Inlägg

Visar inlägg från 2017

Identifikationen - en del av sjukdomen

Under den tiden innan jag kraschade och blev sjukskriven hade jag under en lång period försökt identifiera mig med det sjuka i mig. Normalisera varför jag inte ville umgås med människor, varför jag inte orkade leka med barnen, varför jag inte kunde skratta längre. Jag försökte hitta anledningar i mig och utanför mig. En period var jag väldigt fokuserad på vad barndomen bidragit med. Jag fastnade i det mörkaste hålet av dem alla. Jag föll utan möjlighet att hitta tillbaka. Så här i efterhand kan jag förstå att den där identifikationen var ett sista försök att hålla fast vid något friskt, att skydda sig mot det sjuka. Men det drev mig bara ännu längre in i det sjuka. När jag sedan inte orkade mer och min kropp verkligen med råge sa ifrån så slutade jag blunda och insåg att jag varit sjuk länge. Psykiskt och fysiskt sjuk, men jag hade bara inte velat se det. Men jag inser i skrivande stund att det finns de som inte kommer längre än identifikationen. De som faktiskt lär sig leva med de

Radio silence

Hej igen! Intervjun gick bra, jag blev erbjuden jobbet och ska nu bara träffa föräldrar så att de godkänner mig. Hurra för det. Det händer mycket positivt nu med mig. Även om livet är livet med en portion oro och så vidare så tacklar jag det bättre nu. Jag har trappat ner medicinen och den enda biverkningen jag känner av är att jag har tillgång till tårar igen. Jag är lättrörd, jag gråter av glädje och sorg. Men det gör ingenting. Jag tillåter känslorna när de kommer numera. Jag är rätt ofta medveten i nuet och i kroppen. Jag känner axlar som spänns, benmuskler som har ont, fötter som behöver träning. Jag är glad att jag har en dotter som vill lyssna på mindfullnessövning innan hon somnar, det har blivit rutin och det mår både mamma och pappa bra av. Här kommer ett tips på en gratis övning: Medveten närvaro - övning för barn Jag brukar om jag orkar själv hitta på en kroppsskanning eller 10 djupa andetag eller tre saker som känns, hörs, doftar och syns.  Ibland lyssnar vi på

Intervju

På näst intill årsdagen av den sämsta tiden i mitt liv ska jag imorgon på intervju. Jag har sökt ett jobb som ledsagare/avlösare för barn och ungdomar. Jag är inte så nervös, men jag biter på läpparna och vill äta hela tiden - så kroppen är nog nervös. Jag pendlar mellan skräck och spänning och försöker att inte föreställa mig varken intervjun eller framtida arbetet. Jag är där jag är - i nuet. Jag är ödmjuk mot mig själv samtidigt som jag pushar mig framåt i maklig takt. Jag är redo. och ja det är läskigt. Det är okej liksom. Det är klart det är okej. Jag sitter och kramar mig själv i min famn. Jag är min bästa vän. Fröken F Tillägg: Säger till sambon att medvetandet inte hänger med kroppen alltid. Jag säger att jag inte är nervös, men jag biter på mina läppar och vill äta hela tiden. Han säger ja och du har inte tid att sitta ner och äta innan du vill tillbaka till soffan och du har varit arg på mig hela dagen. Ja, jag är nog lite nervös. Han: Nog?

Eftersökning

Det är läskigt hur dåligt mitt minne är fortfarande. Efter en paus från att läsa bloggar jag slaviskt läste innan E kom till världen. Har jag inget minne av varken bloggadress eller namn på personerna. Ni som läser som själv bloggar, kan ni skriva i kommentaren er blogg samt förslag på andra bloggar? Hoppas på svar!

Att inte räcka till

Just nu har jag en känsla av att inte räcka till - förlåt vänner! Jag har många aktiviteter om dagarna som jag måste göra och sen har jag aktiviteter som jag vill göra, som är återhämtning för mig. Jag tränar på att göra en sak i taget när jag gör vissa aktiviteter, speciellt de som ska ge mig återhämtning. Jag praktiserar fortfarande randiga dagar i så stor utsträckning som jag förmår. Jag verkar nu vara en person som inte kan hålla många bollar i luften. Just nu är jag fokuserad på vardagens (familje-) aktiviteter, promenader med lilleman, lätt hemmaträning, broderi och lyssna på bok. Jag har sökt tre jobb och denna aktivitet tar mycket energi av mig. Alla tankar på hur jag ska kombinera arbete med föräldraledigt utan att börja må dåligt igen. Insikten hur jag efter en dag med två aktiviteter utöver vardagen är manglad. Oro för ekonomin, vi lever på sparade pengar som sinar. Oro för framtiden. Oro för att behöva sätta E på förskola tidigare än han är redo för. Oro för hur dagis k

Medveten närvaro

Jag tränar mindfullness minst en ggr varje vecka och jag märker sådan skillnad. Vilket bra verktyg det är. Jag kommer ofta på att ta några djupa andetag och stanna till, se mig omkring, landa i stunden.  Jag utövar även mindfullness i vardagen och tränar på att äta medvetet och inte bara hasta i mig maten. Men att äta med barn vet ni inte alltid är så fridfullt, så jag tränar mest de ggr jag sitter själv och äter. Och det gör att det nu faktiskt är enklare att äta långsammare och medvetet även när barnen är med. Det är trevligare om matsituationen varar mer än 2 min.  När jag kör bil är en annan situation där jag tränar att vara medveten. Jag sätter aldrig på radion om inte dottern vill lyssna på något. Jag tittar aldrig på mobilen längre eller ringer samtal. Jag tar denna stund för mig själv. Och hör och häpna så kör jag inte över hastighetsgränsen längre. Jag blir avslappnad av att åka bil inte tvärt om.  Under en övning på gruppträningen hade jag en fin upplevelse där jag

TACK!

