Inlägg

Visar inlägg från 2016

God Jul?!?

Mina egna förberedelser inför julen har gått väldigt smidigt med pyssel och internet-shopping och mitt-i-veckan-på-förmiddagen-jul-shopping. Men någonstans på vägen gick jag in i gamla hjulspår för att organisera upp ett kaos som blev när 8 personer chattade om julens förberedelser.

 När ingen längre mindes vad som var bestämt och samma frågor kom om och om igen, fick det min irritation att pyra men främst min ångest att få fäste. Så jag gjorde ett evenemang istället. Men folk fortsatte chatten istället för att skriva och läsa i evenemanget - vilket jag blev onaturligt irriterad över, så mycket att jag faktiskt övervägde att radera konversationen/chatten för att tvinga folk att skriva i evenemanget istället. Sedan var det några som ordbajsade rejält så det plingade till hela fucking tiden i allas telefoner. 

Säg det kort och koncist har varit mitt motto länge.  

Om jag bara hållit mig på min kant och inte tagit något ansvar för att styra upp så hade jag inte blivit så irriterad och stres…

Utmaning för den utmattade

Igår utmanade jag verkligen mig själv. Jag tog bilen, körde själv och i mörker den dryga halvtimmen till min jobbstad och gick på julfest med min enhet + 4-5 enheter till. Jag kom dit i bra tid men var väl i princip först på plats förutom festkommitten. Ingen la märke till mig så jag fick själv söka kontakt. Många tror jag inte ens reflekterat att jag varit borta i ett år. De hejade glatt. Andra visste och jag hade några fina genuina samtal. Festen inleddes med en quiz - och jag blev stressad men valde att inte vara så delaktig. Det var en stor utmaning för mig och det blev tydligt hur mina försvarsmekanismer väljer att arbeta nuförtiden.

Tacksam att jag längst ner i väskan hittade ett par gamla intorkade öronproppar som jag använde när någon allt för hög underhållning drog igång. Efter mat, prat och kaffe drog jag mig hemmåt. Nöjd med att ha kommit och umgåtts. Jag var där i ca 3 timmar. I bilen hem njöt jag av tystnaden, kände ett band av trötthet över ögonen och pannan. Började få k…

Bästa medicinen

Att ha min sambo hemma på heltid har varit den bästa medicinen för mig. Nu är jag bland ljusare snår både känslomässigt och kroppsmässigt. Eftersom han gör det mesta där det krävs planering och passa tider orkar jag fler och fler påfrestande situationer. Jag har börjat yoga frekvent och märker enorm skillnad i kroppen, jag har inte lika ont. Jag blir oxå lugn och rensar skallen. Jag sover bättre. Nu är det inte jobbigt att komma igång. Nu längtar jag till nästa stund. Jag yogar oftast kl 22:30-23:10 ca men ibland även direkt efter en promenad. Känner mig starkare i bålen redan efter bara ett par veckor.

Igår kollade vi på en humorföreställning på tv med Lindström och ... ja nu står det still, Schyffert! Och jag skrattade så där förlösande och det kan jag säga det var länge sedan sist! Jag till och med nöffade. Den hade några höjdpunkter och då kände jag mig väldigt träffad. 
En stund med sambon skrattandes det gav positiv energi. En natt med bra sömn på det gjorde att jag orkade gå up…

Lägesrapport i stugan

Jag är inte redo att definiera mig som en mamma till en pojke med funktionsnedsättning. Inte min sambo heller, som pappa då. Det blev tydligt denna vecka. vi har fått inbjudan till julfest men eftersom vi inte känner att vi vill eller kan definiera oss ännu har vi inget behov av att närvara vid julfesten som FUB ordnar. Däremot tror vi att när vår pojke blir äldre då kommer behovet finnas. 

Jag kan inte sörja att det inte blev som vi tänkt oss. Dels känns det som att jag då ska sörja min pojke och det kan jag inte. Han är den han är och alldeles perfekt precis som han är <3. Sedan tycker jag inte vi förlorat något snarare har vi fått mer än vad vi var förberedda på. Och det där som innefattar mer behöver inte bli en sorg. 

