Utmattningsparentesen

Åh jag tackar ödmjukast för alla era kommentarer på mitt förra inlägg. Jag blir så glad att ni läser och delar med er av pepp till mig. <3 <3 <3 Det var skönt att skriva av mig min oro och det blev plötsligt en medveten oro för mig. En som jag tog på allvar och inte bara schabblade bort tankemässigt. För igår bad jag min sambo att stanna hemma som idag och berättade hur jag ältade och oroade mig för när det kommer sätta igång och hur det får mig att bli isolerad hemma.  Han stannade hemma och ringde sin arbetsgivare som var helt på och han tar semester tills det är dags. Och ni skulle bara känna den lättnad och glädje jag kände när jag fick reda på att det hade ordnat sig. Han kommer finnas i närheten tills bebisen kommer.  Inte för än då förstod jag hur stor min oro faktiskt varit och hur mycket energi det tagit att förneka den. Jag stod ut en vecka, men big reminder till mig - kommunicera om din oro, ta den på allvar, bara då kan det bli bra lösningar. Ja...

Jag var faktiskt inställd på att bebisen skulle komma i samma vecka som min förstfödda. Jag vet att det absolut inte fanns någon garanti för det. Nu är väntan så seg. När jag läser om tips så handlar det om att man ska leva på som vanligt och göra något varje dag.  Men jag är också rädd för att åka iväg eller gå på längre promenader eftersom min sambo jobbar 45 min bort. Jag är inställd på att denna förlossning kommer gå snabbare än förra och är rädd för att inte hinna till det sjukhus jag vill föda på, det ligger ytterligare 40 min bort och åt motsatt håll som min sambos jobb. Jag ältar hur jag ska göra när det väl sätter igång och han är på jobbet. Därför tror jag väntan blir ännu mer olidlig.  Jag vill inget hellre än att det ska sätta igång, men tänk om jag under en promenad får så kraftiga värkar att jag knappt tar mig hem eller om jag är på stan och inte kan ta bilen hem igen. Det gör att jag håller mig hemma, förutom dagis hämtning och lämning.  Jag har samma...

Jag tror att mitt självtvivel i mångt och mycket varit min värsta fiende. "Men inte kan väl jag, men inte ska väl jag... vem tror jag att jag är... jag är ingen talang... det är bara vissa som fixar att försörja sig så... osv." Jag tror ni säkert känner igen er?  Hur handskas ni med ert självtvivel så att det inte hindrar er från att testa och genomföra nya grejor?  I ena stunden får jag briljanta idéer och känner mig oövervinnerlig och i nästa sekund är det som jag tryckt ner mig själv på jorden och hånler mot mig själv. Och så fastnar jag i den där sörjan som är mitt emellan när man ska göra val. Det är så enormt trist.

07:38 blir väckt av dottern 07:50 går upp och sätter på mig kläder 08:00 lagar gröt till oss, borstar tänderna på mig och dottern 08:30 ser till att dottern sätter på sig kläderna och myser i soffan tillsammans (vila) 08:50 går till bilen och åker till dagis 09:05 lämnar henne 09:15 hemma igen, tar fram jordgubbarna ur frysen, plockar fram två grejor ur förrådet 09:20 lägger mig på soffan och lyssnar på bok - somnar (vila) 11:35 vaknar och värmer på lunch 11:45 äter i soffan och vilar med att lyssna på bok (vila) 12:50 börjar laga sylt och vilar under tiden genom att sitta på en stol vid spisen (vila) 14:00 är jag klar med sylt för ett kompani samt plockat ut och in i diskmaskinen. Nu dags för vila i soffan fram tills dagishämtning. (vila) 14:30 mellanmål - kokta ägg (finns inget annat....) 15:50 hämta dottern på dagis 16:10 hemma igen och vara mamma, vuxen och vänta på sambon som snart kommer hem. 17:10 familjefredagen börjar med att vi inte har något...