Bild
Jag vill tacka mina få men enträgna läsare som hittar hit trots att jag inte uppdaterar lika ofta längre. Jag förstår att man borde skriva oftare för att hålla en blogg vid liv. Men livet kommer emellan och jag vägrar leva mitt liv enbart digitalt. Det kommer aldrig vara en återspegling eller en exakt kopia av mitt liv. Men jag blir oändligt lycklig över att se att ni ändå hittar hit ibland! Det närmar sig tvåårsdagen för när jag gick hem från jobbet och inte kom tillbaka mer. hösten är skrämmande på det viset men det är en viktig påminnelse om att leva med vetskapen om att det hände mig och att det kan hända mig igen. Däremot tror jag inte jag kommer sjunka lika djupt eftersom jag nu uppmärksammar när jag exempelvis börjar spänna kroppen för att fungera för att jag är så trött. Jag har hittat tillbaka till min kreativitet och den är som en spännande skog full av gåtor, den tar inte slut. Jag har så många idéer i mitt huvud om pågående och framtida projekt. Jag är så tacksam. En vi

Promenad i skogen

Bild
Förkyld är jag fortfarande. Jag önskar att jag gick där mindfull i skogen med skogsljud i öronen, men nej jag lyssnade på bok. Jag försökte parera alla negativa tankar jag har om vikt, kroppsform, hälsa och träning. Att de alltid ska pocka på när jag inte mår bra. Som att då ska jag passa på att slå på mig själv ännu mer. Sedan tänker jag att jag är småbarnsförälder, förkyld småbarnsförälder och de stunder jag får landa i soffan tar jag tag i och släpper ogärna i från mig. Det är stunder jag värdesätter. Allt behöver inte hela tiden förbättras. Ibland tränar jag på att acceptera läget, nuet. Det kommer en tid då jag har tid och råd att prioritera annorlunda. Just idag prioriterar jag mig själv så gott jag kan och unnar mig promenader i skogen, i solen. Och trots att öronen är upptagna på annat håll känner jag den ljumma vinden och doftar skogen. Och vid matbordet under lunchen tränade jag mindfullness. Jag ska bli bättre att uppskatta det jag gör och lägga mindre vikt vid det jag

stressdrömmar

Inatt drömde jag en jobbrelaterad stressdröm. Det var ganska länge sedan det hände. Jag var tillbaka på mitt förra jobb. Och fick en fråga vid 16:00 tiden från en kollega om vad jag gjort idag. Jag mindes inte alls vad jag gjort. Och när jag skulle gå till mitt skrivbord så hittade jag inte det. Tillslut hittade jag mina akter. Och jag loggade in på en dator och insåg att jag inte gjort något på flera månader. Jag gjorde en mentallista på vilka som skulle ringas. Och så tittade jag på kl igen och den var 18:00. Det var vad jag gjorde den dagen. Vaknade med stora olustkänslor och ännu mera övertygelser att att jag inte ska tillbaka och arbeta på det sättet med myndighetsutövning, mycket administration och ansvar. Lyssnade på Kapten Röd - Björn Nilsson som gästade podden Psyket i P3. Så spännande att höra honom resonera om sina dippar och sin högkänslighet och hur han nu hjälper sig själv. Genom att tänka att 3 av 4 inte tänker som jag kan jag nu släppa det. Då kanske han varit känsl

Återhämtning med stort Å

I natt hade jag så sjukt ont i halsen och när jag andades lät det i bröstet. Jag hade torrhosta, svettades och frös. Gick upp och drack dryck med kanelstång, honung, vatten och mjölk som jag värmde i mickan. Men jag sov ändå inte mycket. Helt osynkad med barnet och när barnet sov då kom katten och väckte mig. Jag sms:ade sambon mitt i natten att du måste vabba imorgon, som idag, detta går inte. Jag är sjuk, båda barnen hostar. Jag har sömnbrist. Jag är kaput och jag har pms. Han är hemma och jag ligger i mysdräkt under täcket. Sover, lyssnar på ljudbok, spelar lite, om vart annat. Mest vilar jag med ledbrutna kropp. Hoppas att helgen ändå kan bli fin och jag inte behöver ligga under täcket hela helgen. Hoppas ni andra har en fin fredag och helg. Njut av era nära och kära! TIPS! Sida med mindfullnessövningar samt text ur en mycket bra bok till självhjälp som baseras på ACT  www.tidattleva.se Jag går i en grupp där vi tränar mindfullness en ggr i veckan. Det är medveten närvaro

We can't do it!

Se denna om unga kvinnor som blir utmattade:  We Can't do it! Jag känner igen så sjukt mycket. Och får en tanke att jag ändå inte riktigt begripit hur sjuk jag var. Att det verkligen hände mig. Att jag fortfarande lever med sviterna av det. Att jag kanske kommer göra det hela livet. 2015 är året som går som mitt livs riktiga skitår. Jag minns hur jag försökte leta anledningar utanför mig själv när det egentligen handlade om att jag var så förbannat trött att jag inte orkade, jag hade inget filter mot motgångar längre. Jag kände mig som en så tråkig människa plötsligt. Men det var ju för att jag inte stod ut med ljud och ljus på samma sätt. Och min hjärna förstod inte längre vad andra sa. Jag tappade förmågan att förstå och utrycka mig. Jag började stamma. Aldrig tänkte jag tanken att jag driver mig till en avgrund - det är stressrelaterat. Nej jag slog på mig själv och fördömde omgivningen. Migränen som golvade mig. Känselbortfall i ansiktet och händer. Smärtan i nacken, axla

Jobba timmar?