Krisreaktionen som ändå uppstod efter förlossningen och som jag kapslade in för att orka vara människa och mamma den kanske inte kommer komma just nu. Jag tror dock, efter erfarenhet att nästa kris kan bli extra jobbig för mig eftersom jag då även kan få tillgång t…

Medlidande - fortsatta funderingar

När någon säger: Jag lider med dig (medlidande), så upplever jag en förstärkning av mina känslor, eller ofta en förvrängning. Jag är rätt pragmatisk till hur jag förhåller mig till mig själv och mina närmsta och utgår mer utifrån att Det Är som det Är. Jag accepterar och går vidare. 

"Jag lider med dig" - blir därför en värdering på hur jag borde känna. Jag menar att även om min vardag utåt sätt kan verka tuff så är det min vardag och inte lider jag i min vardag. Jag hanterar den för att det är min vardag - den är som den är. 

Om jag skulle lida är det samma sak som att ge upp, lägga sig ner och inte mera orka. Det kanske jag gör i kortare stunder (på sin höjd några timmar om dagen när det är riktigt jobbigt) men jag hanterar både mig själv och vardagen ändå. Att någon då säger "att de lider med mig" ger mig ingenting. Jaha.... liksom. 

Du begriper ingenting. Du vill att det ska vara svart eller vitt, det är det inte. Det finns lite av allt mest hela tiden. Ett medlid…

Medlidandets effekter

Och så kom natten jag googlade medlidande kontra medkänsla i hopp om att kunna förstå mina egna reaktioner lite bättre och kunna ta ansvar för dom. Det jag fann var en blogg som beskrev skillnaden och hur de olika reaktionerna fick skribenten att känna.

Resultatet av googlingen: medlidande ökar på lidandet och ger skuldkänslor för att man orsakar lidande för andra. Det kan även ge ett lidande som man själv förnärvarande inte känner. 
Hos mig väcker andras medlidande en ansvarskänsla som får mig att börja kompensera för att minska den andre personens lidande. 
Detta tar mycket energi. Det väcker en önskan att slippa ta ansvar och hantera andras känslor. Jag vill sluta dela med mig, skydda mig. Och som så många ggr förut blir jag irriterad fast jag egentligen är ledsen. 
Saker och ting ställs på sin spets och jag kan inte förändra andra bara mig själv. Kan jag öva på att förmedla min grundkänsla utan den irritation som först blossar upp? 
Går det att säga att din medlidsamma blick gör m…

Stöttandets konst

Svårigheten att vara medmänniska

Jag fick tips från http://bylittlenea.blogg.se om ovanstående inlägg om svårigheten att stötta anhöriga som mår dåligt. Läste det och blev inspirerad av det att knåpa ihop något eget på samma tema. 

Stöttandets konst alltså. Ja att kunna stötta ser jag nämligen som en konst. Vissa kan det, vissa kan det inte. Vissa kan stå ut med att möta jobbiga känslor utan att de väcker egna känslor. Andra blir rädda och vill kompensera svåra känslor med positiva känslor. En del är själva rädda för att känna starka känslor och kan därför inte stötta andra. 

Hur man ska stötta är till största del individuellt tror jag och det har också att göra med hur nere någon är. Är det bara någon som slagit i tån (jag vet det gör galet ont, vill inte på något sätt förringa den smärtan, men i jämförelse med själslig smärta så är den rätt kortsiktig) då kanske det är okej att säga: det blir nog bättre snart, lägg på lite is etc. Men är det någon som har en livskris fungerar inte samm…

Mamma och hjärntrött

Här om dagen hade min dotter namnsdag och fick således en pusselbok från tv-programmet Labyrint. Hon ville givetvis direkt öppna den och pyssla på. Jag satt med till en början med min sambo då sonen sov. Dem tre musketörerna hade mys. Sedan kom en uppgift där man skulle med hjälp av klistermärken ta sig fram i en labyrint. Och min hjärna bara:

___________________________ AAAAAAAH ___________________ förstår inte hur____ orkar inte ________ kan inte _________ vill inte_____________


Så jag avlägsnade mig försiktigt och plockade upp mobilen. Sambon och dottern löste det men jag fick ångest på en gång för hur ska jag kunna hjälpa min dotter med uppgifter och så småningom läxor när min hjärna blir overloaded av enkla pysseluppgifter. 