Inatt hade jag enormt svårt att sova. Tillslut gick jag upp och satt och läste bloggar vid 02:00 utan glasögonen på näsroten. Jag var hungrig och sötsugen, så det blev både gröt och en piggelin. När jag väl kom upp igen till sovrummet hade min dotter rullat över på min sida i sängen och jag tog några kuddar och täcke och la mig i hennes rum. Då somnade jag men vaknade när sambons klocka ringde 04:40, somnade om i vår säng efter kisspaus för att dottern inte skulle bli rädd att hon var ensam hemma när hon vaknade.  Jag var så groggy när hon vaknade vid 06:30 så hon gick upp själv och satte på barnkanalen. Jag sov vidare i god tro att jag ställt klockan på 07:40 men som tur var kom min dotter och väckte mig 07.38 för det visade sig att jag inte ställt någon klocka.  Igår skulle jag tvätta en bh, jag letade fram en tvättpåse, men istället för att använda den kastade jag in den tillsammans med bhn i tvättmaskinen, upptäckte jag när maskinen hade gått klart......

I bilen hem från dagislämningen idag satt jag och funderade på allt jag skulle göra när jag kom hem. För att sedan stoppa den mentala att göra-listan och känna hur kroppen kändes. Jag kände att den var trött och jag till och med gäspade. Bestämde mig för att inte göra något på listan förrän jag vilat. Väl hemma tog jag soppåsarna och gick de ca 200 m tur och retur till sopstationen för att sedan ta av mig alla kläder, sätta på mig en oöm klänning och lägga mig på sängen. Kl. 9:30 somnade jag och jag gick upp kl: 11:50. Jag hade sovit så tungt förutom en liten kisspaus.  Satte på en tvättmaskin, åt rester till lunch och plockade ur diskmaskinen. Efter lunch pysslade jag med mina växter och plantor ett tag innan jag la mig på altanen på alla våra stolsdynor på solbädden och lyssnade på min ljudbok. Där låg jag i två timmar. Sedan hängde jag upp tvätten och satte på en ny maskin. Därefter har jag ätit mellanmål och suttit i min fåtölj och lyssnat på ljudbok. Riktig maraton...

Här kommer en länk till de berättelser som tidningen Dalademokraten publicerat. Det är berättelser från människor med utmattningssyndrom.  http://www.dalademokraten.se/dalarna/falun/utbranda-eva-hittade-stod-pa-internet-som-en-stor-och-trygg-famn Saras berättelse berörde mig extra hårt. Hon är 16 år och har blivit utmattad, men får hela tiden möta människor som misstror henne. Som säger att hon är för ung för att ha blivit sjuk av långvarig stress. Men när hon söker för magproblem (IBS) säger doktorn att hennes bekymmer kan bero på stress. Samma läkare undrar om det är möjligt att bli utmattad vid 16 års ålder.  Om vi som vuxna har svårt att få adekvat hjälp så är det ännu värre att vara omyndig och i behov av vuxna som ska begripa vad det handlar om. Tänk dig själv om ingen skulle lyssna på dig och du skulle vara beroende av att någon som inte begriper ett smack skulle föra din talan.  Läs gärna berättelserna som Dalademokraten publicerat och sprid dessa til...

Jag fortsätter med mitt hemgjorda myntate men har lagt till två teskedar strösocker. Det känns så bra att vi vågar dela med oss under #människanbakom. Bara våra berättelser kan öka förståelsen.  Jag förvånas dock gång på gång hur väl jag känner igen mig i era berättelser. Många gånger är det som era ord är en kopia av mina ord.  Jag känner igen hur vi fungerade innan kraschen, hur andra såg på oss och hur vi aldrig på riktigt hann reflektera över någonting. Jag känner igen hur kraschen mottogs av oss själva och omgivningen, hur vi föll utan att kunna ta emot oss i ett hål där ingen fanns som kunde hålla oss sällskap.  Jag känner igen att vår ventil är att skriva och att på så vis kan vi känna oss nära andra utan att umgås med dem. På så vis gör sig inte våra begränsningar sig påminda. Vi får tid att formulera oss, tid att ta till oss det andra säger. Jag känner igen vår gemensamma saknad av sakar som vi tidigare tog för givet men som vi nu inte kan genomföra utan att krop...

Superkvinnan som föll platt Jag har förstått att andra sett mig som en slags superkvinna som fixar allt. En kvinna med bra självkänsla och självförtroende. En som sällan behöver hjälp och en som inte är särskilt rädd av sig. Ni har sett mig som en trygg och kompetent medarbetare med ödmjukhet som spiller över till höger och vänster.  Det är konstigt eftersom min egen bild av mig själv inte stämmer överens med den superkvinna som ni beskrivet för mig. Jag är innerst inne en stor tvivlare och har ingen tävlingsinstinkt i mig. Jag är noggrann och velat göra ett bra jobb för de människor jag möter i mitt arbete. Jag behöver själv mycket feedback och därför ger jag andra det. Min drivkraft har varit att ge människor bra förutsättningar för att kunna utveckla ett good enough föräldraskap som gör att samhället inte behöver kliva in med tvångsåtgärder. När det har varit tufft på arbetet har min strategi varit att beta av det som ska göras. Jag har haft en stor til...