Igår skrev jag ett mail. Jag skrev orden: jag är intresserad av att arbeta timmar hos er. Det är så sjukt stort att jag skrev de orden. Efteråt fick jag både lite ont i magen och huvud. Tankarna började rusa. Gör jag rätt? Kan man arbeta timmar när man är föräldraledig? Så mycket att kolla upp! Vart börjar man. Fick svar att jag kontaktat fel enhetschef men att hon vidarebefordrat mitt mail till rätt. Känner av den där ångesten av krav. Men samtidigt finns där också något spirande, positivt. Om vi ska skjuta på dagisstart då måste vi börja pussla lite.  Tog även tag i ett annat samtal som jag skjutit på. Lämnade medelände, blev uppringd när jag inte hörde, fick ett meddelande som det tog ett dygn för mig att lyssna av.  Allt detta under ytan samtidigt som min vardag just nu flyter på. Men jag måste akta mig för att maximera tiden med aktiviteter. Jag har lyckats göra det rätt ofta på senare tid. Min tid då jag ligger i soffan eller sängen är just nu minimal. Återhämtning får jag

Tacksam mot livet!

barnen busar, den lille är lika exalterad som den stora. Den stora tränar på att leka på den lilles villkor. Det är kväll. Dagen började med förkylda barn och vuxna men avslutades med överenergiska ungar och vuxna som också mår bättre. Avbokade alla dagens planer eftersom det imorse inte kändes något bra. Nått skit har vi under radarn, men vi är inte däckade. Istället blev det en promenad i skogen med en vän där vi hittade en god skörd av trattkantareller. Jag har även planterat om i utekrukorna och vilat under täcket efter svamprensning. En skön söndag helt enkelt. Konstigt ljus ute idag, som om solen inte fanns bakom molnen men i skogen bröt den fram och speglade sig i blåbärsriset. Nu - efter utmattningen: Avbokar jag saker med gott samvete. Jag fastnar inte vid att det inte blev som det var tänkt, eller att andra blir besvikna. Jag hushåller med energin så den räcker till att leva med mina nära och kära. Jag gör aktiviteter som ger energi men som även tar. Just för att de ger.

Uppföljning, sambolove, ångestreducering

Är det inte livet ändå... att ligga i varandras armar och "fulandas" tillsammans. Andas in genom näsan, hålla andan och andas ut genom munnen med ljud, helst fult ljud. Minska ångesten, få personen att kunna andas igen, få hjärtat att inte hamra så förbannat fort. Vara här och nu. Ge lite spontan handmassage, massera den där punkten som ger huvudvärk. Bara vara, inga ord behövs. Jo påminnelser om att du behövs, vi behöver dig och vi älskar dig även när du mår så här. Sen pockar vardagen på. Mat ska lagas, vi spelar Metallica högt inte för att du säger du blir glad av den musiken, men du gillar den. Jag blir glad då den påminner om dig. Och om du kan se dig själv genom mina ögon skulle du aldrig mer tvivla. Gästerna får ändå komma och du kan maskera så bra, eller är det faktiskt så att du lagt ner ångesten i knät för ett litet tag. Att du kan hänga med i det som händer runt dig? Du får små pauser genom att byta blöja och lägga barnen. Älskling om du såg dig själv med min

Aldrig rättvist

Småbarnslivet är sannolikt inte rättvist. Man gör det man måste för att barnen behöver det. Jag tror inte det går att dela lika. Dessutom plussa på trötthet, ångest och stress i kompotten så förstår ni varför föräldrar tycker att de får för lite egen tid, för lite sömn, för lite uppskattning etc. Jag låg där vaken av att lilla E vaknat innan sju... och kände att det är min sambos tur. Jag är förvisso vid liv, typ, vaken iaf, men vad skönt det vore att bara få somna om. En natt där vi båda gick och la oss alldeles för sent. En natt där jag vaknat 3-4 ggr för att natta om lilleman. Jag önskade att sambon skulle vakna, gå upp med honom så jag bara kunde få sova till klockan ringde så kunde han gå och lägga sig sen. Men han svarade inte på tilltal. Jag förlängde uppgången så länge det gick och gick upp strax innan 8. Bytte blöja, skruvade upp den där grinden som inte blivit uppskruvad, satte på lilleman kläder, mig själv. Gick ner, lagade frukost till mig och barnen. Frågade om dottern

Nedtrappning, återhämtning och recovery

Nej det där med att trappa ner medicinen har jag lagt på hyllan. Jag mår för bra på den för att våga äventyra mitt eget mående. Nog är det så att jag har andra strategier nu och jag borde kunna må så här även utan medicin. Men jag vågar helt enkelt inte försöka. Idag hade jag en dag då jag hade alldeles för mycket aktiviteter och det tog ut sin rätt. Jag sov 2 timmar efter middagen som sambon fick köpa med sig hem från arbetet. Men jag kunde ändå gå upp sen för att lägga lillkillen och för att yoga 15 min. Ja, det blev lite för mycket idag. Trots det hade jag en bra balans på återhämtande aktiviteter också. Fortfarande får jag dock påminna mig om att gå i makligt tempo i skogen, att inte stressa. Att det är okej att stanna och njuta och bara andas. Och att ibland inte gå längre rundor när min hjärna säger till mig att passa på att gå powerwalk och långa rundan - när det inte passar sig och är direkt skadligt. Då går jag kortare och långsammare. Och jag gör det nu utan att få skuld

PMS

Usch säger jag bara. Jag som oftast är så harmonisk - nu för tiden, men med PMS så blir jag ångestfylld. Och då blir jag irriterad. Frusen, trött och vill vara själv, med choklad och serier nedstoppad under täcke och filt. Men nu är det helg och sambon jobbar. Jag klär på mig en good enough mammadräkt och ger mig ut. Tar mig an vardagen så gott det går.  Men 5 min innan min sambo kom hem tog energin slut. Frusen låg jag i soffan och försökte vila lite medan 1 åringen satt o kollade på babblarna på min mobil och 5 åringen hade rusat upp på sitt rum för att hon hade så tråkigt. Mycket känslor är det nu. Ibland fler än vad mamman orkar hantera.  Jag hade tänkt ut mat, men det fick bli min sambo som lagade till det han kom på. För jag sov. Och röt på dottern som skulle väcka mig för någon fråga lika gärna pappa kunde svara på.  Jag försöker samla in mig själv, lite som att samla in skocken med får. Min oro sträcker sig långt fram i tiden plötsligt. Och jag drar i mina tröjarmar

