Utmattningsparentesen

Att ha en bebis är verkligen en gåva och en läxa i att vara i nuet. Att amma är som meditation. Det går inte att vara stressad och inte där, då fungerar inte naturen. Jag trivs i min tvåbarnsmammaroll. Man har ett mål och syfte. Man är mer än sin utmattning. Någon behöver en så basalt, någon som faktiskt har samma behov som en själv. Och det blir naturlig vila då barnet vill vara nära, gärna ligga på en. Helt underbart med de små händerna som vilar på mitt bröst, det lilla huvudet som ligger i ens famn och den lilla munnen som ibland fyrar av ett leende och testar olika miner. Att ha en bebis i famnen ger lugn.  De första veckorna är turbulenta och har varit det för oss också. Pojken är snart 6 veckor gammal och det är inte för än denna vecka som jag har skapat hållbara rutiner.  07:00 ringer klockan, är pojken vaken ammar jag, annars brukar jag snooza till 07:20 sen väcker jag min dotter och vi går ner och äter frukost, sedan klär vi på oss och borstar...

Vi lever!! Både jag och min son. Min fina underbara son, han föddes nästan på utsatt tid. Förlossningen gick enormt fort och jag hann inte med få någon bedövning förutom akupunktur. Vi hade en dramatisk start efter den odramatiska förlossningen. Jag började började blöda i och med att moderkakan skulle komma ut och mitt liv var faktiskt i fara. Vår son andades inte på egen hand, men det var inte fara för hans liv. Vi var kvar på BB i en dryg vecka med många kontroller av andning och syremättnad.  Nu har vi varit hemma i  ca1,5 vecka. Jag har tänkt på bloggen och på er läsare, men varje gång jag närmat mig datorn har mina armar blivit till spaghetti och mitt huvud till en dimma. Jag har inte mäktat med att uppdatera.  Min utmattning har jag inte upplevt blivit värre sedan förlossningen. Det var en dag på sjukhuset som jag vara stängde ner med mina brusreducerande hörlurar och somnade trots att vi hade besök av vår dotter och svärföräldrarna. Då tog min energi slut och ...