" Avgörande verkar vara att man låter läkandet ta tid, betonar han." Jag vill tipsa om en artikel på DN.se: Receptet för att ta sig tillbaka efter utbrändhet  Allt fler svenskar bränner ut sig på sina arbetsplatser och vägen tillbaka kan vara lång. Men det finns en komponent som verkar vara viktigare än något annat för den som tar sig tillbaka. Läs hela artikeln  här . Tjejer och ev manliga läsare jag tror vi är på rätt väg! Successivt öka på våra aktiviteter är det bästa sättet till ett tillfrisknande. I det receptet ingår några överansträngningar på vägen och hittande av nya strategier vid stresspåslag.  Har ni några strategier att dela med er av? En av mina nya strategier är att berätta för min sambo om allt som stressar mig, stora och små saker. När jag sätter ord på det utanför mig själv lättar bördan och plötsligt har jag någon som kan vrida och vända på det tillsammans med mig. Ofta kan han lugna mig och eftersom han vet vad som stressar mig kan...

Jag ska börja med att säga att kakan blev gudomligt god. Mycket kladdig och bra balans mellan syra och sötma. Den serverades med vaniljsås. Kvällen blev för övrigt väldigt lyckad och trevlig. Min vän har bakat så att vår frys är fylld inför besöken som kommer komma när bebisen väl är här. <3 Så oväntat och så otroligt omtänksamt! Barnen lekte jättefint tillsammans och vi vuxna kunde faktiskt sitta ner och prata med varandra. Idag var vi på bio idag och såg husdjurens hemlighet. Jag hade med mig öronproppar som jag också använde under hela filmen. Jag provade att ta ur en på slutet men tyckte att ljudet var abnormt högt. Men det tyckte varken min dotter eller sambo. Så det gav mig bevis på att jag verkligen blivit ljuskänslig på riktigt. Samma sak är när jag ser på tv. Jag har hellre lite för tyst än högt. Förut hade jag alltid högt eftersom jag hatade att behöva anstränga mig för att höra.

Jag har försummat bloggen lite på senaste tiden. Det har hänt för mycket i livet och det har inte funnits tid eller ork att skriva ner något om det. Min sambo har bara 2 dagar semester kvar om jag räknar med idag också. Usch vad fort det går... ville jag skriva men det är inte sant, denna sommar har känts extremt lång faktiskt. Det har varit helt underbart att ha honom hemma och umgås med familjen i lugn takt. Det är alltid lite motigt när man ska pressas in i vardagen igen.  Ingen bebis har tittat fram ännu men det är på gång, jag känner det i kroppen att det inte är långt kvar nu. Då kommer min sambo och dotter vara hemma i två veckor till. Förlängd "semester" dessutom med en nykläckt bebis <3. Jag sover rätt mycket nu, tar igen mig på dagtid då det ibland är svårt att hitta ro på nätterna. Börjat använda öronproppar på natten igen. Inte för att det är galet mycket ljud men för att jag har lättare att komma i kontakt med mig själv om jag stänger ute omvärlden. Då som...

Varför ökar jobbångesten när instagram och Facebook fylls av uppdateringar om att vara tillbaka på jobbet? Klyftan mellan mig och de blir större igen. Jag drömmer drömmar där jag gör upp med cheferna på jobbet. Jag drömmer om att jobba 25% men inte lyckas begränsa sig. Jag drömmer om att få komma hem men resan fördröjs och min panik växer. Jag drömmer om klumpiga kommentarer som jag inte har ord att bemöta men som jag skulle kunna slåss för att upprätthålla min värdighet.  Trots att jag är höggravid så är jag orolig att gå från sjukskriven till föräldraledig, för det innebär troligtvis från föräldrarledig till arbetsför när tiden är inne... Utan stöd från läkare och FK. Om jag inte mår dåligt då.  Det är så onödigt att oroa sig för detta redan nu men jag kan inte hjälpa det. Jag har i flera år känt en längtan till pensionen, trots roligt jobb har jag ändå inte känt att det varit rätt för mig just nu. 10 år som socionom och så in i utmattning. Vad ska det bli av mig...