Ångest och Oro hos barn

Mina senaste googlingar har handlat om oro hos barn och hur man som förälder ska hjälpa. Min dotter har sedan ca ett halvår tillbaka blivit orolig och rädd för allt möjligt. Hon ältar och vill ha försäkringar på att det inte är farligt i all oändlighet. Tillslut blir vi så frustrerade för vi kan inte hjälpa henne hantera oron. Idag hittade jag detta på DN, en mamma har skrivit in och frågat kring sin dotter. Expertens svar hjälpte mig verkligen att förstå omfattningen av min dotters ångest, för det är det. Och nu är jag fast besluten om att söka stöd hos en psykolog eller terapeut för hur vi som föräldrar bäst ska stötta henne. Här kommer texten jag hittade. Jag känner verkligen igen det att känna sig hjärtlös när jag inte går in och stöttar och försäkrar. Men hon måste ju märka av min frustration. Jag vill inte heller att hon slutar prata om sina känslor. Det är svårt. ”Hur kan jag få min dotter att sluta vara rädd?” PUBLICERAD 2014-02-17 Fråga:  Min dotter som är 8 å

Internet, mind fuck & ruta ett - all over again.

För ett tag sedan träffade jag en äldre släkting som tog sig tiden stt lyssna på mig om min utmattning. Hon var genuint intresserad av vad som var orsaken, hon frågade också om ingen förstått innan och försökt varna mig. Sedan frågade hon om internet kan vara en orsak till att många upplever stress idag. För mig själv tänkte jag att det skulle vara en enkel förklaring, men sa högt att internet har varit bra på många sätt, men även dåligt på andra.  Det här samtalet har fortsatt i mig själv sedan dess. Det har hänt mycket under vår levnadstid och konsekvenserna av internet, sociala medier och känslan sv att inte finnas om man inte uppdaterar kanske vi är för insyltade att förstå. Kanske våra barn eller deras barn i sin tur kommer ha nog med distans för att kunna analysera vilken inverkan internet hade på människan.  När jag rannsakar mig själv har jag definitivt en stressrelaterad relation till min iPhone och mina sociala medier. Även till viss del när det kommer till att följa

Livets läxa

Jag ligger i sängen sedan efter middagen. Jag har glidit in och ut ur sömn. Jag har slutat fastna i tankar vad det beror på. Det är - vad det är - och jag gör det jag måste.  Men jag mår bra, psykiskt är jag stabil tycker jag. Jag ska diskutera att fasa ut medicinen med min läkare.  Jag slukar ljudböcker som en påse smågodis. Jag njuter. Vissa böcker tilltalar mig mer och jag lyssnar om och om igen. Struntar i tankar om hur man bör göra - gör som jag vill.  I min uppväxt levde jag mer i tankevärlden än i verkligheten. Nu är det ytterst få tankar jag behåller för mig själv. Jag trivs i verkligheten och håller melankolin stången. Jag är numera seende. Ni som vet förstår. Jag kan stanna upp och vara här och nu. Men ibland måste jag lägga mig och det gör jag med gott samvete. Det är Sådant som hör livet till. Mycket måste balanseras upp med lite. Livets läxa.

Super mom left the building

Jag är hemma med vår dotter i helgen. Igår när det blev klart att vi skulle byta blev jag så ambivalent att lämna sjukhuset. Men sedan när vi skulle åka så kändes det inte som vi kunde komna iväg snabbt nog. I bilen tänkte jag på allt jag ville göra, jag var riktigt uppe i varv.  Inte bra uppe i varv... landade dock tillslut i soffan med dottern framför film. När jag vaknade imorse hade jag ont i huvudet, halsen, täppt och feber. Jahopp. Och dottern är snorig och har förhöjd temp.  Inget besök på sjukhuset idag & jag har så galet dåligt samvete, känner mig så otillräcklig. Även mot dottern som fick hem en mamma som sov i 13 timmar med paus för att fixa henne frukost och sätta på en film.  Livet just nu alltså. Ordet är otillräcklighet. Men det finns ingen vits med att önska att livet såg ut som innan. Det är lika bra att acceptera att det nu ser ut så här. Livet är i ständig förändring och snart har vi en fungerande vardag igen. Inte som innan men ändå lika fungerande.  Super mom h

Lägesrapport från super mom

Jag är smittad, sjuk, feber, ont i halsen, allmän sjukdomskänsla. Magen har pajat - så f ö r s t o p p a d - att jag inte ens kan sova. Nu skiter jag i sjukhus frukosten och har beställt annan mat som sambon får ta med. Blir lite mer meckigt för att jag måste till pentryt, men personalen ska kunna vakta barnet när så behövs.  Jag är rent ut sagt enormt trött på allt jävla pipande av maskiner. Jag längtar efter gräs under bara fötter. Jag längtar efter min yogamatta, min säng, mitt hem, min trädgård.  Jag längtar efter min vardag, att få krama om min dotter och sambo precis när andan faller på och tillfälle ges.  Men vi blir kvar här lite till, då lilla E som förövrigt fyller ett år imorgon inte klarar sig utan syrgas ännu.  Vi befinner oss i ett rum på ca 3,5 x 3,5 meter. Golvytan är minimal. Vi kan inte lämna rummet tillsammans då E är kopplad till syrgasmaskin och en annan som måste ha el. Dessutom får han inte lämna pga risken att han smittar andra.  Vi är förvisade till vår lilla c