Jag har ofta jättesvårt att formulera vad jag ska säga, tappar ord och kan inte förklara vad jag menar. Vilket resulterar i onödiga konflikter ibland. Jag blir så irriterad på mig själv att jag inte har tillgång till min hjärna längre på samma sätt. Det är långt…

Utmattad mamma som gör så gott hon kan

Bild
Nu ska ni få en inblick i hur det är att vara mamma till två och utmattad. PuH! Idag skulle sonen börja på sin babysim. Min sambo har nu däckat i sin förkylning och jag stod själv med ansvaret att ta mig till babysimmet och fixa allt. Jag ringde barnens farmor för att fråga om hon kunde tänka sig att följa med. 

Sonen är i vanliga fall en mycket glad och nöjd bebis som i princip bara skriker när han får vaccinationssprutor eller tycker att maten inte serveras tillräckligt fort. I övrigt är han för det mesta väldigt glad. Det är lätt att förstå hans behov. 

Vi åt lunch 11:30 och sedan ammade jag och sov i soffan ca en timme tillsammans med sonen, dottern satt med paddan och tog det lugnt. 13:15 började vi göra oss i ordning för att 13:40 sitta i bilen. Sonen började skrika i bilen så jag fick stanna och pröva lugna ner honom under de ynka 10 min som det tar att åka till babysimmet. Tillslut gav jag upp och körde med en hysteriskt skrikande unge och en annan som försökte lugna med egenkom…

Mitt år - hundåret

Året jag var 33 går till historien som det året min hälsa verkligen var på botten. Det var året då det kändes som om allt det tuffa hände. Året då arbetsgivaren svek sin anställda. 
Men oxå året då sjukvården verkligen ställde upp och försäkringskassan fungerade utan strul. Året då mängder av insikter och lärdomar kom till mig. Året då många nya kontakter knöts och existerande fördjupades. 
Året då jag på riktigt förlät mina föräldrar och mig själv. Året då jag började gå vidare. Året då min son föddes och året då vi på riktigt började prata om förlovning.  
Jag skulle beskriva året som ett hundår men med sina kanter av diamanter.

Galghumor

Bild
... som en pruttkudde...

Ljuva sömn

Inatt var en bra natt. Jag fick sova mellan 02 och 06, kisspaus somnade om och vaknades 07:30 ammade och somnade om med bebis 2 cm ifrån, vaknade kl 10, ammade igen. 
Sambon kom upp och kikade till oss, han hade efter lämningen på dagis varit ute och gått. Jag lämnade sonen till honom och åt lunch/frukost vid 11:15 därefter gick jag ut. Lite för peppad. Min sambo läser mig så bra och säger ta inte i för mycket nu. Sagt och gjort, hade tänkt ta tre kilometerasvängen men varenda steg smärtade och det var tunga långsamma steg. Så jag vek av och gick min vanliga runda som jag gick innan bebisen kom. Långsamma steg, andning, vila blicken, lättsam ljudbok i hörlurarna. 
Tänkte på helgens eskapader och kom på mig djälv med stt sätta ribban så högt, för högt. Väl hemma bad jag därför att sambon skulle ta ansvar för fikat och bestämma allt. Jag hjälper till men jag kan inte planera nu. Inga problem för honom. ❤️❤️ så skönt att kunna dela på ansvar. Att inte vara själv med allt. 
Efter promenaden …

Midnattsyoga

Bild
Mål stretcha ut ryggen, minska smärta. Resan påbörjad. Bästa yogavideon för nybörjare. Sök på yoga for complete beginners. Yogavidya.com tror jag att hemsidan heter. 
Nattvak med bästa bebisen som vaccinerats idag. Verkar inte alls trött. Väcker väl sambon vid 4-5 om han fortf inte sover så jag får sova. 
Hoppas ni andra får sova ❤️

Alla regnbågens färger

Jag kan läsa min underrubrik på bloggen hur många ggr som helst och ändå inte ta in att jag aldrig mer kommer vara den jag var tidigare. Det är egentligen inte sorgligt. För den jag var var en tjej som tillfredsställde andras behov på sin egen bekostnad. Jag var en tjej med ett flyktbeteende, en som inte kunde handskas med ångest. En tjej som på ytan verkade ha koll på läget men som på djupet var vilsen. Jag var den jag är nu med den lilla förändringen att jag nu tränar på att stå ut med alla känslor och inte fly. Jag kör inte på längre. Jag lever inte längre med övertygelsen om att jag kan kontrollera mitt liv. Vi kan stryka kontrollera ur ordboken tycker jag. 

