänker på när det är dags att börja arbeta igen. Jag har kommit fram till att jag har prestationsångest och den överskuggar motivationen. Jag vill undvika - men förstår intellektuellt att det inte är den bästa vägen.  Jag har kommit fram till att beslutet att börja på mitt jobb som jag hade då jag blev sjukskriven var dåligt. Det var ett dåligt beslut som jag i bästa fall kan lära mig av i framtiden. Motiven till att byta arbete var dåliga och ogenomtänkta. Hade jag lyssnat bättre till mig själv och dessutom diskuterat detta med någon annan så hade jag nog inte sökt mig dit.  Tydligen finns det fortfarande tankar som blir outtalade då jag är rädd för vad andra tycker om de, rädd för kritik och att bli förlöjligad.  Jag har också kommit fram till att jag övertygar mig själv genom att vara positiv fast jag innerst inne fasar över sa...

Jag har de senaste dagarna börjat gå upp i varv. Märker det på att jag ställer mig upp innan jag kissat klart, att jag inte orkar borsta tänderna tills eltandborsten säger till att det är klart. Jag känner mig återigen trött i benen på ett sätt som inte stämmer överens med min nuvarande livsstil - jag har inte sprungit ett maraton. Jag drömmer mycket igen. Jag är sötsugen. Jag kommer på mig själv att allt oftare känna mig stressad över saker och ting. Jag blir irriterad när det blir stökigt. Jag går fort, när vi är ute och går jag och min sambo stegar jag 2-3 meter före honom innan jag kommer på mig själv. När vi har hjälp av nätverket här hemma, passar jag inte på att vila med min bebis utan att städa köket. Jag är tröttare igen. Bara jag hör någon random person prata om jobb får jag ångest. Trots att jag inte ska jobba på länge är jag ändå stressad inför att jag någon gång måste jobba.  När jag inte håller mitt barn tätt intill mig då börjar jag bli effektiv igen. Men när jag...