Läget och andningshål

Bild
Vi är kvar på sjukhuset i säkert några dagar till. Han får syrgas, antibiotika, ventoline, alvedon etc etc. Men det går åt rätt håll. Jag minns knappt hur han ser ut utan slangar. Vi tittar på filmklipp från semestern, när han badar, gungar & spelar piano. I vakna pigga stunder sjunger vi och leker med leksaker, läser böcker. Kramas, lyssnar på krakel och ser på babblarna. Vakna icke pigga stunder blir det tröst, sång, kram och gung.  Jag får avlastning mellan ca 12:30-19:00 av min sambo och min mamma. Jag har fått ta en efterlängtad dusch, promenader, sovit och idag spenderat eftermiddagen med min älskade dotter.  De stunder som ges tar jag hungrigt. Inga går till spillo. Fantastiskt att se hur lilla E lyste upp i ett stort leende nr storasyster kom ❤️ 

Super mom

Japp det är jag. Jag ligger för andra dygnet inlagd med min son som har lunginflammation. Han har sondmatning och syrgas kopplat på sig. Samt en sladd som mäter puls och syresättningsnivå. Den piper när värdet sjunker under 87%, tro mig den har pipit ofta.  Han har varit sjuk drygt en vecka. Pipig andning, hög feber. Hans allmäntillstånd förvärrades i onsdags då han slutade helt att vilja ha mat och vätska förutom amning. Produktionen har dock börjat klinga av. Vi var igår till barnakuten på dagen, då var de inte speciellt oroliga, men han fick inhalera ventoline, luftrörsvidgande och Kåvepenin för begynnande öroninflammation.  Vid 23:30 samma dag upplevde jag att han hade svårt att andas och hostade mycket. Vi gav honom ventoline oralt och konstaterade att han fortf hade feber trots alvedon. Ringde 1177 och sedan 112. Ambulans kom, konstaterade att det ej var ett livshotande tillstånd men att vi var välkomna att följa med. Kändes helt surrealistiskt att spegla sig i deras lugn. Som vi

Inlagd med vår son

Bild
Vi gör en planerad nattregistrering. Det är svårt att låta bli att titta på apparaten. Jag borde passa på att sova nu när han gör det. Det kan bli ett helvete efter midnatt som det ofta är. Jag har svårare att somna om även om han sover. Ligger och lyssnar. Måste sova med hörlurar.  Men nu är han tyst. Förutom lite andetag. 

Nuläget

Imorse var jag på bedömningsamtal på vårdcentralen hos en psykolog. Efteråt sov/vilade jag i 2 timmar. Först när jag la mig när hade jag svårt att komma ner i varv. Jag låg och stressade över saker vi och jag borde ta tag i. Men så tränade jag på att vara lite mindfull och se på tankarna utifrån. Jaha nu ligger jag och tänker på det här.... typ. Tillslut kunde jag ändå sova en stund. För att inte börja spela mobilspel satte jag på reiki flödesenergi-musik i hörlurarna. Nu har jag hör och häpna skickat iväg en arbetsansökan. Och nu har jag tilltagande huvudvärk. Skulle vilja gå och lägga mig ytterligare några timmar. Jag är glad att vi har en slapp och slö dag hemma och att vädret är som det är och vi är två vuxna hemma idag. Jag tränar på att inte förlora mig i framtida katastroftankar. Till nästa gång hos psykologen är målet att jag ska yoga 2 ggr i veckan. Samt skicka iväg ansökan - check på den. Sedan kommer jag få gå i mindfullnessgrupp i höst. Ska bara få till det med barnpass

Dagen efter

Idag är jag en liten våt fläck, nä det är väl inte riktigt sant. Jag vet inte hur en liten våt fläck ser ut eller känner sig. Men jag är något av en dagen efter. Ni ver dagen efter roligheter. Jag är bakis utan att ha varit full. Jag är trött utan att ha varit vaken allt för mycket. Jag känner mig sjuk utan att vara just sjuk. Dagen efter vadå, tänker ni kanske. Jo det ska jag berätta. Igår gjorde vi en utflykt med familjen till ett badhus. Det var en mycket trevlig dag! Väl hemma tog disk och middagsbestyr över och jag lät sambon vila i två timmar eftersom jag senare på kvällen skulle träffa två vänner och bowla.   På bowlinghallen var det företagsfest med enbart män. 3 serier spelade vi med en tyst, respektfull och intresserad publik på rätt många män. Det var kul! Sen kom de själva ner och ville spela, då var det inte tyst längre.  Mina två vänner förlängde kvällen med att följa med ner på Harrys medan jag fick skjuts hem för stt vila min trötta kropp och lägga lilleman. Jag var så

Om försoning

Det här inlägget ska handla om försoning på riktigt. Om att på riktigt ha bearbetat, släppt och gått vidare. Om att ha ett öppet hjärta som kan ta emot och känna kärlek. Om att verkligen känna sig älskad. Om att inte längre ha något tvivel och inget självhat. Jag kan verkligen säga att min utmattning har bidragit till att jag försonats med mycket. Med det som varit. Med mig själv. Med människor som gjort mig illa. Med min mamma. Jag har bearbetat, gråtit, varit rädd, arg och ledsen. Jag har varit avstängd och svart inuti. Men nu kan jag ärligt säga att mitt hjärta är fritt från bojor. Och jag känner mig älskad av mina föräldrar, min sambo, mina barn och mina vänner. Jag känner kärleken i kroppen på ett sätt som jag tvivlar på att jag tidigare känt. Jag kan älska innerligt och jag kan tillåta mig själv att bli älskad. Det öppnar nya dörrar. Hälsningar Fröken F