Det finns ingen kontroll i världen som kan göra livet förutsägbart. Livet är vad det är. En dag i taget, en vecka utan solljus, en vecka med värk. En månad eller ett år med övervikt. 4 dagar utan en dusch. Ja jag förstår varför deprimerade människor har svårt att duscha. Jag tvingar mig själv att duscha, inte varje dag, men iaf…

Inte i kontakt med känslolivet

Pendlar mellan avstängdhet, stark ångest och nedstämdhet. Där avstängdhet är normaltillståndet. Väntar på en reaktion på allt som varit. Förstår av symptom i kroppen att avstängdheten inte ska förväxlas med att allt är bra. Tänker på vad jag fick lära mig under stressbehandlingen. Att vårt känsloliv är som en hand där fingrarna symboliserar de olika känslorna. Slutar man tillåta sig att känna en känsla så haltar tillslut även de andra. Fortsätter man så lever man tillslut avstängd med liten förmåga att känna känslor på riktigt, genuin glädje, ordentlig ledsenhet, brinnande ilska. Och jag tror jag skulle bli bitter. 
Jag får panik av att vara själv, när min sambo inte är hemma. Nu när han är hemma och avlastar kan jag ta hand om mig själv bättre igen & har inte känt mig galet trött eller nedstämd. Håller mig själv inom ramen som inte äventyrar min hälsa. 
Att han är hemma är en investering i vår familj så som en renovering av huset är. Och jag hoppas sjukskrivningen blir förlängd. Vi…

Dermatillomani

Japp, så kom den dagen då jag googlade på: "pilla bort sårskorpor" och fann att det finns ett namn för sådana som mig. Dermatillomaner. Okej kanske inte ändå, den hittade jag på själv. 

Jag har så länge jag minns pillat bort sårskorpor om och om igen. I rätt ljus syns det på mina ben alla ojämnheter efter ärren som jag fått under min levnadstid. Det grundar sig i en känsla av att det som inte ska vara där ska bort. Jag vill ha en hud där inget står ut. Men i långa loppet så har jag istället en ännu mer ojämn hud. Jag har försökt låta bli i perioder men då rivit på natten. Enda sättet för mig att låta ett sår läka ordentligt är att ha plåster på det. 

Jag äter dock inte det jag pillar bort vill jag poängtera!

Så vad fann jag på webben då? texten nedan är kopierad från Wikipedia.

Dermatillomani (derma=hud tillo=rycka) även känt som "skin picking" är ett slags tvångssyndrom kallat ICD (Impusle Control Disorder, impulskontrollstörning) som innebär att man tvångsmässigt ryc…

Över gränsen

Bild
Min sambo är tacksam för de närstående som är det möjligt för honom att åka iväg ett par dagar för att gå på konsert. Jag är tacksam för de som försöker fylla tomrummet efter honom. Men det tär på krafterna att behöva be om hjälp, att öppna upp sitt hem för andra när man är på gränsen till ett break down. 



Imorse funderade jag på vad jag svarat om jag hade fått frågan hur mår du? Det hade säkert undsluppit ett bra ur mig. Fast det på långa vägar inte är bra. Men jag är inte ledsen, inte arg, typ ingenting. Jag är trött, hjärnan och kroppen är trött. Jag satt efter dagislämning och kände in mig. Tränade på att kliva ur avstängdheten. Jag hade ont i huvudet och kroppen kändes tung. 



En kvart satt jag på soffan innan det var dags att klä på sig kläderna och stövla ut i snöstorm för att 30-35 min senare kliva in på BVC. Där satt jag i väntrummet en 15 min innan det blev min tur. Efter besöket satt jag kvar och ammade i ca 20-25 min. Under tiden fick jag ett sms med frågan hur jag mådde och …