Att välja livet

Jag har ställt fram ett gjutet fat med stenar, snäckor och andra fina saker på. Det står mitt på köksbordet. Det ska få mig att sluta titta på mobilen vid matbordet. Det fungerar rätt bra. Det är bra att vila ögonen på något som inte är ett platt vitt bord. Dottern gillar det också, att plocka med stenarna, känna på de och lyssna till havet i snäckorna. I söndags var både jag och min sambo så trötta. I lördags gjorde jag en utflykt till Stockholm med två vänner. Det var precis lagom vad jag orkade och vi hade trevligt. Men jag märkte av skillnaden. Att vistas ute, bland mycket folk gjorde min hjärna mycket trött. Jag hängde inte riktigt med i diskussionerna, men till slut släppte jag försöken att göra det också. Jag tänkte att jag duger även om jag sitter som en fågelholk innerst inne. Igår var det grått grått grått. Jag kände att det var enormt skönt att jag inte hade en enda tid att passa. Jag tänkte inte tvinga mig själv att göra någonting. Jag började kolla på The Crown på netf

Tog tjuren vid hornen

Ringde upp chefen nyss och det blev ett bra samtal. Hon avkrävde inga svar avseende återgång i arbetet utan berättade istället om pengar de fått och att det kommer se lite annorlunda ut när jag ska komma tillbaka, men det tar vi då. Hon tyckte det var mycket bra att jag ska vara föräldraledig även i höst. Det kommer finnas andra förutsättningar var det enda hon sa. Sedan undrade hon om jag vill ha information från jobbet eller inte. Jag sa att de kan höra av sig om de ska göra trevliga saker. Jag fick ett bra påslag på lön. Det känns bra! Nu kan jag ta helg med en lättare hållning. Det är fredag 6,3 grader i skuggan, sol och vi är uppe tidigt jag och lillen. Snart blir det promenad i långsamt tempo - pga förkylning. Imorgon ska mamman på utflykt till Stockholm med kompisar. Vill klara mig på nässprej och ev en alvedon då. Ha en fin fredag! Hälsningar Fröken F

behovet av rutiner

Natten var ingen hit, vaknade 01:30, 2:30, 4:30 och 6:30. Mammans närhet och tutte behövdes många ggr för att söva den lille parveln. Vid 07.00 tar pappa över som är hemma med sjukdom idag. Mamman får sova och vaknar med tryckande huvudvärk kl: 10:30. Går upp och ser i kylen att den gapar tomt. Det finns ingen frukost. Det finns ingen mjölk. Jag gör våfflor på mix, det behövs bara vatten. Sylten är slut. Hittar frysta bär och syltsocker, gör egen. Familjen äter. Landar i soffan. båda barnen hemma. Den ena vill mysa och busa, men jag längtar efter den andra som inte kräver mamma på samma sätt. Huvudvärken tilltar. Klockan blir 13:00 och pappan och dottern åker och handlar. Äntligen själv med den lille. Nej då kommer katten in. Det är en sådan dag när kattens krav på umgänge blir för mycket. Vi sover i soffan alla tre. Katten på sin kant efter att jag motat bort henne från lillens huvud och rygg. Vaknar 15:00 sonen en halvtimme senare. Gör gröt och han äter bra. Sen tänker jag att nu

Facebook och Instagram kutym

Alltså ibland behöver jag en handbok känner jag. Hur gör man när det skaver, när man känner att man  är "vänner" med ickevänner på sociala medier. Hur gör man när man påverkas negativt och vill minimera exponeringen för vissa personer. Är det okej att ta bort "vänner"? Är det okej att sluta följa "vänner"? Är det okej att tacka nej till en följar-fråga av en i chefsposition? Eller skapas det bara onödiga konflikter? Får jag vara en sådan som sätter mina behov först även om det innebär att jag kanske sårar andra? Får jag vara lycklig på andras bekostnad? Får jag vara obekväm? Hur resonerar ni gällande er medverkan i sociala medier och "vänner" som i det verkliga livet är "ickevänner"? Hjälp! Hälsningar Fröken F

Missat samtal

Ni som följt mig ett tag vet att jag inte varit så nöjd med kontakten med min arbetsplats. Idag hade jag ett missat samtal och meddelande från min chef - stort ångestpåslag med en massa symptom både kroppsliga på psykiska: Min mage är orolig, jag är spänd - huvudvärk, ont i sätessmusklerna upp mot ryggen. Jag har ont i skenbenen och i höger knä. Jag är rädd för att hon ska skälla ut mig på telefonsvararen. Jag vågar inte lyssna av. Jag blir irriterad, orkar inget. vill fly in i mobilspel. Jag blir sötsugen. Värst är dock oron i kroppen och smärtan i benen. Jag har galet kalla fötter. Och hungern.... Sjuk. Nu lyssnar jag av meddelandet och slås av hur sänkt hon låter, gammal och gråhårig, trött. Hon vill veta datum som jag glömde skriva på ledighetsansökan. Hon vill ge lönebesked. Hon säger att hon hittar en lucka att ringa mig - alltså ring inte mig - jag ringer dig. Och jag känner i hela kroppen att det blir min död om jag tvingas tillbaka dit. Det är helt enkelt inte möjligt. D

Möten

Idag träffade jag en deltagare från stresshanteringsgruppen när jag och E var på promenad. Hon mådde också bra nu och hade precis börjat arbeta på ett nytt jobb. Hon sa att när hon ser tillbaka på när vi gick i gruppen inser hon hur lång tid det tog för henne att acceptera och att hon därmed kämpade emot sitt tillfrisknande. Hon hjälpte mig att se att min mammas jobbiga sidor bottnade ur kärlek och inte ur något annat. Hon hjälpte mig att acceptera och gå vidare. Men det berättade jag inte för henne då, den insikten kom efter vårt möte. Igår hade vi en mamma och dotter dag som började med att skjutsa dottern till dansen sedan åt vi lunch och åkte till badhuset där vi spenderade 3 timmar i poolen. Dottern fick bestämma mat - blev våfflor. Dagen avslutades med att jag tog läggningen. Hon var supernöjd med dagen och upprepade hur mycket hon älskade mig. Den lilla gullstrumpan. Faktum är att jag själv också var supernöjd med dagen och insåg hur mycket jag saknat att bara vara med lilla H

Tankar om arbete

Igår fick jag hem min yrkestidning i brevlådan. I många år har jag antingen slängt den eller lagt den i att läsa-högen och sedan slängt den. Idag öppnade jag den och läste några artiklar. Jag har varit en stolt yrkeskvinna. Men idag känner jag ingen lust, jag känner bara hopplöshet. Det är fruktansvärt. Jag har tappat tron på vårt samhälle, på min yrkeskår, på vår organisation, på politikerna som bestämmer och på mig själv. Det är dock nu beslutat att jag ska vara hemma med min son hela året ut, så det är inte så viktigt för mig att tänka på jobb ännu. Men det är ett bekymmer att jag ändå tappat tron. Jag brinner inte längre. Att få sova hela nätter är ett minne blott. Brukar max bli 6 timmar uppdelat i 2 timmarsintervaller. Och under dessa intervaller drömmer jag de mest märkliga arbetsrelaterade drömmarna. Jag smakar på tanken att unna mig att pröva något helt annat när det är dags. Något där min utbildning såklart bidrar men inte arbeta inom något för mig bekant område. Jag fn

Konsekvenser

Valborg flöt på, vi hade bestämt att bara a det lugnt hemma och inte ens besöka en brasa. Vi hade köpt hem alkoholfri findricka och sambon lagade till oxfilé. Vi fick oväntat besök i ett par dagar, det blev utöver våra planer som vi redan gjort. Vi finns där för våra närmsta i vått och torrt och så vill jag att det ska vara. Men det fick konsekvenser. Och jag menar inte att jag kan fortsätta undvika människor för att inte trigga hjärntröttheten. Utan det gäller att göra lagom och vila utan dåligt samvete. Dra ner på kraven. Och känna att det är okej att det blir konsekvenser. Jag kommer nog aldrig bli helt konsekvensfri, även när jag trodde jag var det, så fick det konsekvenser. Jag menar alltså att jag inte vill ha något ogjort. Ingen ska behöva känna oj oj nu blev det för mycket. För det gick ju bra. Jag är på benen fortfarande. Konsekvenserna som blev var att jag gick och vilade efter middagen på valborgsmässoafton, struntade i desserten, då jag var galet trött. Jag tog sovmorgo

Friskförklarad:)

Äntligen är den dagen här som jag ärligt kan säga att jag aldrig trodde skulle komma. Att jag inte längre är sjukskriven. Jag mår bra, min vardag fungerar och jag har balans. Jag känner när det blir för mycket och jag lyckas balansera upp igen. Jag kör inte längre på. Jag tar hand om mig, jag ger mig själv återhämtning. Nu är jag 100 % föräldraledig! Sambon gav mig rosor <3 Superfina! Första ggr när jag träffade min läkare tyckte jag hon sprang fram i korridoren till hennes rum och mina ben var som cement och jag var så trött. Det gjorde ont att gå de stegen fram som krävdes. Korridoren blev liksom längre och det kändes som jag aldrig skulle komma fram till det där rummet. Idag upplever jag inte att hon har något snabbt tempo. Jag går med lätthet i samma tempo som hon. Det är en bild som stämmer överens om hur jag upplevde tiden i början och ganska långt in i min utmattning. Att alla andras tempo var stressat. Jag var så trött och kände mig som en sengångare jämfört med alla

Älskade måndagar

Helgen kan vara trevlig, men måndagar med dess lugn är det bästa jag vet. Jag behöver inte lämna eller hämta på dagis. Jag har sällan något inbokat. Jag och min pöjk tar det piano. En skogspromenad. Yoga i vardagsrummet, vi på varsin matta. Leva i nuet. Återhämtning från helgen. Och på tisdagen är jag redo att vara social igen. Min son E sover ännu inte hela nätter. Det brukar vara 3 timmar i stöten. Sedan behöver han lite närhet och mat innan han somnar om. I lördags hade vi en fantastiskt trevlig dag men den var påfrestande utifrån utmattningen. På kvällen var jag speedad och kunde inte varva ner och somna. Särskilt inte när jag vet att E kommer vakna snart, då kan jag inte passa på att sova. Och så blev jag stressad över att jag inte somnar när jag skulle vara själv med barnen på söndagen. Sambon tog hand om E så jag kunde sova några timmar. Och söndagen flöt på bra. Jag och E sov i soffan på eftermiddagen medan H kollade på film i samma soffa. Sambon jobbade sin första hel

Tankar för dagen

Jag har lyssnat till Susanna Alakoskis bok Oktober i fattigsverige och jag slås av hur privilegierad jag är. Jag är uppvuxen i medelklass. Men min mamma är uppvuxen i arbetarklassen. Mormor är uppvuxen på landsbygden i Norrland, ett syskon av tio. Flyttade hemifrån vid 16-17 årsålder, arbetade som städerska, kokerska och andra serviceyrken. Morfar är också uppvuxen i arbetarklassen, han hade 4 syskon varav ett dog när han var ung. Jag tror han dog i sviterna efter en lunginflammation om jag minns rätt. Morfar arbetade som plit och boxades i ring på fritiden. Han var snygg, det var mormor med, så vacker. Morfar och mormor träffades när de var i 20 årsåldern. De hade 20 år tillsammans innan det blev barn. Mormor hade hjärtfel som gjorde att hon blev tvungen att abortera bort barn för att själv överleva. Hon var en av de första i Sverige som fick en konstgjord klaff inopererad. Mamma var den första i hennes ursprungsfamilj som läste på universitet. Pappa kommer från medelklass eller övr

Hjärntröttheten

När den slår till och plötsligt sjunger jag en obegriplig text till vaggvisan trollmor. Jag förvränger ord och byter plats på dom. Det enda som är sig likt är melodin. En visa jag sjunger minst 2 ggr/dag. Förvrängningen sker utan att jag tänker på det och knapp uppfattar jag det. När jag försöker justera blir det än mer knasigt och jag ger upp. Jag sjunger mina påhittade ord i konstig ordföljd och tänker att idag är en sådan dag. 