centimeter för centimeter

Jag är så tacksam för att ni läser och kommenterar även om jag inte svarar på era kommentarer så vill jag att ni ska veta det. Just nu orkar jag inte riktigt det. Jag kommunicerar genom att uppdatera bloggen istället. 
Igår fick jag kontakt med psykolog som jobbar på bvc och barnkliniken. Vi hade ett bra samtal över telefon och hon påminde mig om att inte glömma bort min utmattade hjärna. Vi fick tid till henne om två veckor, känns jättebra. 
Imorse pratade jag kort med läkaren som inte är främmande för sjukskrivning, ska träffa henne kl 13:00 idag. Hon tycker inte heller att en höjning av medicinen är det vi ska prova först eftersom amningen fungerar. klok läkare, så tacksam för att jag har henne.
Det är naturligt att reagera på beskedet om vår sons hjärta - problemet är att jag inte har reagerat, inte psykiskt bara fysiskt. Jag har stängt av igen. Vi hinner inte bearbeta tillsammans när sambon jobbar, och vardagen kräver sitt. Jag vill bara vara ifred. Jag orkar allt kortare stunder va…

Mer än Candy Crush

Jag vill leva. För en sekund var jag inte övertygad men nu vet jag det. Jag vill men behöver hjälp att orka. 
Vår son föddes med hjärtfel och funktionsnedsättning, jag var nära att förlora livet vid förlossningen. Vi har varit i kris, kommit ur den och hamnat i kris igen. För vem som helst skulle det vara påfrestande. 
För mig med utmattad hjärna har det enda sättet att fungera varit att återigen stänga av. Men nu kan jag inte det, nu orkar jag inte bara överleva. Nu vill jag även leva. Njuta och se fram emot mer än Candy Crush och en promenad. 
Han ligger på mitt bröst, snusar mig i ansiktet, luktar lite bebiskräk. Hans hans vilar i min halsgrop den andra i min armhåla. Hans lilla kropp är så avslappnad så tillitsfull, så övertygad om att jag gör så gott jag kan. 
Jag gråter och känner enorm kärlek till detta lilla liv. Jag vill bara ha hjälp att orka. Om jag får ökad dos medicin kommer jag kanske behöva sluta amma. Det gör mig ledsen men BVC-sköterskan peppar mig att jag ska tänka att h…

Brus och lugn i båten

Bild
För att distrahera hjärnan från alla tankar, för stt skapa mig ett eget brus lyssnar jag på denna skiva på Spotify, det är som jag är i mitt egna spa då utan att vara på spa. 
Idag har jag kontaktat vc - har teltid med läkaren på torsdag. Och BVC och fått telefonnummer till en psykolog. Jag har smsat och pratat i telefon med en vän som har stora egna erfarenheter och dessutom känner mig. Hon lockade ut mig ur avstängdheten. Och uttryckte det så bra - du behöver hjälp för att kunna sitta lugnt i båten.  Jag vill inte bli sjukskriven men det är nog det jag behöver. Klarar mig inte ensam med båda barnen utan att må skit. Jag vill vara duktig och fixa detta. Inte skapa problem för sambon och hans jobb. 
Men risken om jag fortsätter simma i motströms är att Jag snart blir helt sängliggande igen. 
Vilken skam det ör att må psykiskt dåligt. Fyfan, så less på det. 

Idag är jag liten

Vad är meningen med allt egentligen? Jag sitter i soffan stirrar ut mot fönstret och har en så enorm tomhet inombords. Jag vacklar i beslutet om jag vågar leva fullt ut med risken att förlora allt. Det är bara i relation till människorna jag älskar livet känns meningsfullt. Ansvaret för mitt liv och för mina barns känns enormt tungt just idag. 
Jag förstår att det inte är meningen att människan ska känna så här någon längre tid. Jag förstår att jag troligtvis är deprimerad, men jag vill inte acceptera det. Jag vågar inte släppa kontrollen och verkligen beskriva de tankar jag har i kombination med tomheten jag känner, orkeslösheten, huvudvärken, koncentrationsvårigheterna och de korta black outerna jag upplever.
För att jag ska känna hopp måste jag liksom förneka mina känslor. Något jag borde insett vid det här laget inte fungerar. Jag stänger av för att fungera som mamma. Och har samtidigt ångest för att jag är en avstängd mamma. Mina barn förtjänar bättre. 
Fast jag är oerhört elak mot …

Ångest är:

När små saker känns omöjliga att lösa
När jag inte kan sitta still utan måste göra något
När jag får kli över hela kroppen
När jag får en illamående känsla som jag vill döva med något
När jag får negativa tankar om omgivningens intentioner
När jag börjar känna mig ful, oduglig och oälskad

Påminnelse!!!

Ärligt om bajs

>_<

Jag har nyligen tagit ett blodprov och fick svar att jag varken var glutenintolerant eller laktosintolerant. Vilket är ett hån för de som luktat på mina pruttar efter intag av laktos. Jag har alltid haft problem med magen vilket har fått mig att känna mig äcklig, ofräsch och tjock. Den har varit trög, jag har haft mycket gaser och smärta. Jag har bajsat en ggr i veckan och det har känts som en smärre förlossning varje gång. ((Varning för stopp i toan!!!)) 

>_<

Ja detta är det mest intima och pinsamma inlägget jag skrivit hittills. 

>_<

Läkaren tipsade om Inolaxol som är ett tarmreglerande medel som jag nu intagit sedan i lördags. Och jag märker en skillnad. Jag är inte alls lika gasig, jag har bajsat varje dag, fin konsistens, ibland två ggr men inte överdrivet löst. Godkänt, normalt bajs. Jag känner mig inte alls uppblåst. Jag har varit lite öm över revbenen men kan tänka mig att det tar ett tag innan man märker full effekt. 

Följer min mages utveckling med spänning. …

Generationen som längtar till pensionen

Jag har funderat mycket på varför 80-talisterna generellt verkar lida av prestationsångest och varför jag träffar och känner många som uttrycker samma tanke jag själv haft i flera år "jag önskar att jag kunde gå i pension". 80-talisterna har arbetat sen de var stora nog, sommarjobbat under gymnasiet och därefter jobbat extra under studierna. 80-talisterna har upplevt de stora förändringarna i arbetslivet där ett arbetsliv ställer stora krav på individen men också hyllar den individuella kraften. Men så fort individen inte pallar trycket blir det som förut var hyllat faktorer som bidrog. Du är alldeles för ambitiös, du har höga krav, du vill göra ett bra jobb, du jobbar för bra, du ber inte om hjälp, du är alldeles för självständig. 

Det kanske inte är så konstigt att vi som är skolade i att vi kan åstadkomma allt så länge vi lägger manken till blir skadade när arbetslivet visar sig vända kappan efter vinden. Vi brann, vi ville så mycket, men vi ville alldeles för mycket och i…

Kramar inga piskor

Det är ledsamt att läsa de bloggar jag burar följa men inte läst på en och en halv månad och  inse att det är fler likt mig som känner sig nere och mår sämre igen. Som känner tröttheten komma, den fysiska och den psykiska. Jag vill ge er alla en riktigt varm gruppkram. Vi behöver det, kramar inga piskor. 

När jag pratade med hon som ska vägleda mig till en tjänst som passar mina behov bättre, så kändes det igen som det är "mitt fel" att jag blev sjuk. Jag sa det att jag varit besviken på min chef som inte hört av sig under min sjukskrivning och eftersom jag inte vet varför hon inte gjort det, hur hon tänker, så känns det som all rehabilitering har varit mitt eget ansvar. 

Hon sa under samtalet saker som att jag måste fundera över vilka situationer som jag ska gå in i när jag väl börjar jobba. Prioritera vart jag ska lägga min energi och lära mig säga nej. Hon jämförde med sig själv - av snällhet - men det landar ändå fel. Vi är inte lika, hon förstår så lite och under samtalet…

Att skriva av sig

Det är nog det denna blogg är till för. Att skriva av sig ångest och dela med sig. Skapa förståelse för utmattningssyndrom, dela med sig tips. Men mest av allt skriva av sig ångest.

Tack för alla kommentarer på förra inlägget. 

Jag satt och snörvlade hos min läkare som sa att det är alldeles för tidigt för att tänka på arbetslivet och att det inte är rätt tid att fatta några som helst beslut just nu. Men hon sa att hon inte heller trodde det skulle vara bra för mig att gå tillbaka till den tjänst jag har. Jag står nu i kö till psykolog på vc samt fortsatt medicinering. 

Positivt är att trots svackor så mår jag bättre nu än i våras. Idag gör jag mer av sådant som jag vet får mig att må bra även om jag inte nu känner "hurra vad kul" så undviker jag inte sociala sammanhang lika ofta som i våras. En dag kommer jag kunna känna "hurra vad kul" igen. Det är jag övertygad om. 