Precis just nu

Och så kom den där dagen som jag visste kan komma precis när som helst. Den där dagen när man i veckor levt över sitt energikonto och det har gått bra, men plötsligt kommer tröttheten ifatt. Plötsligt sitter man i solen med fågelkvitter omkring sig och är uppe i varv har inre stress. Plötsligt får man känslig hy igen, känns som den bränner vid beröring.  Plötsligt lägger jag mig för att vila och vaknar tre timmar senare. Plötsligt känns det tufft att ställa sig upp och gå på toa. En fysisk utmattning trots att psyket är stabilt. En helt normal reaktion på några veckor när man levt ett vardagsliv som påminner för mycket om ett normalt liv. Ett där man haft för lite återhämtning i förhållande till sin energiförbrukning.  Idag hade jag ett intressant samtal med en man som också är sjukskriven för utmattningssyndrom. Vi pratade om att tvingas leva i nuet, hur sjukdomen gjorde att vi ett tag levde minut för minut, sedan måltid till måltid och så vidare. Hur vi lärt oss leva på nytt. Hur det

En mammas kärlek

Det här inlägget ska handla Kärleken till mina barn. Den kärleken är den renaste och mest självklara. Ibland är jag rädd för vad jag kommer ge mina barn, vad är det de kommer minnas som vuxna som ser tillbaka på sin barndomstid. Men för det mesta känns mammarollen som den mest naturliga i hela världen. Två händer i mina, era kinder mot min. Små små hjärtan som dunkar i närheten av mitt. Jag försöker ge er mod och självkänsla. Jag försöker ge er ett språk för känslor. Ett hjärta av guld och godhet. Mod att kunna gråta, mod att vara sig själv. Mod att våga älska. Att vara närvarande. Min kärlek till er har inga gränser. Den kräver inga motprestationer och inga prestationer alls faktiskt. Ni är mitt kött, mitt blod, ni har levat i min mage. Jag har burit er med omsorg och stolthet. Så kommer jag bära er resten av mitt liv i mitt hjärta. Med omsorg och med stolthet. Jag kommer berätta det för er, flera gånger om. Kommer det en dag när ni funderar på barndomens frågetecken kommer jag

STOCKHOLM

Nu har det hänt i Stockholm. Ett vansinnesdåd, ett terrordåd? Rädslan galopperar i bröstet och när jag ser på mina barn så skräms jag halvt från vettet. Vad är det för värld vi lever i? Och så tänker jag på det som Sanna Lundell sa i Strömstedts. Att man måste komma till ro med allt lidande som finns i världen och ändå känna tillit till sig själv. Man kan inte gå runt och vara rädd hela tiden. Livet är till för att levas. Livet är ett lidande, var det någon profet som sa. Ingen förskonas från lidande. Men jag väljer att inte stänga mitt hjärta, jag väljer att inte låta rädslan styra. Jag väljer att bli ännu tydligare i min medmänsklighet. Jag har gråtit så mycket, lyssnat på P1 och tagit in det som hänt. Lyssnat på ögonvittnen. Kollat på bilder, läst uppdateringar på Facebook. Från total chock till sorg, till något som kan liknas tillförsikt att det finns mer godhet än grymhet i världen ändå. Så tacksam att ingen jag känner råkat illa ut. Tänker på alla som är direkt och indirekt

Sömnlös natt

Jag längtar efter att få sova en hel natt utan att behöva vara den som går upp och nattar om. En natt utan sömn. En morgon med illamående och mens på det. Ja denna fredag har jag inga förväntningar på. Det blir att överleva och bara göra det som får mig att må bra. Brodera, sova, vila och äta. Och ta hand om lillkillen såklart. Hoppas ni andra har en fin fredag! Hälsningar Fröken F

Svett, blod och tårar

Det är det som tagit mig dit jag är. Och det som är viktigt här i världen är främst mina barn, min sambo och vår hälsa. Sedan kommer mycket på andra plats också, som mina fantastiska vänner och släkten och så. Men det finns en ordning även om det inte är utan obehag som jag rangordnar människor då det går emot min natur. Senaste två månaderna har det varit kaos i vårt hem på grund av renovering och jag slutade med yogan. Det fanns liksom varken plats eller utrymme, varken psykisk eller fysisk. Är inte det så knäppt att man slutar med det man verkligen behöver när man behöver det som mest? Idag har jag yogat två ggr. Första ggr med båda barnen hemma och den ena i samma rum. Jag hade svårt att andas djupt och insåg hur mycket jag saknat de lugna stunderna. Min kropp mådde bra av att sträckas ut, att få andas djupt och otvunget. Andra ggr var efter att jag bett om egen tid, min sambo tog då ut båda barnen på promenad och jag installerade mig igen på mattan och körde samma pass. Kände

Nytt tema

Hahaha ja det var kul med en uppfräschning av bloggen, men inte när jag inte hittade hur jag skulle komma "in i bloggen" för att kunna skriva inlägg.... Nu går jag in via kommentarsfältet där jag klickar på lägg till kommentar och sedan på ikonen Blogger. Är det någon som har ett smidigare sätt? Idag var första tillfället av fem på TAKK, Tecken som stöd för kommunikation på habiliteringsmottagningen. Vi var där hela familjen och jag kan säga att det var mycket imponerande hur vår femåring snappade upp de olika tecknen. Vi hade faktiskt roligt tillsammans och det kändes enkelt och spännande. Vi lärde oss tecken som har med matsituationen att göra. TAKK är bra för barns språkutveckling. Särskilt för barn som har svårt med finmotoriken som krävs för att kunna formulera ord. Ofta tecknar de barnen tidigare innan de kan kommunicera muntligt. När orden väl kommer brukar de allra flesta byta ut de mot tecknen. Vi får se hur det kommer gå för vår son men det känns fint att vara