Det är inte rätt mot min sambo att han ska härbärgera min ångest ensam. Det blir bättre om jag har nå…

Ångestpåslag

Idag har jag haft ångest som kommit och gått. Jag vet inte hur jag ska fungera som det förväntas av mig och samtidigt ha ångest. Jag tänker på när det är dags att börja arbeta igen. Jag har kommit fram till att jag har prestationsångest och den överskuggar motivationen. Jag vill undvika - men förstår intellektuellt att det inte är den bästa vägen. 

Jag har kommit fram till att beslutet att börja på mitt jobb som jag hade då jag blev sjukskriven var dåligt. Det var ett dåligt beslut som jag i bästa fall kan lära mig av i framtiden. Motiven till att byta arbete var dåliga och ogenomtänkta. Hade jag lyssnat bättre till mig själv och dessutom diskuterat detta med någon annan så hade jag nog inte sökt mig dit. 

Tydligen finns det fortfarande tankar som blir outtalade då jag är rädd för vad andra tycker om de, rädd för kritik och att bli förlöjligad. 

Jag har också kommit fram till att jag övertygar mig själv genom att vara positiv fast jag innerst inne fasar över saker och ting. Då lever jag …

Min värsta fiende - effektiviteten

Jag har de senaste dagarna börjat gå upp i varv. Märker det på att jag ställer mig upp innan jag kissat klart, att jag inte orkar borsta tänderna tills eltandborsten säger till att det är klart. Jag känner mig återigen trött i benen på ett sätt som inte stämmer överens med min nuvarande livsstil - jag har inte sprungit ett maraton. Jag drömmer mycket igen. Jag är sötsugen.

Jag kommer på mig själv att allt oftare känna mig stressad över saker och ting. Jag blir irriterad när det blir stökigt. Jag går fort, när vi är ute och går jag och min sambo stegar jag 2-3 meter före honom innan jag kommer på mig själv. När vi har hjälp av nätverket här hemma, passar jag inte på att vila med min bebis utan att städa köket. Jag är tröttare igen. Bara jag hör någon random person prata om jobb får jag ångest. Trots att jag inte ska jobba på länge är jag ändå stressad inför att jag någon gång måste jobba. 

När jag inte håller mitt barn tätt intill mig då börjar jag bli effektiv igen. Men när jag sitter d…

Nybliven mamma

Att ha en bebis är verkligen en gåva och en läxa i att vara i nuet. Att amma är som meditation. Det går inte att vara stressad och inte där, då fungerar inte naturen. Jag trivs i min tvåbarnsmammaroll. Man har ett mål och syfte. Man är mer än sin utmattning. Någon behöver en så basalt, någon som faktiskt har samma behov som en själv. Och det blir naturlig vila då barnet vill vara nära, gärna ligga på en. Helt underbart med de små händerna som vilar på mitt bröst, det lilla huvudet som ligger i ens famn och den lilla munnen som ibland fyrar av ett leende och testar olika miner. Att ha en bebis i famnen ger lugn. 

De första veckorna är turbulenta och har varit det för oss också. Pojken är snart 6 veckor gammal och det är inte för än denna vecka som jag har skapat hållbara rutiner. 

07:00 ringer klockan, är pojken vaken ammar jag, annars brukar jag snooza till 07:20 sen väcker jag min dotter och vi går ner och äter frukost, sedan klär vi på oss och borstar tänderna. Jag ammar.

08:50 åker vi…

En liten uppdatering

Vi lever!! Både jag och min son. Min fina underbara son, han föddes nästan på utsatt tid. Förlossningen gick enormt fort och jag hann inte med få någon bedövning förutom akupunktur. Vi hade en dramatisk start efter den odramatiska förlossningen. Jag började började blöda i och med att moderkakan skulle komma ut och mitt liv var faktiskt i fara. Vår son andades inte på egen hand, men det var inte fara för hans liv. Vi var kvar på BB i en dryg vecka med många kontroller av andning och syremättnad. 

Nu har vi varit hemma i  ca1,5 vecka. Jag har tänkt på bloggen och på er läsare, men varje gång jag närmat mig datorn har mina armar blivit till spaghetti och mitt huvud till en dimma. Jag har inte mäktat med att uppdatera. 

Min utmattning har jag inte upplevt blivit värre sedan förlossningen. Det var en dag på sjukhuset som jag vara stängde ner med mina brusreducerande hörlurar och somnade trots att vi hade besök av vår dotter och svärföräldrarna. Då tog min energi slut och jag grät när de gic…

Påminnelse - du ska inte fixa allt på egen hand, speciellt inte sådant som känns omöjligt!

Åh jag tackar ödmjukast för alla era kommentarer på mitt förra inlägg. Jag blir så glad att ni läser och delar med er av pepp till mig. <3 <3 <3

Det var skönt att skriva av mig min oro och det blev plötsligt en medveten oro för mig. En som jag tog på allvar och inte bara schabblade bort tankemässigt. För igår bad jag min sambo att stanna hemma som idag och berättade hur jag ältade och oroade mig för när det kommer sätta igång och hur det får mig att bli isolerad hemma. 

Han stannade hemma och ringde sin arbetsgivare som var helt på och han tar semester tills det är dags. Och ni skulle bara känna den lättnad och glädje jag kände när jag fick reda på att det hade ordnat sig. Han kommer finnas i närheten tills bebisen kommer. 

Inte för än då förstod jag hur stor min oro faktiskt varit och hur mycket energi det tagit att förneka den. Jag stod ut en vecka, men big reminder till mig - kommunicera om din oro, ta den på allvar, bara då kan det bli bra lösningar. Jag behöver inte hålla a…

Om att vänta på bebis

Jag var faktiskt inställd på att bebisen skulle komma i samma vecka som min förstfödda. Jag vet att det absolut inte fanns någon garanti för det. Nu är väntan så seg. När jag läser om tips så handlar det om att man ska leva på som vanligt och göra något varje dag. 

Men jag är också rädd för att åka iväg eller gå på längre promenader eftersom min sambo jobbar 45 min bort. Jag är inställd på att denna förlossning kommer gå snabbare än förra och är rädd för att inte hinna till det sjukhus jag vill föda på, det ligger ytterligare 40 min bort och åt motsatt håll som min sambos jobb. Jag ältar hur jag ska göra när det väl sätter igång och han är på jobbet. Därför tror jag väntan blir ännu mer olidlig. 

Jag vill inget hellre än att det ska sätta igång, men tänk om jag under en promenad får så kraftiga värkar att jag knappt tar mig hem eller om jag är på stan och inte kan ta bilen hem igen. Det gör att jag håller mig hemma, förutom dagis hämtning och lämning. 

Jag har sammandragningar, kraftigt …

Självtvivel

Jag tror att mitt självtvivel i mångt och mycket varit min värsta fiende. "Men inte kan väl jag, men inte ska väl jag... vem tror jag att jag är... jag är ingen talang... det är bara vissa som fixar att försörja sig så... osv."

Jag tror ni säkert känner igen er? 

Hur handskas ni med ert självtvivel så att det inte hindrar er från att testa och genomföra nya grejor? 

I ena stunden får jag briljanta idéer och känner mig oövervinnerlig och i nästa sekund är det som jag tryckt ner mig själv på jorden och hånler mot mig själv. Och så fastnar jag i den där sörjan som är mitt emellan när man ska göra val. Det är så enormt trist.


Min fredag

07:38 blir väckt av dottern

07:50 går upp och sätter på mig kläder

08:00 lagar gröt till oss, borstar tänderna på mig och dottern

08:30 ser till att dottern sätter på sig kläderna och myser i soffan tillsammans (vila)

08:50 går till bilen och åker till dagis

09:05 lämnar henne

09:15 hemma igen, tar fram jordgubbarna ur frysen, plockar fram två grejor ur förrådet

09:20 lägger mig på soffan och lyssnar på bok - somnar (vila)

11:35 vaknar och värmer på lunch

11:45 äter i soffan och vilar med att lyssna på bok (vila)

12:50 börjar laga sylt och vilar under tiden genom att sitta på en stol vid spisen (vila)

14:00 är jag klar med sylt för ett kompani samt plockat ut och in i diskmaskinen. Nu dags för vila i soffan fram tills dagishämtning. (vila)

14:30 mellanmål - kokta ägg (finns inget annat....)

15:50 hämta dottern på dagis

16:10 hemma igen och vara mamma, vuxen och vänta på sambon som snart kommer hem.

17:10 familjefredagen börjar med att vi inte har något att äta och kylen är rätt tom... Får se om samb…